Tidsinventering, konfirmation och baby shower

I morgon är jag ledig och då är min plan att göra så lite som möjligt eller att göra sånt som ger mig energi. Det har varit mycket ett tag nu. 

Förra veckan var jag till min arbetsterapeut och vi började jobba med balans i livet mellan aktivitet och vila. Det är viktigt att prioritera när det är mycket omkring mig. För att göra det tydlig hur mycket tid som egentligen finns började vi med en tidsinventering.. Ett dygn har 24 timmar. Min dag börjar 05:00.

Sen började vi räkna bakifrån och utgå från hur mycket sömn man behöver.

7-8 timmar behöver jag sova om det ska vara optimalt för mig. Så klockan 22.00 ska jag alltså ligga i min säng och släkt lampan. Personer med ADHD behöver oftast lite mer sömn än andra för att fungera. Just sömnen är någon som jag genom åren inte varit så noga med. Har jag haft mycket att göra är det den jag prioriterat bort. Nu vet jag bättre. För att få livet att fungera så måste sömn prioriteras före allt annat.

Efter att vi gjort hela tidsinventeringen stod det ganska klart att det inte finns så mycket tid över. Det finns också saker som måste göras och när vi hade identifierat vilka som var verkligen måsten och måsten som man kan tumma på och sänka kraven kring. Blev det ännu mindre tid kvar.

För mig var detta en väldigt nyttig genomgång. För det gör det lättare att se en rimlighet i de krav jag ställer på mig själv. För min del handlar det om ca 1-2 timmar per dag efter jobbet som jag har tid över. Det är också så att den tiden inte alltid finns att lägga på mig själv. Vill någon av mina barn ha hjälp eller bara få prata en stund så kanske det vissa dagar faktiskt inte finns någon tid över alls. Så att då ställa den tiden i relation till vad jag tycker att jag borde hinna, göra och prestera är en viktigt insikt.

Linnéa har konfirmerats. Konfirmation i kyrkan är verkligen inte det roligaste man kan vara på i kyrkan men den var trotts att den var en och en halv timma lång så var det en fin konfirmation med sånger och skådespel


Jag passade på att ta lite kort när alla barnen var samlade för en gångs skull

Här är de alla de mina, barn och barnbarnet. 

Efteråt hade vi hyrt en lokal där vi samlades och åt smörgåstårta och tårta. Om konfirmationen inte var så rolig så tycker jag verkligen väldigt mycket om när vi samlas och sitter ner och fikar alla tillsammans. 


Micke och jag gick upp ganska tidigt i lördag. Emil och Elin har köpt en lägenhet tillsammans som de fick tillträde till i fredags.

De är så fina <3 Jag var så klart jättenyfiken och så hade vi lovat och köra Emils grejer till honom. De var en jättefin lägenhet de köpt. De är så fantastiskt att få vara med och se på när de skapar sig ett hem, sitt första riktiga hem. Jag minns ju själv hur den känslan var.

Förberedelserna har varit många och smusslandet stort.
I söndags överraskade vi en inte ens anande Lizette med en baby shower. Det var så kul just för hon hade inte misstänkt något. Nu är det mindre än en måndag kvar till hon ska komma lilla Juni. 

Om ni undrar hur det går för mig med blodtryck och ADHD-medicin så går det bara sådär! Jag är dödstrött på morgonen och mitt dåliga morgonhumör har kommit tillbaka. Jag försöker att skärpa mig och jag lyckas för det mesta men innan jag fått i mig kaffe försöker jag att inte prata med någon. Ofta är jag uppe själv när jag går upp som tur är. Blodtrycket har gått ner något så är nu bara mina njurar som de ska så får jag nog börja med blodtrycksmedicin och ADHD-medicin samtidigt.

Glömska, blodtryck och golf

Nio dagar utan ADHD-medicin och jag är tillbaka till mitt vanliga förvirrade tillstånd. jag är också mitt vanliga medvetslösa jag på morgonen. Jag kan inte riktigt säga att jag känner något av medicinen när jag äter den men det gör ju att jag får flyt i livet. Jag glömmer inte saker och kan fokusera utan att bli helt utsliten. 
 
Här om dagen glömde jag plånboken hemma. Hade ingen diesel i bilen och fick lösa det med att hämta Gustav efter skolan och tanka på hans kort. Man blir jäkligt lösningsorienterad av att ha ADHD. 
Min sköterska har ringt upp mig. De har bestämt att det ska kolla upp min njurstatus och sen ska jag få blodtrycksmedicin. Blodtrycket har visserligen gått ner nu när jag inte ätit någon ADHD-medicin men det ligger på 134/94 så det är fortfarande för högt. 
 
Jag tror att mina sköldkörtelprover är bra nu för jag känner mig piggare än på länge. De provet ska jag ta till veckan, det tycker jag ska bli spännande att se om mitt mående stämmer överens med provsvaret. Bara jag tänker på hur läkarna behandlar oss sköldkörtelsjuka blir jag förbannad. Att bara skriva i brevet till mig att mitt mående är av sekundär betydelse i fråga om behandlingens vara eller inte vara. Grrrrr........
Micke har frågat mig flera gånger om jag vill följa med till golfbanan och häromdagen lät jag mig övertalas. Det är verkligen jättefint vid glofbanan och efter en hel dag inne på mitt kontor utan syre så var det skönt med friskluft.
 
