Sömn, skidor och knäskada

Gustavs fröken ringde igår, det går bra i skolan nu men Gustav är så trött de två första lektionerna. Han är inte lite trött bara, han sover. Han ligger mot bänken och sover på riktig. Jag tycker så synd om min lilla tröttis. I det här läget är det så att skolan faktiskt ringer till mig och frågar vad vi ska göra. Ja vad ska vi göra? Ibland får jag också slut på idéer. Vi är noga med lägg tid men vi kanske får lov att vara ännu mer noga, nu har jag lovat fröken att vi ska köra morgongymnastik också innan skolan börjar. Helt plötslig kände jag att det där med att söka vårdbidrag för det extra jobb som man som förälder lägger ner kanske är befogat. Vill verkligen få detta att funka men Gustav fyller 12 år i år och vid nästa besöka på BUP ska jag verkligen ta upp detta med sömnen igen. 

Jag vill bara gråta över detta. Han missar så mycket i skolan för att han är trött och hur jobbigt är det inte att vara trött. Tänkt att varje morgon är en plåga att gå upp att hålla sig vaken. Sen att inte kunna somna när man måste för att man inte ska vara så trött när man ska till skolan. Vad ska jag göra?? Avslappningsövningar, massage, sova hos mig, sova utan mig, bättre säng, bättre täcke, bättre kuddar, mörkläggning, mysbelysning, mask för ögonen, ingen datatid före läggning, sagor på band, film innan läggdags allt detta har vi provat.  Återstår bara insomningstabletter? Ska man ens överväga det till ett barn som är 11 år?

:( jag ska fundera vidare på detta. Den 11 februari ska vi till BUP och då ska vi prata om detta igen.

Igår var det träning igen och eftersom jag nu inte får springa så blev det skidor. På elljusspåret som jag åker så finns det en 1,5 km slinga som jag åker. Jag vågar mig inte ens på 2.5 km slingan för det är på tok för branta bakar. Bakarna är branta på 1,5 kilometern med i första backen stöp jag men tog mig runt. Andra gången i samma backe stöp jag igen. Den gången slog jag knät i skidan och det gjorde ont som fan. Det kom lite tårar och medan jag låg där på marken tänkte jag: Detta är inte kul, jag kommer aldrig kunna åka lika bra att halta hem och sälja skidorna. Inte får jag någon träningen heller när det går saktare nerför än uppför och jag ska vara livrädd hela tiden. Vägen tillbaka till bilen gick ju ganska bra och det är faktiskt kul att åka skidor när man inte trilla. Så jag bestämde mig att åka fram och tillbaka på elljusspåret där det inte finns några backar och det fick bra 

8.25 km blev det. Ibland måste man bara vara snäll mot sig själv. Man kanske ska ta sig en funderare på vad det är för krav man egentligen ställer och om de är rimliga. 
Är det rimligt att kasta sig nerför och uppför branta backar på elljusspåret när man inte åkt skidor på 25 år? Nej det är nog inte det. Man kan "kanske" behöva öva lite först på slät mark. 
I min nyfunna glädje i att åka fram och tillbaka där det var plant med endast små backar glömde jag helt bort att mitt knä faktiskt gjorde jäkligt ont. Bara en vända till tänkte jag och så en till och en till och det blev totalt 8.25 som jag skrev. 

När jag kom hem kände jag att knät blev stelare och stelare. Jag började bli svullen också. 


Jag är glad att jag vet att jag bara slog i knät och inte vred det för på kvällen hade jag så ont att Micke fick hjälpa mig av med stumpan. 

Ipren och högläge fick det bli.

Jag var bättre  när jag vaknade så jag har kunnat jobba idag. Knät är väldigt stelt än och svullet dock.