Studenten, målgång i Motala och låg puls

Så har vi kommit fram till midsommarafton och jag har bara några dagar kvar att jobba innan jag går på semester. Det är en mycket välbehövlig semester kan jag säga.

Fast jag vet inte om jag kan vila mig pigg igen. För trötthet tillhör ju troligen min hypotyreos och helt pigg blir jag nog inte förrän jag är rätt medicinerad. Jag är verkligen trött på att vara trött. Trött på att vara nedstämd och känna mig orkeslös. För det stora problemet är att livet inte stannar upp, bara för att jag inte orkar hänga med utan det fortsätter i samma takt.

Nu har alla mina barn sommarlov! Emil har tagit studenten, Gustav har slutat nian. Jag kan inte vara stoltare över mina barn än vad jag är.


Finaste Emil

Här är de alla de våra!

Stolta föräldrar!!
 
Gustav har ni gått klart grundskolan

Helgen efter skolavslutningen hade jag semester. Meningen var ju att jag skulle cykla tjejvättern men det blev ju inte så i år som jag skrivit om tidigare. Campingplatsen var betald sen innan och jag hade som sagt tagit semester så jag åkte ner till Motala i alla fall.

Jag hade sålt min startplats till min lillasyster Sandra som cyklade tillsammans med sin bonusdotter. Jag stod och tog i mot dem i mål. Det var lite plågsamt att vara på plats i Motala utan att få cykla. Nästa år då hoppas jag att jag ska kunna vara med. Vädret var i alla fall helt fantastiskt under helgen när jag var i Motala. Nästan galet varmt.
Solnedgång över Vättern

 
Jag tog en lång strandpromenad på lördagmorgon. Varamon i Motala är väl värt ett besök om ni inte varit där.

 
Pappas sambo cyklade Halvvättern på söndagen och även då var jag på plats och tog emot vid mål.

Sen kom min Therese med sina barn och hälsade på mig.

 
Då var det så varmt att jag badade med kläderna på!
 
Trotts att jag inte är helt pigg har jag försökt att börja träna lite i alla fall så mycket att kroppen kommer igång lite smått. Jag har fått med mig min Lizette och det är väldigt roligt att ha en träningskompis.

Syftet är inte att prestera något utan att bibehålla det jag har.
Jag har varit i väg på ett konditionstest på jobbet och ska tillbaka till hösten. Min kondition var bra trotts att jag har övervikt och inte tränat på länge. Han som gjorde testet sa att det är verkligen skillnad på om man har övervikt om man är tillräckligt tränad för att bära den än om man inte är det.
 
Jag gillar att träna och jag försöker verkligen men den här jävla sköldkörtelsjukdomen gör förutom att jag är trött också att jag har väldigt låg puls (42/min i vila och i mitt fall beror det inte på att jag skulle vara extremt vältränad) Det som händer när jag tränar med min långa puls är att blodtrycket inte riktigt hänger med, så jag får blodtrycksfall och bli fruktansvärt yr. Jag är orolig för att jag faktiskt ska svimma så därför är det extra skönt att jag nu mer har fått en träningskompis.
 
I morgon är det dags igen för oss.
 
Som sagt är det midsommar idag och vi ska inte ha vår traditionella midsommarfest hemma som vi haft i alla år. Jag jobbar även i morgon så därför har vi fått ställa in den i år. Känns lite konstig faktiskt. Nu familjen ses hemma hos syster Sandra så lite firande blir det i alla fall.

Igår hade jag och Micke bröllopsdag!

I 5 år har vi varit gifta! Älskade Micke! Vi ska fira detta med semester till veckan!  

Höjd dos, högsommar och en vardag satt på undantag

Jag firar nationaldagen med att sitta på mitt jobb. Jag var helt ofattbart trött i morse men funderar på om inte det beror på att jag vet att jag nu ska vara ledig i några dagar.

Det är mycket jag har framför mig nu. Emil tar studenten och Gustav och Linnéa slutar skolan. Vi ska ha studentmottagning och sen ska jag till Motala med min husbil. Som jag berättat tidigare blir det inget cykellopp för mig i år men jag hade redan betalt campingen och tagit semester så åker dit och hejar på min syster som köpt min startplats. Det ska bli skönt med liten minisemester.