Jag har två dagar ledigt och igår cyklade jag mountainbike lite lugnt. Det var helt underbart härligt, solen sken och min kropp blir glad av att få röra på sig. 
Jag försöker komma ut på promenader så ofta som möjligt. Fast ärligt talat så hamnar jag i soffan oftare än jag önskar. Fast samtidigt så behöver jag återhämtning och det är ju det jag varit dålig på.
 
Förra veckan hade jag min lilltjej hos mig. 
Vi gjorde allt hon önskade vilket betyder att det var fullt upp hela dagen. 

Vad kan jag göra NU, tallrikar och övervikt

Vi har precis avslutat en husbilshelg min make och jag. Vi kom hem ganska tidigt i morse. Gustav och Linnéa är så stora nu att det klarar av att vara ensamma en helg. Det är helt klart så att jag saknar dem mer än vad som saknar mig. Linnéa sov fortfarande när jag kom hem och jag kröp ner bredvid henne i sängen och bara kramade henne en stund. Mitt liv, är mina barn!

Första natten stod vi på Åråshults Camping. Det var verkligen en annorlunda camping.

Väl värt ett besök!

På vägen hem pratade Micke och jag om vad vi lärt oss på den här resan och dessa tre lärdomar tar vi med oss till nästa gång. 

1. Om man inte fyller hela vattentanken, kan vattnet ta slut.
2. Har man inte nivåklossar, få man stå i lutning.
3. Tar gasen slut, blir det kallt inne i husbilen. 

När vi till sommaren åker till Lofoten hoppas vi att vi lärt av våra misstag så att den resa blir fri från strul. Fast det händer alltid något när Micke och jag är i väg så det kan vi nog inte räkna med. 

I natt stod vi på Degernäs camping, en fin och barnvänlig camping. Fast utan något extra eller speciellt. En vanlig camping helt enkelt. Mysigt men eftersom gasen tog slut någon gång under natten vaknade jag klockan 05:00 då var det -3°C ut och ca +12°C inne i husbilen. 

När vi är ute med husbilen känner jag att jag verkligen är här och nu och det är precis vad jag försöker vara mycket mer än jag är nu. En av mina största rädslor är att jag ska stå där vid 80 års ålder också säga. Jag visste inte att livet var de dagar som gick. 

Fast det är inte lätt att vara här och nu. Vi människor går liksom alltid i väntans tider och det är en naturlig del av livet. Vi behöver något att se fram mot och vi behöver mål och det är viktigt för oss alla att ha det. Fast problemet uppstår när vi bara är i framtiden och det är det väldigt många som är. Det är där jag hamnat. Jag tänker hela tiden, bara alla prover blir bra och medicinen blir rätt, då ska jag börja leva igen, jag ska träna och jag ska göra allt det där jag inte kan göra just nu. 

Ett steg jag gjort för att försöka vara mer här och nu är att ändra mina prestationsmål till genomförande mål. 10 pass skulle jag göra. 

Jag har gjort två cykelpass. Sen var jag i väg och tog blodtrycket igen….



….och då fick jag träningsförbud. Jag ska inte göra något ansträngande alls förrän läkarna får ordning på detta har jag blivit tillsagd. Då hamnade jag ju där igen. Bara jag blir bra, bara de får ordning på detta, då ska jag........

Så nu har jag skaffat mig ett nytt tanke sätt. Jag ska flytta fokus från vad jag ska göra sen till att ställa mig frågan: Vad kan jag göra NU med det förutsättningar jag har? 

Jag har ont i min rygg och det beror på att jag inte kunnat träna. Med mitt gamla fokus skulle jag tänkt att jag ska ta tag i detta så fort jag får ordning på allt.

Med mitt nya fokus ställer jag mig frågan, vad kan jag göra nu? Jag kan göra några avslappningsövningar, jag kan göra några lätta kettelbellsvingar och jag kan ta en värktablett. Helt plötsligt är jag inte heller så maktlös över min nuvarande situation. Fast om jag ska lyckas med detta kommer jag vara tvungen att tjata in det i huvudet på mig själv. Jag om någon vet hur fort livet kan förändras och borde därför vara bra på att vara i nuet kan man tycka men jag kommer få jobba hårt. 

Detta är den sista bild som jag tog på Magnus 

Det är i natt 13 år sedan jag såg honom. Han gav mig en puss och sa att jag skulle ropa om jag behövde något. Sen stängde han sovrumsdörren och gick ner. Älskade, älskade Magnus du gav mig det finaste jag har, våra älskade barn och jag kommer aldrig sluta älska dig. 
 
Under veckan var jag ner med blommor och tvättade ren stenen. Jag kan inte göra något annat för honom. Jag har lovat honom att alltid finnas för våra barn och det löftet kommer jag aldrig svika. Det är så sorgligt och jag blir så ledsen när jag tänker på det här att jag tänker byta ämne till något helt annat för nu rinner mina tårar. 

Vi har verkligen haft en tidig vår i år. Jag jobbade både Valborg och 1 maj så jag tänkte inte gå i väg på någon brasa. 

Fast när Micke sa att Ellie skulle komma till brasan så gick vi dit för att få en chans att krama henne lite. Lizette börjar verkligen bli höggravid nu och det börjar verkligen närma sig nu till hon kommer lilla Juni  

Det är så mycket blommor i vårt plommonträd. Det är verkligen himla vackert ute just nu, när allt börjar bli grönt. 

