Gul klänning, advent och prioriteringar

När jag var på Cassels sist hittade jag en snygg klänningen en gul men jag tänkte: våga lite färg!! Har för det mesta grå, svart, beige eller någon svag färg som inte sticker ut så mycket. Jag kände mig lite gul och cool när jag fick på mig Dr Martens kängorna till. Ända till Linnéa sa: hade du haft en lila jacka till det där nu mamma hade du sett ut som en äkta kulturtant. 🙈😂 Ska man skratta eller gråta? Jag valde att skratta och fortsätta känna mig cool. 

Förra fredagen jobbade jag hemma för att Micke skulle sätta på vinterdäcken på bilen innan de blir snö. Nu när man inte måste jobba hemma, så är det ganska skönt att göra det ibland. Sitta med en filt och ulltofflor i soffan och datorn i knä. När jag sen avslutade dagen. Packade vi in oss i bilen och åkte till våra vänner i Ludvika, fick god mat och energiboost för själen. 

Så kom advent också. Fredagen före advent har jag som tradition att ta semester för att kunna pyssla hela dagen. Sen när allt är klart och fint ska årets glögg provsmakas. Det blev precis så i år också förutom ett litet avbrott för att hänga med barnbarnen en stund. Ett mycket trevligt avbrott 💖 Det blev också ett provsmak av julen som sig bör 1 advent. 

Det var en sak som jag funderade på en sak som handlar om tid. Vad fyller man sina dagar med? Jobb är ju en sak som för mig med resor och sånt upptar nästan 10 timmar av min dag. Vilket för mig betyder att jag har 5 timmar kvar av min dag när jag kommer hem, då ska det lagas mat, tvättas, plockas mm. Jag tycker inte jag hinner något efter jobbet. Fast sen kommer jag ändå fram till att jag hinner ju det jag prioriterar. Det leder då in på nästa fundering. Jag vill till exempel väldigt gärna komma i väg och träna, vill komma igång!! Profiterar jag det? Nej! Alltså kommer jag inte i väg heller. Det är då man behöver backa bandet och funderar ut varför jag inte prioriterar det. Om det nu är sant att jag verkligen vill komma igång och det ska jag fundera på till nästa gång jag skriver...     

Ont, nöjd och lycklig

Det tar på krafterna att renovera och att som reumatiker kliva upp och ner på en pall. Det leder egentligen bara till en enda sak, ONT. Fast det kan uppvägas om det leder till en sak till, NÖJDHET.

 

Jag måste alltid anpassa vad jag gör efter min sjukdom och jag har blivit bättre på att hushålla med krafterna så att jag ska orka med varje dag. Fast ibland är viljan väldigt stark och då gör jag saker som kostar förmycket. Då kan jag knappt gå efteråt men jag måste få göra så också ibland. 

Jag är väldigt glad att jag har fått diagnos och får hjälp. Jag tar en spruta varje måndag som håller nere sjukdomen och symptomen. Fast jag har väldigt ont ibland ändå men jag skulle faktiskt inte vilja tänka på hur det skulle varit om jag inte hade mina sprutor. Det är en långprocess att acceptera en sjukdom och sen lära sig den och hur man ska leva med den. Fast det handlar jättemycket om inställning till den. 

Det är egentligen just inställningen till saker som nästan allt handlar om tänker jag. Någon klok människa sa att de lyckligaste människorna inte är dem som haft det enklas i livet utan de som kan förhålla sig på ett sätt som ger dem energi och styrka trotts det de har gått igenom. Jag kommer ihåg när jag var 16 år och fick mitt första skov av psoriasis. Att vara ung, ska börja gymnasiet och sen vara helt täckt i Psoriasis från halsen och ner. Var jättetufft. Jag gick på behandling 3 dagar i veckan. En gång när jag var på behandling mötte jag en dam hon var kanske i den ålder som jag är nu mellan 45-50år. Hon var förtvivlad och grät när hon visade sköterska sina knän och armbågar. Jag minns så väll att jag tänkte att jag hade varit väldigt glad om jag hade så där lite på kroppen. Jag vill inte förminska henne problem för det var säkert precis så jobbigt för henne som hon upplevde det. Jag har genom mitt liv tänkt på ett annat sätt, jag lyckas inte alltid och är verkligen ingen expert men jag försöker fokusera på det som är bra. Det som gör mig lycklig och inte det som jag inte har eller inte kan. När man gör det kan man ibland faktiskt uppleva en sån där euforisk lycka som bara vara i stunden. Bara av att tänka på vilka fina så barnbarn jag har, vad mycket kärlek de ger mig, att gå ut och äta lunch med en kär vän och att få njuta av mitt ny tapetserade rum, firat farsdag med pappa, köpt en ny duk och tänt ljus och gjort fint på graven. 

20 åring, renovering och trasiga smycken

Nu är han 20 år min Gustav! Kalas har vi haft och jag har fått ha alla min barn hemma och kramat om dem ❤. Till och med mitt fyrbenta lilla barnbarn Zelda har varit hemma, fast hon är inte så mycket för att kramas hon försöker mest bara få Lillis att leka med henne men Lillis verkligen avskyr Zelda så det blir ingen lek. 

Efter att Gustav föddes blev hela vårt liv ett enda kaos. Inte för att han föddes utan för att det var då vi fick svar på varför Lollo varit så sjuk under en tid. Hon hade fått Leukemi och påbörjade en 2½ år lång cellgiftsbehandling precis då när han föddes våran Gustav. Jag minns hur otroligt rätt jag var då när hon var sjuk. Så rädd att hon skulle dö ifrån oss. Tänk om jag då för 20 år sen hade kunnat få en liten glimt av hur livet idag skulle komma att se ut. Hur otroligt mycket lättare det hade varit om man vetat att det faktiskt skulle gå bra allt.  

Mina små tjejer har kommit och spökat för oss. Kul att det finns någon högtid så här på hösten tycker jag. 

Hösten är ju så himla lång men jag brukar alltid ta mig ann något renoveringsprojekt. Micke och jag har äntligen fått upp vår fina skyllt som vi fick när vi gifte oss. Bättre sent än aldrig. Sen drog jag igång ett projekt att tapetsera om i vårt sällskapsrum. Jag har verkligen slit med detta men jag är så nöjd. Det blev inte perfekt men jag hade inte kunna göra det bättre än vad jag gjorde. Så när att väll var klart har jag bara suttit där i min soffa och tittat på den fina tapeten och det lugn som inföll sig i rummet när allt blev enhetligt. 

Jag har haft en del smycken som bara legat för att det antigen är trasigt eller som ringarna var, för små. Så jag samlade ihop allt och lämnad till vår duktiga guldsmed här i stan. Så nu har jag två ringar som jag kan ha, en efter Mickes mamma och en som jag fick när jag fyllde 20 år. Tre trasiga halskedjor blev två hela. toppen heller hur!