Förra veckan var jag och tog prover igen. Jag mår så himla mycket bättre. Jag  trodde verkligen att proverna skulle vara bra nu men det var det inte. Det var ännu sämre.. jättekonstigt tycker jag men det kan tydligen vara så innan man fått rätt dos.  

Doktorn höjde dosen igen och nya prover ska tas om 8 veckor. Nu är det bara att vänta och se men ni får hålla tummarna för mig.

Igen kan ju klaga på vädret den senaste månaden i alla fall. Jo om man inte ska gnälla om att det är för varmt vill säga.

Detta är vår nyaste investering och en av de bästa vi någonsin gjort. Både jag och Micke går upp väldigt tidigt på mornarna och det betyder också att vi måste lägga oss tidigt för att orka. Det har varit helt omöjligt, vid 22 tiden har vi haft 30°C i sovrummet. Med hjälp av den här investeringen är det 20°C. Så den var värd var enda krona. 

När det blir så här fint och högsommarvarmt sätter jag mitt liv på undantag. Jag antar att jag inte är ensam om det. Jag städar inte hemma, jag lagar inte bra mat och vi har inga rutiner. Vi passar liksom på. 
Vi har åkt och badat, myst på altanen, varit på kalas,

och under de två lediga vardagarna jag hade förra veckan tog jag med mig Ninni och kusin Wilma ut och campade. Vi hade så himla mysigt! Det var dock för kallt att bada något annat än fötterna i Vänern. Just det här att man passar på tror jag är typiskt svenskt och kanske just för att vi har det klimatet vi har. Jag kan ju inte tänka mig att spanjorerna slutar med alla måsten för att solen skiner.  

I söndags tror det var årets hittills varmaste dag.
Vi hade familjedag och var ute med båten och åkte.
Vi badade, fikade och stannade och åt mat. Det blev en jättemysig. Solen stekte dock på oss. Jag som blir totalt uppbränd hade smörjt mig och Ellie med solskyddsfaktor 50. De andra i familjen som inte riktigt är lika känsliga hade slarvat med solkrämen och ser nu ut som kokta kräftor hela bunten.


Vi har också hunnit med att fira mina fina lillasyster som fyllt 40 år


Hon bjöd på god mat och fika.

I förrgår gjorde jag något som jag inte gjort på väldigt länge. Något som jag inte kunnat göra på väldigt länge.

Jag sprang!! Inte fort och bara nerför men jag sprang. Det var härligt och kroppen kändes för första gången på ett år stark. Idag ska jag försöka


Det känns som om jag är på väg åt rätt håll, fast jag är samtidigt väldigt rädd att ta i för hårt och bli så där utmattade igen.

Det här året har varit väldigt tufft men jag har också lärt mig väldigt mycket om mig själv.

Sommarvarmt, Sjötorp och 3 mil på cykel

Idag tror jag ändå att jag ska kunna få ner några rader. Ibland vill jag så gärna skriva men jag kan inte få ner ett ena ord på pappret som låter vettigt. Jag vet inte om det har med min hjärnstress att göra. Det händer att jag funderar på vad  

Tänk att det blev sommar på en gång! I helgen var jag dess utom långledig 
Eftersom Micke och jag hade bestämt att ha husbilprämiär i helgen hade jag fullt upp på fredagen. Husbilen skulle besiktas, jag var tvungen till Biltema och köpa en ny pall, vattentanken skulle  rengöras och fyllas, mat och kläder skulle packas.

Husbilsskrutten gick igenom med blankt papper, inte dåligt för en 28 åring.

Det blev en toppen helg. Jag har verkligen hittat ett smultronställe vid Värnen. När Micke och jag vaknade på lördag morgon var klockan halv tio, så länge har jag inte sovit på flera år.


Vi ångrade oss så mycket att vi inte tagit med mat för flera dagar för då hade vi kunnat stanna på campingen men istället blev det en tur till Sjötorp. Det är så mycket barndom för mig där.

När jag var liten var jag med min farmor där och kollade när båtarna slussade.

Förra veckan när jag var ner med blommor till Magnus grav fick jag se att någon hade stulit vår gravvas i marmor. Vad är det för folk som stjäl på kyrkogården? Jag blev väldigt ledsen faktiskt. Jag vill ju ha en fin vas där men det känns ju inte som om det är någon idé att köpa en ny.

När vi kom hem på söndagen fick vi besök av lillskruttan vår!