Ni ska få se en bild på mitt kommande projekt. Bilden längst ner till höger är min inspirationsbild som jag hittat på Pinterest. Jag ska försöka göra något liknade av mina tallrikar. 
fortsättning följer.... om jag inte tröttnar eller ändrar mig innan jag blir klar vill säga. 

Jag ska berätta en annan sak också som inte är så kul och det är det faktum att jag gått upp i vikt. Jag var dessutom överviktig redan innan jag fick fel på sköldkörteln. Jag hade hoppats på att det kanske inte syntes så mycket ända till min brutalt ärliga pappa var kompis nog att tala om det för mig. Egentligen skiter jag i hur mycket jag väger. Min viktuppgång har medicinskaskäll och jag är hellre tjock än att må som jag gjorde när jag hade brist på sköldkörtelhormon. 

Jag försöker tänka på att övervikt är inte farligt om man har kondition nog att bära den. Det hade jag innan men efter allt som varit och som är just nu har jag inte det längre. Jag har ett väldigt stillasittande jobb också. För att då använda mitt nya fokus och inte vänta på vad jag ska göra när allt blir bra, har jag ställt mig frågan. Vad kan jag göra just nu idag. Jag kan ta en promenad. Förut gick jag nästan 10.000 steg på en dag och det har gjort att jag nu tycker det känns helt meningslöst om jag inte får ihop det när jag ska gå. Den tanken är ju helt bakochfram: kan jag inte gå 10.000 steg går jag inga alls!! Hur dumt är det inte att tänka så. Nytt fokus är att bara gå.    

En annan sak som en vikt uppgång för med sig är att kläderna blir trånga så jag måste köpa nya kläder. Jag har rensat i min garderob och det blev tomt!  Det är inte lika roligt att köpa nya kläder för att man gått upp i vikt som det är när man gått ner. 10 kg har jag lagt på mig ungefär och det mesta har satt sig på rygg och bröst. Det betyder att nästan alla mina toppar är tajta. Fast att ständigt gå omkring i lite halvt försmå kläder gör att man känner dig ännu tjockare. Så jag måste handla nya helt enkelt. 

Det är ju aldrig kul att gå upp i vikt men jag försöker älska mig själv och min kropp i alla fall. Försöker fokusera på att den duger och att jag duger ändå. Vad det gäller min vikt så vet jag att jag har så pass mycket övervikt att det inte finns någon quick fix. Det jag i första hand får satsa på är att ha kondition nog för att bära min övervikt. Jag har bantat och plågat mig själv nog i livet och det enda det ledde till var att jag blev ännu tjockare och fick en ätstörning som jag tack och lov kan hantera idag. Fast jag vet att monstret finns inom mig, jag bråkar med det varje dag och det vill övertalar det mig till att börja banta igen för att jag inte duger. Fast jag duger vist och jag vet att det bantning för mig slutar med hetsätning och kräkning och dit ska jag aldrig tillbaka igen!

Dessutom säger Ellie att mormor är en väldigt mjuk och go mormor och inget kan väll vara bättre än att få vara det! 

ADHD-medicin, långfredastrav och genomförande mål

Jag undrar om inte någon varit in och stulit halva april för mig? Nu är påsk ledigheten slut också och jag är tillbaka på jobbet. Jag har haft en helt underbar ledighet faktiskt. Först och främst börjar jag vakna upp ur tröttheten +25µg Levaxin börjar göra lite skillnad.  

I onsdag var jag på återbesök hos min ADHD-sköterska. Planen var att höja min ADHD-medicin men den här gången var mitt blodtryck högt igen. Vi ser ingen anledning till att det är högt mer än att den kan bli det av medicinen så det vart ingen höjning just nu. Verkligen synd för jag känner mig hjälpt av den men känner också av att dosen är lite för låg. Det finns olika lösningar som vi nu tittar på men först ska vi avvakta två veckor och ta nytt blodtryck. Jag tror blodtrycket blir högt när min sköterska ska ta det för att jag blir nervös att det ska vara högt igen. För sen när jag tar det på jobbet är det normalt.

De fördelar jag får av medicinen är att jag orkar fokusera på ett helt annat sätt och att själva livstempot ,det som går i 180 km/h på mig skruvas ner lite. Jag upplever också mindre inre stress och mindre oro. Jag sover bättre och jag är inte sjukligt trött på morgonen. De biverkningar jag känner av är att jag blir trött på eftermiddagen (det beror på för låg dos) Jag blir också väldigt torr i munnen. Annars är det bara poseriva effekter som jag fått. 

Nu ska jag berätta om min lediga vecka.

Min Lollo kom hem i onsdags och följde med mig, Linnéa och Wilma på husbilsutflykt.


Det bar av till Vänern igen. Så fort vi var på plats välkomnades vi av campingkungen. Nästan alla campingar har en sån. De har säsongsplats och är ofta självutnämnda men de håller ordning, informerar och hälsar välkomna. Kungen på vår camping kommer alltid och informerar om när gillen vid sjöntänds och avslutar med att skåla med ölburken han alltid har i höger hand.

Vi gick inte ner till grillningen. För jag hade tagit med mig köttfärs och skulle köttfärsås. Vi hade en jättemysig kväll och dag.

Så vackert och rena sommarvärmen ute. Det blev en långpromenad innan vi åkte hem igen.

På fredagen var det långfredagstrav på Färjestad
 

Inga vinster för mig men god mat och trevligt sällskap. Vi är ett udda gäng som travar tillsammans. Den totala åldersskillnaden mellan äldsta och yngsta är 42 år.

