Bärgningsbil, glutenintolerans och förra helgen

Vissa dagar går till i historien. Gårdagen var en sådan dag.

Jag startade klockan 05:30 med steka pannkakor. Det skulle bli Gustavs födelsedagsfrukost. På jobbet var det mer kaos än det brukar en fredag pga en vattenläcka och ca 8000 hushåll som var utan vatten. Efter jobbet gick jag snabbt in på Coop för att handla. Sen skulle jag hem och fria Gustav. När jag kom ut till bilen igen startar den inte, den var helt död. På riktigt viste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Här har jag efter allt strul vi haft med bilar gått och köpt mig en helt ny bil för att slippa allt krångel. Jag tänkte gråta en stund men insåg att det inte skulle få bilen att starta. Det var bara att inse fakta och ringa assistans. Efter att ha suttit och väntat i bilen i en timma ringde bärgaren upp mig och han kunde tidigast vara hos mig om två och halv timma. Så jag beslutade mig för att gå hem i klackade skor och med matkassar.

Det finns många fördelar med att bo på ett litet ställe. En golfkompis till Micke fick syn på mig och erbjöd mig skjuts hem. Så jag slapp i alla fall gå!

Hemma firade vi äntligen Gustav. Smörgåstårta och kladdkaka hade han beställt. Jag ordnade med hyrbil, min syster ringde och frågade hur det gick för mig. Medan jag beklagade mig för henne, hör jag ett konstigt ljud hon pep liksom till på ett konstig sätt. Då körde hon på ett rådjur. Det gick bra med henne tack och lov.

Efter 3 timmar hemma hämtade bärgaren mig och vi åkte ner till bilen. En bil med automatiskväxellåda går inte att rulla om man inte lägger i Neutralläget. En bil med automatiskväxellåda går det inte att lägga i Neutralläge på när bilen inte är igång och en bil som inte startar kan man inte få i gång... Bärgaren hade ingen aning om hur man gjorde heller. Just i såna situationer blir jag väldigt stressad. Jag läste i instruktionerna men det är som om inte hjärnan fattar vad jag läser när jag stressar. Jag fick andas lite och lugna mig så kom läsförmågan tillbaka och jag kunde förstå vad det stod och också förstå hur man skulle göra. Man skulle sätta bilen i tändnings läge 2. Bärgaren börjar lasta på bilen. När den står där uppe och tändningen ska vridas av, då STARTAR bilen!!!! Så bärgaren lastade av bilen igen och jag åkte hem. Jag ringde och bokade av hyrbilen. Då var klockan 20:30 och jag landade en duns i soffan.

Jag tänker lämna in bilen ändå för att kolla vad som blev fel.

Jag tror att Levaxinet äntligen ligger på rätt nivå. Jag mår väldigt mycket bättre och jag känner att jag faktiskt fått livet tillbaka. Jag har också bestämt mig för att försöka avstå från gluten igen. Detta för att jag faktiskt är glutenintolerant. Jag har märkt att jag mår bättre utan gluten men att jag på riktigt har en intolerans har jag inte vetat så länge. Jag undrar varför läkaren som tog provet på mig 2015 aldrig sa något. Men de prov som togs då ligger över referensvärden för glutenintolerans.    

Jag känner nu att jag orkar med mer saker i livet än att jobba. 

Som att ha den här tjejen hos mig. Hon gillar att sova hos mormor och morfar och jag skämmer bort henne så mycket jag bara kan. Jag kan lova er att hon vet om att hon är mormors ögonsten också.
 
Nu när jag äntligen börjar få lite energi tillbaka så försöker jag att hålla mig själv tillbaka lite så att jag inte ska bränna allt jag har på en gång.

Lillis hon är bra på att vila och ta det lugnt hon.

Förra helgen hade jag min trelediga helg. På torsdagkväll åkte vi ner till Mio och hämtade vår nya säng.

Jag blev så nöjd och jag sover så skönt!

Sen på fredagen åkte jag till min kompis Therese i Linköping.

På vägen hem därifrån på lördagen åkte jag vägen om Örebro och hämtade hem min Lollo!! Ett dygn fick jag ha henne hemma innan hon var tvungen att åka tillbaka.

Det är tur för mig att jag har den här lilla tjejen.


Jag har varit mamma så länge.. jag är fortfarande mamma men jag är inte alls så behövd som jag var när jag hade 4 små barn. Så såg ju mitt liv ut under så väldigt lång tid och så är det inte nu. Det är det tomrummet som lilla Ellie fyller upp. Jag älskar att få ta hand om henne. Fast en egen liten skulle jag inte vilja ha nu. Jag är så nöjd med att faktiskt ha tid för självsamhet.

Höjdhopp, adhd och finaste gåvan

Hur högt har du lagt din ribba? Vad har du för förväntningar på dig själv? Jag har lagt min på 2 meter, så högt kan jag inte hoppa. En lagom nivå skulle kanske vara 1,20 men där ligger den aldrig i något jag gör. Så jag hoppar och hoppar, jag kämpar och kämpar och oftast hoppar jag långt över min förmåga. Jag hamnar någonstans mellan 1,6 och 1,8 och det är väldigt bra även om det kostar på kroppen att överprestera hela tiden. Jag borde vara så nöjd MEN eftersom ribban ligger på 2 meter misslyckas jag med alla hopp jag gör.

Vad an denna metafor? Jo detta är en bit som kommit fram under min adhd utredning. Varför har jag blivit så här då? Jo jag kompenserar för alla misslyckanden som barn. 

Det är också detta jag ska försöka få lite hjälp med. Jag har så höga krav på mig själv. Jag vill så mycket och blir så ledsen när jag inte lyckas eller när jag inte okar. För det är ganska jobbigt att hela tiden hoppa mot den där ribban som ligger på 2 meter.

Jag ska sänka ribban för sanningen är den att jag faktiskt är skitduktig och att det jag gör och presterar räcker gott och väl. Jag har någon gång fått för mig att jag är lat och aldrig gör tillräckligt det har gjort att jag inte lyssnar på min kropp. Är kroppen trött och sliten har jag inte tagit det på allvar utan sett det som att jag försöker lata mig. Att göra så hela tiden funkar ända tills man kraschar och då spelar det ingen roll hur mycket jag försöker då lyssnar inte kroppen på mig längre. Den ger liksom tillbaka. 

Det jag ska försöka lära mig är att vara lagom och vad som faktiskt är "good enough"

Av min Lollo fick jag en väldigt fin julklapp förra året, hon fyllde också på med lappar på morsdag. Dessa är verkligen något som stärker mig när jag känner mig liten och oduglig.