Hon ville gå till lekparken och eftersom "mormor" inte vill säga nej så gick vi till lekparken.
 
Nu har jag sålt min startplats till tjejvättern. Det är med lite sorg jag gjorde det för det är så himla kul! Fast jag vet att jag måste lyssna på kroppen.

Nu kan jag cykla för att det är kul och inte för att jag måste få ihop mil. Jag kommer cykla igen någon av Vätternrundan loppen, fast något annat år. Jag kommer hur som helst vara på plats och ta emot min lillasyster när hon går i mål! I söndag när jag cyklade kände jag mig för första gången på väldigt länge stark! Det blev i alla fall lite över 3 mil!

Älskade husbilsskrutten, Stockholms helg och nya verktyg

Tänk att det kan göra sån stor skillnad när man får lite sol. Hela jag blir lyckligare och piggare. Fast just idag sprudlar jag kanske inte av energi men det är helt självförvållat. För jag satt uppe och kollade eurovision ända fram till klockan var ett i natt. Så när klockan ringde 05:00 kändes det segt.
Jag tyckte det var kul att något så annorlunda som Israels bidrag gick och vann men jag hejade på Österrike. Gustav satt med till chipsen tog slut men Linnéa och Emil var kvar till slutet. Micke sov ganska gott halva programmet. Emil är hemma och hälsar på. Det är så skönt att få pyssla om honom lite.
Jag börjar återhämta mig på riktigt nu och här om dagen gav jag mig till och med ut på en cykeltur.
Det gick över förväntan. Det är härligt att känna vinden i håret. Älskar när det går fort. Den största skillnaden var att jag för första gången på över ett år faktiskt fick en liten kick av att träna. Det har helt uteblivit de gånger jag försökt under den här tiden som jag varit utmattad.
Igår hämtade jag hem min älskade skrutt husbil. Tanken är att jag ska städa ur henne idag, om jag orkar förstås med tanke på hur lite sömn jag fått i natt. För mig är husbilen frihet och vila.  
 
I torsdag var jag ledig och vi grejade ute hela dagen

Micke byggde klart växthuset och vi fick upp paviljongen
som jag grejade och gjorde fint i.
Förra helgen var jag till Stockholm.
1998 bildades en maillista för mammor med barn födda 1998, på en sida som hete Kanalen. Under åren har det skickats en ofantlig massa mail och vi har lärt känna varandra riktigt bra. Vi har träffats några gånger. Så nu i helgen firade vi 20 år tillsammans! De här mammorna är verkligen ett helt fantastiskt gäng. Vi har följt varandra genom gråt och skatt alla dessa år. Många av dessa anser jag som mina bästa vänner.
 
Innan jag åkte hem på söndagen passade jag på att också träffa en barndomsvän. Så himla gott att se henne <3
Hela våren slog ut medan jag var i Stockholm.
Det var skönt att resa bort just den helgen och tänka på något annat för det var också årsdagen för Magnus bortgång. Ljuset ute och lövsprickningen för mig tillbaka till den där dagen då allt förändrades och inget skulle någonsin bli som förut igen.
Nu blev mitt liv ett väldigt bra liv ändå men sorgen finns alltid Saknaden kommer aldrig försvinna. 
Jag är ändå så tacksam över det liv jag har skapat mig. Jag mår inte alltid så bra och det här sista året har varit väldigt tufft. Jag har precis nu i dagarna jobbat på ABC i ett helt år. Nytt jobb, nya tider, nya kollegor, ny vardag, barn som flyttat hemifrån och lägg sen där till underfunktion i sköldkörteln så har ni mitt senaste år.
Det har varit så himla tufft och jag har under den här tiden inte alls varit snäll mot mig själv utan pressat mig väldigt hårt ända in i en utmattning och depression också.
Fast nu vandrar jag på min nya väg i alla fall. Det kommer att ta tid och det är det jag måste låta det få göra. Jag måste ta bort stress i mitt liv. Många som blir utmattade blir det på grund av för hög arbetsbelastning. Det har jag egentligen inte om jag inte är överambitiös och det är det jag är. Jag ger inte bara 110% på jobbet jag ger 150% och det måste ju räcka med 110 faktiskt.
Jag vet att när jag är uppe i varv så kan jag köra på hur mycket som helst. Det får jag inte göra och har satt upp lite reglar. När jag kommer från jobbet ska jag alltid vila, varva ner i 30 minuter innan jag tar tag i sånt som måste göras. Det har hjälpt mig väldigt mycket. Jag måste hitta mina verktyg som får mitt liv att fungera. Jag står i kö för en ADHD utredning och det har jag gjort i över 3 år och jag hoppas det snart ska vara min tur. För även om jag läst väldigt mycket om hur man hanterar sig själv när man har dessa svårigheter så skulle det vara väldigt bra att få hjälp med de sista verktygen. Hur man gör för att inte köra på tills man kraschar. Hur man på ett smart sätt kan hushålla med energin utan att bli rastlös och stressad. Hur man dämpar sitt driv utan att känna sig hämmad i det man vill.
Sen behöver jag bara vara med de mina. Det finns inget som jag blir så glad av och som jag känner så mycket kärlek av som min familj.