Som sagt så är jag piggare och så fort jag blir det kommer lusten att börja träna, att få komma igång igen. Ändå är det svårt att göra det av flera olika anledningar. Rädslan av att bli yr och svimfärdig som jag blivit innan när jag försökte sitter i. Samt att det är svårt att låta bli att jämföra sig själv med vad man presterade innan.


Förutsättningarna har så drastiskt förändrats att jag inte kan ha några prestationsmål alls nu. Så kom jag och tänka på en sak som jag hörde för länge sen i Träningspodden. Det handlade om att man kan sätta upp olika slags mål. Det jag haft hela tiden förut är ju prestationsmål men det finns något som heter genomförande mål. Detta har jag nu ältat fram och tillbaka och sen tagit ett beslut. Mitt mål är nu att genom föra 10 träningspass med fokus på träningsglädje.

Så på påskafton genomfördes pass nummer 1. Jag fick så mycket mjölksyra i benen så jag kunnat få till en egen yoghurtkultur men annars gick passet över förväntan. Kroppen svarade bra och jag blev inte yr. Där emot ska jag jobba lite på själva förberedelserna till nästa gång. För det tog mig över en timma att bara få ordning på alla saker innan jag kom i väg. Jag lyckades spräcka tumnageln väldigt långt ner i nagelbädden som blodet droppade omkring mig när jag skulle pumpa cykeln. Det gör skit ont!


När jag kom hem fick jag besök av världens finaste lilla påskkärring.
Mormors älskling!  

Vi kan inte klaga på vädret den här påsken men det finns en sak som oroar mig, när det redan är sommarvarmt ute... måtte det inte bli en så helvetes varm sommar som förra året!!!


 
Växthuset är nu städat och ordning.

En annan sak som jag tror har med min ADHD-medicin att göra är att jag inte alls har haft samma panik över allt jag tycker jag måste få till när det är storhelg. Eller så är det bara ett tecken på att jag blivit äldre eller så är det tjatet från min kära make som säger att det inte är kycklingarna eller påskriset som gör själva påsken utan att vara tillsammans. Jag vet väll att han har rätt. I år kom det aldrig in något påskris och inte någon har frågat efter det heller.

Jag gjorde inte heller en hel påskbuffé i år

.
Utan det blev bara Jansson, skinka, ägg, sill och timjan kyckling. Det var ingen som gnällde över det heller utan alla sa att maten var jättegod. Igår kom Lizette, Urban och Ellie och lagade mat tillsammans. Det blev grillat kött och massa tillbehör. 

20 åring, påsklov och trötthet

I lördags fyllde Emil 20 år.  
Min fina älskade son. Jag kan inte vara stoltare än jag är över honom. Att ens barn växer upp och blir fina, ansvarstagande och underbara människor måste vara den största lyckan som finns. Emil och hans Elin har precis köpt sig en lägenhet och flyttar in i den i maj. 
 
Den här veckan har semester!

Så himla skönt, är är verkligen i behov av ledig just nu. 
Jag behöver vila! Jag har drabbats av den där förlamande tröttheten igen. Den som kommer när jag inte ligger helt bra i mina sköldkörtelvärden. 
 
Den här tröttheten är lite komplicerad. För man blir inte piggare av att vila man är lika sjukt trött i alla fall och kan sova hur mycket som helst. Det är samtidigt viktigt att vila för i detta tillstånd blir man utmattad av lila minsta. 
 
Nu är det inte meningen att detta ska vara en sjukdomsblogg men jag måste ändå få berätta om vilket jäkla strul det innebär att ha fel på sköldkörteln. 

Efter att ha diskuterat min Lio-dos med läkaren igen och ifråga satt den extremt konstiga doseringen. Kollade hon upp det hon skrivit ut med en endokrinolog och fick klart för sig att hon gjort fel och bad mig om ursäkt. Ja man får vara sin egen doktor ibland. Hade jag tagit den dos hon föreslagit hade jag blivit sjuk. 
 
Endokrin läkaren hon pratat med ville skriva en remiss till Endokrin i Karlstad för att ställa in Lio men det är ingen idé, för i Karlstad kommer de inte ta emot mig. Där säger de att jag har Hypotyreos men att jag inte ska ha någon behandling. 
Vi bestämde att vi ska avvakta med Lio ett tag till. Jag får istället höja min Levaxin dos, för att få ner THS som stigit sen jag tog prover sist och som förklarar varför jag känner mig förlamat trött igen.  
 
Jag vill verkligen få ner TSH för att jag ska få bli pigg igen. När THS är högt får jag även inflammation i senskidan i handen. Fråga mig inte hur det hänger ihop men det har ett samband. Jag har verkligen försökt att få fram någon fakta om hur det hänger ihop men det enda jag hittar är att inflammation i senskidan i handen kan vara att tecken på RA, SLE eller Hypotyrios. RA och SLE har jag inte. Nu hoppas jag verkligen att bli pigg igen och att min viktökning ska stanna upp. 

När jag tänker på detta blir jag så himla ledsen, hur kan det få vara så här? Hur kan läkare tycka att jag ska gå omkring i min trötthet och må skit och säga att mitt mående är av sekundär betydelse?
 
Igår var Gustav och jag till BUP har man en npf-diagnos måste man ha ett intyg när man söker om körkortstillstånd. läkarbesöket tog 4 minuter. Jag förstår att intyg kan vara nödvändigt i vissa fall men för oss kändes det väldigt onödigt. Gustav har verkligen det som kallas för högfungerande Autism. 
Efteråt lunchade vi på Bergvik och handlade lite kläder åt Gustav. Han använder bara en sorts kläder så han är absolut enklast att köpa kläder åt. IKEA fick ett besök också. Jag behövde några små grejer till husbilen. 

