From, snödroppar och långledigten kan få börja

Idag är jag from som ett lamm 🐑 igen. Inga taggar någonstans. Jag bockar av mitt 5:e träningspass. Jag är så förvånad över att det går så bra att gå upp och träna tidigt på morgonen. Fast det har ett pris att gå upp så där tidigt. I fredags var Linnéa med Gustav på hans mitterminsmiddag och Micke var på aw. Jag var alltså ensam hemma. Det är något jag kan njuta av nu för tiden. Jag tog ett glas vin och skulle kolla på Maskt Singer som började 20:00. Vin en fredag efter en veckas jobb och en morgon som startade redan 05:15 med träning, Hur tror ni det slutade? Jo när klockan var tio över nio fick jag gå och lägga mig. 🙈 för då hade jag redan somnat i soffan två gånger. 

Det är fullfart på jobbet just nu och härom dagen kom pappa på besök. Jag blev så överraskad när han kom för normalt kan jag inte ta emot någon. Det är som  Fort Knox att ta sig in hos oss. Jag delar korridor med barn och unga och det är sorgligt men nödvändigt att sitta bakom lås och bom med larm för deras personals säkerhet. 👎

Våren är på gång och nu har snödropparna kommit upp. Det är segt med den här våren men den kommer att komma. Jag har satt jättemycket blommor i just den här rabatten så det ska bli så spännande att se vad som kommer upp. 

Jag måste visa hur det blev med min serveringsvagnen och hur det blev i sällskapsrummet är det blev klart. Nu kommer alla de mina få plats när det kommer hem i påsk. Jag ska ha ett annat bord men i det stora hela är jag nöjd. Så långledigheten kan få börja.  

Påskris, 1629 gilla och jävligt taggig idag

I morse kom jag faktiskt i väg på mitt tredje träningspass. Jag ska köpa mig ett par nya träningstajts när jag kommit i väg 10 gånger. Jag bestämde mig för att det får bli tisdagar och fredagar jag tränar. Tisdag och torsdag som jag körde förra veckan var lite tätt med min otränade kropp. Jag fick också med min kära make på en promenad i söndags. Det är verkligen lättare att komma i väg när solen skiner och till och med värmer lite. Jag tror att det kommer passa mig bättre att ha genomförande mål för min träning och inte prestationsmål. Speciellt med en lite trasig kropp. När jag tränade mycket sist hade jag bara prestationsmål och jag är stolt över vad jag presterade men när jag hade genomfört en prestation infanns sig ofta en väldigt stor tomhet en känsla som inte alls var så kul när jag tänker tillbaka. 

Efter jobbet i fredags körde jag först veckostädningen och sen drog fram mitt påskpynt. Jag pyntar inte så mycket som till jul men lite pynt har jag. Påskris tycker jag ser så stökigt ut men det är ju ändå påskpyntet nummer ett. Så i år gjorde jag en egen variant med grenar från Ormhassel, hönsfjädrar som jag satt ihop med ståltråd och påskägg som jag köpt på loppis och sen spraymålat med guldfärg. Jag blev verkligen skitnöjd med påskriset.

Jag var så nöjd att jag delade bilden i en grupp på FB där man delar med sig om tips och idéer för återbruk av saker och ting. Bilden har fått helt galet stor respons 1629 gilla markeringar och över 40 kommentarer. Snälla gulliga kommentarer och frågor om vart jag köpt i princip allt som syns i bild. Verkligen en stor boost för egot. 

Jag har fått EN dålig kommentar. Jag har två frågor om detta. Hur kan det komma sig att en negativ kommentar inte vägs upp av 40 positiva? Varför bryr jag mig ens om det? Sen undrar jag varför personer som den här som påpekade att det var hönsfjädrar i riset och delade en länk från djurensrätt. Har fått för sig att ändamålen helgar medlen liksom. De är helt vanliga provokatörer, brottslingar och ibland även terrorister. De tillhör exakt samma sorts människor som fotbollshuliganer. Enda skillnaden är kanske att huliganerna ändå vet att de gör något som inte borde göras. De som gör massa skit i sin övertygelse tycker inte  ens att de begår ett brott. Ordförande i en djurrättsorganisation i norra delen av vårt län fick för några år sen avgå efter att ha hotat min väninna att komma och våldta hennes dotter. För han ansåg att det var samma sak som när hon inseminerade sina kor. Ja ni hör, så kan man tydligen tycka. IDIOT!! 