Ibland undrar jag om det är normalt att älska så mycket som jag gör. Ända sen hon föddes min Ellie blir jag alldeles rörd av hennes existens. När hon säger mormor och kryper upp i mitt knä får jag alltid en tår i mitt öga
Jag var faktiskt ledig på Valborg och 1 maj.
Så det blev en liten tur till hembygdsgården med Ellie och Lizette. 

Systrar, hallen och nu läget

Ärligt talat funderar jag på om tiden inte på riktigt går fortare nu än när jag var barn? Det är idag en vecka sen vi firade syster Tessa med en heldag tillsammans vi systrar. Hon fick massage,
lunch på Hennikehammar, Bodaborg, middag

och bubbelbad! Det var länge sen jag skrattade så himla mycket. Jag har så fina systrar!

Fast allt snurrar på så fort. Har man ledighelg så tar den slut utan att man hinner blinka och så är det jobbhelg igen.

I måndags fick jag dock en extra dag ledig. Det så dags för återbesök hos Ortopeden för Linnéa.
Vi passade på att gå på stan en stund och äta Sushi buffé. Allt hade läkt som det skulle med Linnéas arm men den kommer troligen bli lite kortare än den andra armen när hon är färdigväxt men det kommer vara så lite att det inte kommer att synas.
 
När jag kommer hem idag har jag tänkt att vi ska fira Micke som fyllt år under veckan.
Världens finaste pappa, morfar och make.
 
Nu börjar vi bli klara i hallen. Igår kom de och la in stegen i vår trappa. Jag blev så nöjd.  
Jag bjuder på en före och efter bild. Det fattas lite lister och sånt. 

Jag har inte heller helt klar med allt men det börjar bli klart.

Även om det verkligen går trögt så är ändå våren på gång. Det var väldigt fint väder förra helgen.

Ellie hjälper morfar att grilla. Vi brukar grilla så himla mycket i början av våren och sommaren att vi nästan tröttnar fast bara nästan för grillat kan man ju äta nästan hur ofta som helst.

Den här helgen jobbar jag och idag fick jag börja lite tidigare för att först och rekrytera personal till min egen avdelning så jag inte skulle behöva vara själv. 

Förra helgen var ganska intensiv så jag var lite sliten efteråt. Innan jag drabbades av den här utmattningen och sköldkörtelsjukdomen kunde jag köra på utan att tänka mig för. Nu måste jag hela tiden anpassa livet efter min energi nivå. Det är väldigt svårt när man är van att orka i princip hur mycket som helst. Nu kan en promenad blir för mycket. När jag var ledig i onsdags städade jag och fixade i trädgården. Sen gick jag på en promenad jag blev så trött halvvägs att jag fick sätta mig på en sten och vila. Fast jag hade ju ingen annat val än att gå hem för ingen kunde ju hämta mig där uppe i skogen. 

I nu läget vet jag inte om jag kommer kunna cykla Tjejvättern som planerat. Jag känner mig stressad över att inte komma igång med träningen för att jag inte riktigt orkar. Så jag har beslutat mig för att ändå åka ner till Motala den helgen så får vi se hur jag känner mig och hur mycket jag klarat av att träna.  
 

mina barn, mina prover och min påsk

Kan ni förstå att min Emil fyller 19 år idag. Han har växt upp och blivet en väldigt fin person. Han är mjuk, snäll, rättvis och omtänksam. Jag är så stolt över honom. Till söndagen kommer han hem för då ska vi ha kalas för honom.
 