Lio, det svarta hålet och Marie Kondo

Det kommer att bli en fin dag men -8.9°C är faktiskt på tok för kallt. Jag vill ha vår nu! En annan sak som jag vill ha är en ny laptop. Fast det är aningen onödigt kanske. Eftersom jag gillar att skriva så vill jag kunna göra det och på paddan kan man inte alls skriva om man tänkt sig ett långt blogginlägg. Den här laptopen som jag skriver på nu är över 10 år och dessutom full i virus så den funkar inte tillfredsställande alls. 

Som jag skrev sist så skulle jag inte tro på att det var sant förrän jag höll burken med Lio i min hand

Jag har fått chansen att prova detta! Det enda jätteunderliga är behandlingsschemat jag fått. Min mamma som inte tycker att jag ska vara min egen läkare. Utan tycker att jag ska följa doktorns schema.. ja det skulle jag kanske göra om man var en vanlig person men nu är ju inte jag som andra och jag är verkligen ingen lydig människa om något verkar knäppt. Vad är det då som är så galet att jag inte vill följa doktorns schema? Jo Lio är inte som Levaxin. Det är alltså ingen depåtablett som man får effekt av efter att man ätit den under flera veckor. Lio är direktverkande och har sin högsta effekt efter 6 timmar. Många som äter Lio äter det 3 gånger om dagen. På mitt schema ska jag äta det 2 gånger i veckan???????? Det blir ju lite som att behandla smärta med Ipren 2 gånger i veckan. Fast jag tänkte att det kanske finns någon vits med detta och tänkte att jag skulle vara en lydig patient men sen släppte jag den tanken och kör mitt eget race som vanligt. Fast skämt åsido, så har jag fått en ganska hög dos av Lio att ta på en gång och jag vet inte riktigt om jag vill utsätta mig för den höga dosen på en gång. Så jag delade tabletten och tog bara en halv till att börja med.

Nu över till något mycket roligare än min sköldkörtel och medicinering. I fredag var vi och hämtade vår ”nya” hudbil. Vi snabbade oss hem, packade och drog i väg på premiär tur. Det fick bli till vår favorit plats vid Vänern.

Mys!

På lördagmorgon vaknade jag av fågelkvitter och lugnet. Just där och då konstaterade jag att livet inte kan bli så mycket bättre. Det är väll tur att man kan få uppleva även euforisk lycka ibland när man ibland faller ner i ett svart hål.

Apropå svarta hål så kom mina barn till mig igår kväll för att visa och diskutera den här bilden. Den första verkliga bilden på ett svart hål och också det som bevisar att det existerar. Jag, Gustav och Linnéa har exakt samma vetenskapliga intresse. Så det var en stor dag för oss igår. Det blev matte på hög nivå när det skulle räknas ut hur många mil det var till det svarta hålet. För icke matte intresserade kan jag säga att det är så ända ini helvete långt. För de som vill ha mer exakt så kom vi fram till att det är 5,2x1018
mil eller så kan man säga 5,2 triljoner mil som sagt, ini helvete långt helt enkelt. 

Idag är jag ledig och har tänkt att ta det lugnt och njuta. Min enda plan är att ta en promenad om jag orkar. 
Jag är glad att jag kommer ut på promenader ibland i alla fall. Jag saknar verkligen min träning och att få springa. Det är en sorg att den orken inte finns längre alls. Jag hoppas en dag bli tillräckligt frisk så att det ska fungera. Eftersom jag inte visste hur jag skulle reagera på den nya medicinen så har jag inte planerat något idag. Jag skulle vilja åka och handla lite grejer till min husbil och så blir det nog. 
Tyget i husbilen är verkligen inte vackert. Just orange är en färg som tycks förfölja mig. När vi flyttade hit där vi bor nu. Var vardagsrummet klätt med en orange tapet och nu när jag hittar en perfekt husbil är klädseln så klart orange. Jag vill klä om den men det får bli ett senare projekt. Under tiden får jag göra det bästa av det man har. Jag hittade den där kudden med papegojan på Dollar Store och föll för den direkt. Jag har förresten inte april som någon shoppingfri månad. Fast fortfarande ska saker vara genomtänkta och i första hand ska jag återanvända saker som jag redan har. Husbilen har fått nya draperier och de har jag sytt av gardiner som jag redan hade! 
Den stora vackra eken vid Baggerud. Jag undrar hur gammal den är? Visst är den vacker? 

Tillbaka till ämnet eller... Har ni hört talas om Marie Kondo? Det hade inte jag gjort men såg ett program på TV om henne och det passade precis in i min nya mer genomtänkta och mer minimalistiska livsstil. Jag har inte läst allt och någon minimalist blir jag aldrig men kolla detta
hon har massa smarta idéer för ordning och reda. Som detta, ett sätt att vika kläder så man ser vad man har. 

Sköldkörtelvården i Sverige

Här är min historia och varför vi sköldkörtelsjuka i Sverige är så missnöjda med den vård som ges. 