Jag är jävligt taggig idag. Det är de här klimakteriehormonerna som får mig att bli förbannad. Jag blir galen på folk som ska övertyga mig om att deras sätt är rätt. De är allt från djurrättsaktivister, veganer, religiösa människor till någon försäljare som inte tror jag kan välja försäkringsbolag själv. Det är ganska jobbigt att vara så här taggig men ibland är jag bara trött på all jävla bullshit. 

Det är tur att jag inte är taggig jämt. Jag är för det mesta lugn och harmonisk. Inte lika lugn som min Gustav, för han är verkligen lugnet själv. Han och jag var ute och käkade lunch förra veckan. Saknar att ha honom hemma men jag tror han trivs mycket bra med att bo själv.  

Morgonpigg, Havskatt och världens finaste ungar

Jag vet inte hur många gånger jag försökt komma igång med att träna igen. 2017 var jag i väldigt bra form och cyklade både Halvvättern och hela Vätterrundan. Jag fick ihop 196 träningspass det året. Sen hände en massa saker som gjorde att mina förutsättningar förändrades radikalt. Jag drabbades av utmattning och depression. Jag fick Hypotyreos och senare samma år debuterade min reumatiska sjukdom. Ja och visst tog det tid innan jag blev frisk från en del av besvären och fick behandling för en de andra. Fast 7 år tog det inte 🙈. Så de senaste åren har jag mest skyllt på att jag inte är ledig på vardagsförmiddagar och det är då det passar min kropp bäst att träna. Nu har jag som sagt haft ett mån-fre, 7-16 jobb sen 2017 och jag har inga planer på att börja jobba helg igen, så det kanske är dags att tänka om. För lediga vardagsförmiddagar har jag bara när jag har semester och då blir det inte mycket kontinuitet i den träningen. Det var då jag kom på att jag kanske kan träna innan jobbet. Jag är ju faktiskt väldigt morgonpigg. Det är en mening jag aldrig trodde jag någonsin skulle skriva om mig själv. Jag har genom hela livet varit medvetslös på morgon. (Sen fick jag ADHD-medicin) Nu har som sagt inga större svårighet att gå upp klockan 05. Så i morse chockade jag kroppen och klev in på gymmet 05:45. Jag är stolt över mig själv som kom i väg i morse. Om träningen i sig blev så effektiv det vet jag inte men till att börja nu är det bara själva grejen att byta om och gå dit. Som är den höga tröskeln att ta sig över. Jag vet så väl att man kan inte vänta på att man ska få motivation till att träna. För den kommer inte, utan man måste träna ändå. 

Kommer ni ihåg när man gick i skolan och skulle ha redovisning framför klassen. Jag var alltid så nervös så jag var nära på att svimma. Igår utbildade jag våra  schemaplanerarna och stod i två timmar och pratade. Det är verkligen något som jag aldrig trodde jag skulle klara av. Min Lizette ❤️ som är schemaplanerare sa att jag var jätteduktig 😊 men jag antar att hon inte är helt opartisk.

Micke och jag hade en sån lugn och skön helg. Vi var helt ensamma. Även om det nu blir mer och mer vanligt att vi är det så är det fortfarande ovant. Visst har vi gjort saker tillsammans under åren bara Micke och jag men att vara ensamma hemma är något vi inte varit. Då har vi ju varit på resa eller något sånt. På lördagen tog vi en tur till Karlstad. Vi åkte till Lillängshamnen och köpte Havskatt och Havskräftor som vi mumsade i oss till Mello på lördagen och havskatten blev söndagsmiddag. Han är väldigt bra på fisk min man 😍

Jag fick ett så fint meddelande av Lollo. Jag blev så rörd 🥹 Jag har verkligen världens finaste ungar. ❤️ Jag hörde någon som sa att de tyckte ordet ungar var väldigt fult. För mig är ordet ungar, som i ordet fågelungar eller kattungar. Personen som tyckte det var fult såg det som ordet ungar som i ungjävlar och det är ju inte så gulligt precis. Å andra sidan har jag aldrig någonsin sagt vare sig ungjävlar eller något annat skällsord till någon av mina ungar. Så kanske därför jag inte associerar ordet ungar med något fult. 