Han var hem en stund igår. Det var första gången vi var samlade till middag hela familjen på väldigt länge. Varje sån gång njuter jag verkligen av deras närvaro.

Lollo stackarn har fått influensa. Igår eftermiddag skickade hon ett sms om att hon ville hem och inte vara sjuk och ensam i Örebro. Eftersom Micke var på väg hem från Stockholm fick han åka in i Örebro och hämta hem min lilla sjukling. Det spelar ingen roll att de är 20 år mamma vill ta hand om dem i alla fall när de blir sjuka.

Gustav har preliminärt kommit in på sitt första handsval till gymnasiet. Jag blev så glad för hans skull, för han hade bara ett enda val. Han tycker ju att det är svårt att tänka om, när han bestämt sig för något. Så det känns om en väldigt stor lättnad att han kommit in med så god marginal också.

Det är elektriker han vill bli, här hjälper han mig att montera min nya lampa.

Snart ska Linnéa på återbesök med sin hand som hon bröt på skolresan i Norge. Jag hoppas verkligen att det inte är något tok med hennes hand. För den ser inte helt okej ju men det kan ju vara något som växer rätt också.

Jag fick svar på mina prover igår. Efter 6 veckor på Levaxin var mina prover bättre men inte helt bra. Jag ska höja dosen och sen ta nya prover om ytterligare 6 veckor. Det känns lite som om skinnet på näsan börjat växa tillbaka och jag börjar bli mig själv igen. Jag är verkligen väldigt mycket bättre men jag har fortfarande dålig ork. Fast jag har ju även drabbats av en utmattning pga av detta och det är ju liksom inte bara att köra på i 180 igen efter kraschlandningen. Det var det där med att ha tåla mod.

Fast igår gjorde jag något som jag inte gjort sen juni förra året.


Jag cyklade, jag startade med 16 lugna kilometer. Det var verkligen jätteskönt att cykla. Fast det bästa av allt var nog att jag kände hur kroppen svarade.

För mig kom påsken lite som en överraskning i år... Jag fick inte in något påskris ens. Fast det blev ju påsk i alla fall.

Eftersom jag jobbade fick det bli ett litet påskbord i år. Nu var det inte så att något gick från bordet hungrig men jag hade inte lika mycket att välja på som förut.

Jag fick ha min Lollo hemma under påsk. 


Älskar att promenera med henne.

Jag älskar också att ha den här lilla fröken på besök.

Hon gillar att bada!

April, Ullared och acceptans

Det är 1 april idag och det störta aprilskämtet måste väll ändå vara vädret. Det var -9°C när jag åkte till jobbet i morse.

Jag längtar så efter lite sol och värme nu. Tror jag skulle må bra av att få tina upp efter den här vintern.

Igår var det ett år sen vi stängde Coopan. Det har varit ett väldigt tufft år för mig, fast jag hade turen och få ett nytt jobb väldigt snabbt. Jag har väldigt svårt för förändringar och jag har varit så uppstressad det här året. Samtidigt så kan ju mycket av det bero på att jag redan i våras började få fel på sköldkörteln förstås. Jag saknar fortfarande våra kunder men jag har det bra nu också. Har väldigt gulliga arbetskompisar och börjar verkligen kunna mitt jobb. Just det att vara bra på sitt jobb tycker jag är en av de saker som varigt väldigt jobbigt. Att gå från ett jobb man kan på sina fem fingrar till något som är helt nytt.

Det går verkligen framåt för mig men jag är fortfarande väldigt trött. Jag sover inte heller helt bra men väldigt mycket bättre än förut i alla fall. Jag börjar acceptera att jag är sjuk och att jag måste ha tålamod. Det är inte min grej att ha tålamod, för jag har alltid varit en bråttommänniska. Jag har lärt mig väldigt mycket om mig själv sen jag blev sjuk. Jag måste ändra mitt sätt att leva för att fortsätta köra på i 180 km/h tills att jag kraschar gång på gång fungerar ju liksom inte.

Jag har precis betalat campingen för tjejvätternhelgen och jag kommer åka dit den helgen. Fast i nu läget vet jag inte om jag kommer cykla. Jag vill det men allt hänger på hur pigg och fräsch jag är i kroppen när jag nu snart ska komma igång med träningen och med tanke på det här vädret

Förra helgen var jag ledig och fick efter att han inte varit hemma på 8 veckor äntligen träffa min Emil

Skönt att få rå om dem lite.