Enligt statistik har över 450.000 människor i Sverige problem med sköldkörteln. Av dessa är 80% kvinnor. Den här gruppen är den grupp som är mest missnöjd med sin vård och behandling av alla patientgrupper i samhället idag. Vad kan de bero på? Det flesta som kommer till läkaren och inte är nöjd med sin behandling och som inte känner sig symptomfri, får till svar att det är ett psykiskt problem.  Läkarna kollar på hur blodproverna ser ut och många får höra att det är friska för att proverna är bra. Samtidigt som de fortfarande mår skitdåligt. Vilka värden som är bra är inte alla läkare överens om i vissa landsting är behandlingsmålet ett THS <1 och på andra ställen <2,5. TSH är det styrhormon som talar om för sköldkörteln hur mycket sköldkörtelhormon den ska producera.  


Sköldkörtelförbundet kräver att behandling av sköldkörteln ska individanpassas vilket inte alls sker idag utan alla får standardbehandling om man ens får behandling. Standardbehandling är Levaxin som är syntetiskt T4. I kroppen omvandlas T4 till det andra viktiga sköldkörtelhormonet T3. T3 är alltså det aktiva hormonet. 

Min sköldkörtel historia började 2017. Hela hösten kände jag att något var fel. Jag har alltid varit hormonkänslig. Jag har inte kunnat äta p-piller för att mitt psyke påverkas så starkt av hormoner. Jag har också haft en fruktansvärd pms allt efter hur hormonnivån varit. Allt ifrån euforiskglädje i samband med ägglossning, till "jag vill inte liva"-symptom dagarna innan mens. Allt detta blev väldigt mycket jämnare när jag opererade bort min livmoder (jag har äggstockarna kvar) men än idag känner jag av de olika hormonnivåerna under menscykeln.

Som sagt hösten 2017 kände jag att något var fel och samtidigt tappade jag ork och all energi. Jag fick massor symptom som oroade mig men främst var det känslan av att något var väldigt fel. Efter jul 2017 brakade jag ihop fullständigt och bara grät. Då vände jag mig till en doktor-app. De tog prover och konstaterade att hade antikroppar mot sköldkörteln och ett lågt värde på det sköldkörtelhormonet T4. Eftersom hela min kropp gick på lågvarv och gjort väldigt länge hade jag också dragit på mig utmattning och depression.

I februari 2018 började jag medicinera både med Levaxin och antidepressiv medicin mot min depression.

I oktober 2018 var mina sköldkörtelprover stabila och jag var då inställd på 100µg Levaxin. Doktorn sa att jag kunde återkomma om ett år nu när jag var inställd. Jag behövde dock ett nytt recept nu under våren 19 och ringde min egen vårdcentral. Jag tänkte att det kanske var enklast att vända mig dit istället för till doktor-appen.

Det skulle jag senare bli varse var ett stort misstag av mig. Det här har jag skrivit om förut men jag tar det igen. Först skriver läkaren på vårdcentralen ut Levaxin för ett år åt mig, men tycker att jag ska gå ner lite i dos. Eftersom jag precis då höll på att ställa in min ADHD-medicin bad jag att få stå kvar på samma dos till jag ställt in ADHD-medicinen. Jag fick samma dos och jag skulle höra av mig för prover och ordination när jag var färdiginställd på ADHD-medicinen.

Jag hämtade ut mitt Levaxin. Senare fick jag ett brev från läkaren (fast jag redan läst det i min journal) att han i samråd med en läkare på endokrin i Karlstad bestämt att mitt Levaxin skulle sättas ut omedelbart och att nya prover skulle tas 5 veckor efter utsättning. Det stod också att han skulle makulera mitt recept som han redan förskrivit. Jag blev arg som ett bi och tog ut all Levaxin på en gång. För enligt endokrin och vårdcentralen har jag fel på min sköldkörtel men jag ska inte behandlas.

Detta bestämmer de utifrån ett värde på TSH. Två läkare kan alltså utan att träffa mig, utan att ens prata med mig eller kolla vilka symptom jag hade när jag insjuknade och fick Levaxin utskriver från början, bestämma att jag blivit fel behandlad. Detta övergår mitt förstånd och jag skrev ett brev till läkaren på vårdcentralen. Där jag förklarade att jag inte kommer vända mig till dem för att få behandling. Läkaren avslutade mitt ärende med att ta bort Levaxin ur min läkemedelslista och skicka ett brev till min läkare på vuxenpsyk att jag sannolikt självmedicinerar med Levaxin.

Jag har nog inte känt mig så kränkt och varit så arg någonsin som jag varit över detta. Levaxin är inte något man blir beroende av och ändå kändes läkarens ord som om jag var en Levaxin-knarkare som självmedicinerar. Jag har aldrig motsatt att prova att sätta ut Levaxinet jag ville bara inte prova att göra det just då.

Det tog mig några veckor att lugna ner mig och kunna fundera hur jag ska gå vidare. Det är ju inte så att jag vill äta Levaxin om jag inte behöver. Ingen är väll gladare än jag om jag är frisk. Dess utom går upp jag ständigt upp i vikt av Levaxinet. Fast det får det väll vara värt för jag vill aldrig må så dåligt som jag gjorde innan jag började med medicinen.

Det enda problemet som jag har är att jag går upp i vikt annars mår jag ganska bra på den dosen som jag står på nu. Jag läste lite om att man kan få en medicin som är rent T3. Om man konverterar T4 dåligt är viktuppgång ett symptom på det. Fast jag behövde inte göra något alls för jag har som sagt Levaxin för ett helt år.