Gustav kom hem en dag förra veckan. Han har verkligen saknat sin lillasyster. Vi åkte till Tavernan och åt. Det är så skönt att slippa både att laga mat och ta disken ibland. Ändå är det ju knappt inte någon disk nu mer. Annat var det när alla bodde hemma. 

Mina behov, magkatarr och Norge tur och retur

Vad händer egentligen med kvinnor i klimakteriet och vad har hänt med mig? När jag har mina hormonstormar och inte känner igen mig själv, är det inte så kul vare sig för mig eller min omgivning. Jag känner mig som en trotsig tonårig i humöret. 

Tack och lov stormar det inte hela tiden. Utan för det mesta mår jag riktigt bra. Det har hänt ganska mycket med kroppen de senaste åren. Det känns att man börjar närma sig 50 år. Kroppen är stelare och man ser i spegeln att den personen som tittar tillbaka på en inte ser ut som 25 år längre men väl måendet är så mycket bättre. Om det är ålderns visdom eller att det bara helt plötsligt finns tid. Det vet jag inte.  Jag har börjat ta hänsyn till mig själv och respektera mina behov och hur jag vill ha saker och ting. Jag har också på riktigt slutat att bry mig så mycket om vad andra tycker, eller vad jag tror andra tycker. Är det den här sidan som utvecklas när man blir äldre vill jag gärna bli det. De säger ju att kvinnor är som lyckligast i 70 års åldern och det kanske är sant. Det får framtiden utvisa. Det är någon form av frihetskänsla i att inte bry sig så mycket. Att kunna stå framför spegeln och känna sig skitfin fast man varken är 25 år, smal eller snygg. Utan någon inre kritiker som som säger att man ska vara si eller så. Eftersom jag nu kommit på att denna fas i livet är en process som alla kvinnor går igenom känner jag mig faktiskt nyfiken på vart det kommer leda mig. Tänk om jag kommer fram till att jag faktiskt duger precis som jag är. 😍   

I helgen hade vi mellomys med småtjejerna. Lizette och jag fixade Pokè Bowl och mina grabbar kom hem och åt med oss. En toppen lördag helt enkelt. 

Enligt tradition gick jag också upp tidigt på söndagmorgon och fixade mysfrukost till vasaloppet. Efter de var vi till pappa på kalas. Så det blev en mysig söndag också. I alla fall fram till klockan 22.00. Då hade min mage fått nog av allt konstigt jag ätit under helgen. Jag trodde först att jag fått magsjuka och hade panik över hur i all världen jag skulle kunna köra till Gardemoen och hämta Linnéa på måndag eftermiddag. Jag sov inte en blund på natten, utan somnade vid 05:30. Vaknade vid 11 och inser att det är nog "bara" akut magkatarr igen. 

Det fick bli nyponsoppa och Omeprazol till frukost. Jag var kanske inte riktigt i form för att köra 60 mil men vad gör man inte när man längtat halvt ihjäl sig efter sitt "lilla" barn. Min mamma följde med mig som sällskap. Hon hade fixat matsäck och eftersom jag har världens snällaste och omtänksammaste mamma hade hon såklart också anpassat matsäcken till att jag haft ont i magen och 🤮 under natten. 

Linnéan var helt slut när vi hämtade henne vilket så klart inte var så konstigt. Det är en lång flygresa och tidsskillnad. Jag var också helt slut när vi väll var hemma men jag var väldigt nöjd. Både med att ha fått hem Linnéa och att jag fick med mig lite saker från Norge som jag verkligen saknat att ha hemma sen Micke slutade jobba där.