Den här veckan har Micke haft semester jag har däremot inte haft så mycket ledigt utan kör två skittuffa veckor nu. Fast i onsdags var vi lediga samtidigt. Vi har inte gjort något tillsammans han och jag på väldigt länge och när han frågade om vi skulle åka till Ullared och göra en sån där stor handling som vi gjort ibland tackade jag ja om jag kunde få sova i bilen.

Nu sov jag inte hela vägen men jag kanske borde gjort det. För när jag vaknade upp i Vårgårda tog jag ut en ny rutt på GPS:en och hamnade i skogen. Det var i antal mil verkligen den kortaste vägen för jag tror inte någon lyckats få ner milen till endast 35 ner till Ullared. Micke sa med glimten i ögat att han skulle sköta detta i fortsättningen.

Jag tycker dock inte det är lika billigt som det varit förut på Ullared. Det skiljer inte så mycket på DollarStore faktiskt. Fast att göra av med pengar där nere är inte alls svårt kan jag säga.

Jag har varit till IKEA också och köpt lamporna till hallen uppe

Jag blev så nöjd, för det blev precis som jag hade tänkt mig med reflektionen i tapeten som är lite glansig.

Inte nog med det.
När jag kom från jobbet i tisdags hade Micke jobbat på som tusan i hallen nere. När jag såg att mattan var på plats var det nästan så att det kom tårar i ögonen på mig. Mattan köpte vi när vi flyttade in i huset för 11 år sen. Av många anledningar började vi aldrig renovera i hallen då. Så mattan blev liggande i källaren. Vi viste alltså inte om den skulle gå att använda och jag viste inte heller om jag skulle tycka att den var lika fin som jag tyckte då. Fast jag hade troligen valt en exakt lika matta idag och jag är så himla nöjd.

Även om det inte känns helt som vår så är den på gång i alla fall.

Det var lite blåsigt men vi hade en himla mysig familjeutflykt i söndags. Eftersom jag inte kan äta gluten köpte jag glutenfria korvbröd till mig. De var goda men det var något i dem också som jag inte mådde helt bra av för min mage svullnade upp och blev precis som den bli av gluten.

Jag försöker verkligen att komma ut på promenader så ofta som möjligt. Fast jag hinner inte med det som jag gjorde förut och dess utom är jag ofta för trött.

Jag tycker det är skönt när jag väl kommer ut men jag kan inte gå fort som jag gjorde förut för då slår mitt hjärta så snabbt. Ja då menar jag inte snabbt som i att plusen ökar som den ska vi fysisk ansträngning utan hjärtat rusar.

Ett av mina problem är nog att jag gärna tester mina gränser och inte helt litar på vad jag känner. Jag ifråga sätter det ofta, som när jag blir yr. Istället för att direkt sluta göra det som jag blir yr av fortsätter jag lite till utifall jag inte alls är yr utan bara inbillar mig. Jag vet att detta låter knäppt men det är precis så som jag fungerar. Det är därför jag lyckades springa till mig en stressfraktur. Den gången hade jag inte någon känsel i hela underbenet så jag fick lov att titta på min fot så den inte skulle hamna snett när jag sprang... men slutade jag springa tror ni. Nej, det var ju "bara" 3 km hem så jag sprang. Dagen efter kunde jag inte stödja på benet alls och då hjälpte det inte att försöka ignorera att det gjorde ont.  Jag har ju skrivit om detta förut och det är ju så som det är lite med den här förlamade tröttheten som jag har känt. Jag kan normalt ignorera att jag har astma eller ont någonstans. Jag kämpade även mot den här tröttheten väldigt länge men den sista tiden här det verkligen inte gått. Jag har fått lov att finna mig i att jag inte orkar.

Även om jag har problem med sköldkörteln så är jag ju utmattade också. Det ena har ju lett till det andra och jag behöver troligen inte bara Levaxin för att bli frisk. Återhämtning och se över mitt liv och min stress är troligen lika viktigt som medicinen.

Ja jag har en bit att gå och åter igen handlar det om att jag måste ha tålamod. Jag ska försöka få till lite yoga för det tror jag är bra om jag kan komma igång med.

Mitt nya ledord ska från och med nu vara acceptans!