Min mamma som också har sköldkörtelbesvär har dock tjatat på mig att jag inte kan stå utan behandlande läkare. Endokrin-läkaren och läkaren på vårdcentralen har ju ändå skapet en viss oro i mig. Tänk om jag är övermedicinerad, tänk om jag har höga värden och att det skulle vara därför jag känt av den där bedövande tröttheten. Fast tröttheten har inte varit i närheten av som det var när jag blev sjuk. Många tankar har såklart farit genom huvudet på mig. Så nu i dagarna bestämde jag mig för att åter igen vända mig tillbaka till doktorn i appen. Jag ville få mina prover kollade. Det var inga problem. Jag fick en remiss för provtagning. Värdena ligger inom normal referensen men har sjunkit ganska mycket sen i oktober.

Jag bad om att få kombinationsbehandling av T3 och T4. Jag hade ingen större förhoppning om att jag skulle få det. Det klassas då som individanpassad behandling och det är knappt 10.000 som får det av alla 450.000 sköldkörtelsjuka. Jag kommer få det! Fast jag vågar inte tro att det är sant förrän jag håller bruken i min hand.

Så sammanfattningsvis säger en läkare att jag inte behöver någon behandling alls och en läkare att jag behöver en kombinationsbehandling av T3 och T4.

Båda är överens om att jag har Hashimoto som är den autoimmuna sköldkörtelsjukdomen som är vanligaste orsaken till hypotyreos (underfunktion i sködkörteln)

Är det konstigt att man blir förvirrad och att man inte känner att man kan lita på vården och så här det ut för nästan en halv miljon i Sverige.   

Sommartid, Lollo och reflektion

Jag har liksom aldrig förstått vitsen med att vi ska hålla på att dra klockan fram och tillbaka för sommar och vintertid. Jag hoppades på att förslaget om att vi skulle stanna på sommar tid nu 31/3 skulle gå igenom men tydligen få vi vänta något år till. När man har ett jobb så man går upp klockan 05 på morgonen och man just råkar jobba dagen då vi ställer om klockan, förstår ännu mindre vitsen med detta.

Lite smått trögt att gå upp idag.

Om ni eventuellt längtade efter ett inlägg som inte handlade om husbilar så kan jag säga att inte det här inlägget heller kommer vara helt husbilsfritt. Jag skulle egentligen fått hämta hem Monstret i torsdags men det var en el-grej som skulle bytas ut innan jag kan hämta hem henne och den el-grejen var tvungen att beställas så klart.

I tisdagskväll hämtade jag hem Lollo. Jag ska få ha henne hemma tills i kväll  😍

I onsdags åkte vi till Karlskoga och åt lunch och det var då jag fick veta att jag inte skulle få hämta hem Monstret på torsdagen.

Då kände jag att jag inte kunde hålla mig längre utan åkte och tittade på henne. Så nu längtar jag ihjäl mig. Lollo och jag hade en hel mysig dag. Jag är verkligen så himla tacksam över att mina barn tycker om att umgås med mig!

Idag är det 2 år sen vi stängde Coopan. I morgon börjar min syster som jag jobbade med på Coopan åter igen jobba som butikschef. Den här gången på Systembolaget och jag börjar min fasta tjänst på kommunen. Alltså exakt 2 år sen butiken stängdes.

Jag tycker om att titta tillbaka och reflektera över tid som varit. Jag tror jag samlar på milstolpar i livet på något sätt. För mig är det ett sätt att sortera eller att lägga bitarna på plats i det puzzel som är mitt liv. Jag har jobbat väldigt hårt de här två åren. Det har varit en tuff tid i mitt liv med olika sjukdomar och ganska mycket krångel och omställningar. Det har också varit en tid som mycket har förändrats inne i mig och jag har fått en hel del insikter.

När jag blev sjuk och utmattad satt jag livet på paus. Det handlade om att överleva att friskna till, att återhämta mig. Det har känts som om jag bara väntar hela tiden. Som om jag väntar på att livet ska starta igen. Livet ska ta vid där det slutade, jag ska bli den jag var och orka det jag gjorde innan. Först då börjar livet igen.

Fast livet är ju det som pågår även när man är sjuk. När sen insikten kom att det var mitt gamla liv jag blev sjuk av, blev framtidsbilden ganska suddig. Jag fick lov att börja ställa mig frågor. Hur vill jag ha det och hur ska jag leva? Vad är viktigt för mig och vad ska prioriteras?

Jag kom fram till att jobba heltid, ha en stor familj, träna prestationsinriktat 5 dagar i veckan, umgås med vänner, ha fint hemma och alltid ställa upp för andra och aldrig säga nej eller lyssna på mina egna behov, var det jag blev sjuk av.

Av det jag räknat upp skulle jag kunna förändra allt utom att ha en stor familj och det vill jag inte ändra på för de är viktigast för mig. Detta kommer jag att återkomma till i ett helt eget inlägg.

Balans, uppfölning och tillsvidare

En gång i tiden var jag väldigt sugen på att köpa en sommarstuga. Jag är själv uppväxt med att vi hade en sommarstuga. Det var 100% sommarlov för oss barn men för de vuxna skulle gräset klippas och trädgården skötas. Därför bestämde Micke och jag oss för att prova på livet med husbil och det kom att bli något som i alla fall jag älskar väldigt mycket.

På torsdag får jag hämta hem henne!
mitt 8,6m långa och 4,5 ton tunga monster! Jag ser så fram emot att få åka ut. Cykla i skogen, promenera, sitta med paddan, lyssna på musik, dricka vin, spela kort, titta på solnedgången, bara vara och samla energi!

Just energi och balans handlar verkligen allt om i mitt liv.
 
Att hitta en hållbar balans är precis det som jag och min arbetsterapeut ska jobba med.
Jag hoppas att detta ska leda till något bra och att jag på det här sättet få en insikt som i längden för med sig att jag aldrig mer drabbas av utmattning och depression.
Jag var även till min sköterska för medicinuppföljning. Det är nu en månad sen jag började med ADHD-medicin. Den största skillnaden är hur jag känner mig på morgonen. Jag har hela mitt liv varit totalt medvetslös när klockan ringt. Nu är det kanske inte så att jag hoppar ur sängen precis men jag kommer upp utan större ansträngning. Jag har mindre inre oro och jag känner mig lugnare överlag. Den enda biverkan jag känner av är att jag får ångest när medicinen går ut kroppen. Det kan bli så om dosen är för låg säger sköterskan, så därför har jag nu fått höja dosen.  

 

Fast lite vår och sol gör också skillnad.

En av mina lediga dagar blev det en riktigt lång promenad.
 
Vet ni vad? Från den 1 april är jag tillsvidareanställd!!

Det är lite lustigt att det på dagen då är 2 år sen vi stängde Coopan då. Det har verkligen hänt en del på de här åren och jag har både utvecklas och invecklats en hel del.
 
Vi har varit och firat min pappa också!
Min lilla pappa!

Pollen, tankar och rökfri

Igår flyttade hon hem till sina nya ägare. De lovade mig att ta väl hand om henne.

Det var med en tår i ögat jag såg henne köras i väg. Fast i april får jag hem min nya pärla. Min sommarstuga på hjul :)
Tyget inne i bilen är inte fint, så det måste jag göra något åt. Ni kan bara gissa hur mycket jag ser fram mot att få hem henne och börja fixa. Jag har massa idéer. Jag hoppas att min första tur med henne ska bli veckan förre påsk för då har jag sökt semester. Jag längtar så efter detta!
 
Kollar man ut så har det kommit så där en decimeter blötsnö under natten och våren känns långt borta men mina luftrör säger att våren år på gång.
Mina luftrör är nämligen säkrare än en pollenprognos och enligt luftrören är det höga halter av alpollen just nu. Al och den björk är de jag känner av mest. När vi sen passerat midsommar och gråbon och gräset blommar brukar jag däremot inte ha några besvär alls.
 
I söndags var det väldigt fint ute även om det blåste väldigt kallt.
jag och Linnéa tog en riktigt lång promenad.
 
Linnéa har haft praktik den här veckan och varit med mig på jobbet. 

Jag tror tyvärr att hon haft jättetråkigt för det finns väldigt lite för henne att göra. Fast en av dagarna kunde hon i alla fall få vara med på rehab-avdelningen och det tyckte hon var roligare än att sortera papper.

I torsdags var jag barnvakt åt min lilltjej.

Pannkakor, vattenfärg, pärlor, kurragömma, kojor, bad och böcker allt hann vi med under de timmar hon var hos mig. Hon är verkligen mormorsflicka, detta lilla älskade barn.

Just nu har vi väldigt tuff på jobbet. Jag har svårt att inte ta med mig det hem. Jag måste verkligen jobba på att hitta ett sätt att lämna jobbet på jobbet. Jag ska ta upp detta med min terapeut som jag har en tid hos till veckan.

Det har gått lite mer än ett år sen jag blev sjuk av sköldkörteln, utmattning och depression. Vad har jag gjort för att må bättre?
Jag har fått en massa mediciner och jag mår bättre, verkligen mycket bättre. Fast jag är urless på att inte känna mig som mig själv och jag vill ha tillbaka mitt gamla liv. Under det här året har jag inte varit sjukskriven en enda dag utan jag har tappert fortsatt kämpa och jobba. Det är ett val som jag gjorde och om det varit till fördel eller nackdel vet jag inte. Jag vet bara att jag fortfarande är utmattad och att jag är väldigt skör. Jag har bråttom och vill vara den där Pillan som tränar hårt, har många bollar i luften fixar och trixar med allt.

Det har dock gått upp för mig att det var det livet och den Pillan som gjorde att jag blev sjuk. Dit kan jag ju inte gå tillbaka. Så vad ska jag då sätta upp för mål? Hur ska mitt liv då se ut? Vad vill jag? Vart vill jag? Vad är hållbart?

Under det här året borde jag kommit framåt och visst har jag gjort det på många sätt men jag har väll inte helt lyckats få ner stressnivån när jag under det här året utvecklat magkatarr. Den senaste veckans påslag på jobbet har också gjort att en hel del ångest kommit tillbaka.

Så inget är glasklart. Jag måste tänka om och skaffa mig nya värderingar och nya sätt att se på mig själv. Jag har haft så höga krav och att då bara fundera på vad som är rimligt är svårt. Förändringarna jag gjort hittills räcker inte. Jag behöver kanske göra något åt min arbetssituation. Eftersom det är den som i nu läget är mitt största problem. Jag kanske ska gå ner i arbetstid, kanske byta jobb jag vet inte men något behöver jag göra för på min fritid är livet hur bra som helst.  
Så första steget är att inse att jag inte alls ska bli en person jag var innan utan en ny person.

Denna nya person ska vara snäll mot sig själv och ska inte alls behöva vara en duktig flicka!
 
Vet inte också att den 8 mars var det 6 år sen jag slutade röka.

Det är jag väldigt stolt över.