Ibland stannar tiden helt. Jag miste en nära vän i måndags. Väldigt oväntat, vad som hänt vet vi inte ännu.
Döden är lika naturlig som livet sägs det men att få in i huvudet att en person är borta går nästan inte. När det dessutom är en ung människa blir det helt obegriplig. Jag tänker på vad jag sa när mamma talade om att Magnus var bort: men han var ju här nyss. Det är ju så den är skillnaden mellan liv och död. Det finns ingen gråzon det är svart eller vitt. Antingen lever man eller så är man död.
och min Jenny är borta och kommer aldrig att finnas mer.
Mitt liv sattes på paus i måndags men nu börjar det sakta rulla på igen. Man behöver få sörja. Jag hamnade i chock, det kunde jag känna i hjärnan. Att hamna i chock eller akut krisreaktion är tyvärr något jag har för många erfarenheter av. Det blir inte lättare för det men man kan känna igen reaktionen och det gör det kanske något lättare att hantera. När man är i chock känns det som om man fått en bedövningsspruta i hjärnan. Jag mår illa, har yrsel och en overklighetskänsla. När det börjar släppa känns det som att man vaknar upp ur något, som att se på världen med nya ögon. En ny värld, för det är en ny värld när någon nära går bort. Det är en värld utan den här människan. Som om man måste konstatera att allt annat finns kvar... oj solen är där på himlen och vattnat glittrar. Jag kan känna vinden i håret och maten har smak. Det blir som att göra allt för första gången.
Jag har mist andra nära personer i mitt liv efter att Magnus gick bort men då har det ändå varit väntat. Min farfar var 89 år när han gick bort och min moster var väldigt sjuk. Det här kom helt oväntat, en chock precis som när Magnus gick bort och den fysiska reaktionen har varit enorm och det är först idag jag börjar känna igen mig själv igen. Jag har gråtit till tårarna tog slut och sen lite till.
och min Jenny är borta och kommer aldrig att finnas mer.
Mitt liv sattes på paus i måndags men nu börjar det sakta rulla på igen. Man behöver få sörja. Jag hamnade i chock, det kunde jag känna i hjärnan. Att hamna i chock eller akut krisreaktion är tyvärr något jag har för många erfarenheter av. Det blir inte lättare för det men man kan känna igen reaktionen och det gör det kanske något lättare att hantera. När man är i chock känns det som om man fått en bedövningsspruta i hjärnan. Jag mår illa, har yrsel och en overklighetskänsla. När det börjar släppa känns det som att man vaknar upp ur något, som att se på världen med nya ögon. En ny värld, för det är en ny värld när någon nära går bort. Det är en värld utan den här människan. Som om man måste konstatera att allt annat finns kvar... oj solen är där på himlen och vattnat glittrar. Jag kan känna vinden i håret och maten har smak. Det blir som att göra allt för första gången.
Jag har mist andra nära personer i mitt liv efter att Magnus gick bort men då har det ändå varit väntat. Min farfar var 89 år när han gick bort och min moster var väldigt sjuk. Det här kom helt oväntat, en chock precis som när Magnus gick bort och den fysiska reaktionen har varit enorm och det är först idag jag börjar känna igen mig själv igen. Jag har gråtit till tårarna tog slut och sen lite till.
Vila i frid min vän <3 Jag hoppas din oroliga själ finner ro där du nu är.
Vi träffades första gången 1994 vi var väldigt unga då. Våra pojkvänner jobbade tillsammans och det var på en fest vi träffades. Vi skrattade åt samma saker! När våra pojkvänner jobbade natt träffades vi och drack vin och lagade mat mitt i nätterna och skrattade massor. Vi pysslade i våra lägenheter och åkte på auktioner och loppisar. Kommer du ihåg när du ropade in så mycket att du inte ens fick plats med handväska i bilen. Eller när vi var i Nordmark och jag ropade in en spark och vi inte kunde stänga bakluckan och blev halvt ihjälgasade av avgaserna. Hur fick vi in allt i bilen? Jag hade en Golf i den hade vi bilbarnstolen, banvagnen, din byrå och lampa och så en stor spark. Klart det gick, vi löste det alltid. Hyrde kärra och bar möbler, tunga stora möbler bara vi två. För hem med grejerna skulle vi. Så gled vi isär de senaste åren och hördes inte lika ofta. Men vi hade alltid roligt när vi sågs. Man kunde inte ha tråkigt i ditt sällskap det gick inte. Du kommer alltid att ha en egen plats i mitt hjärta.
så vila i frid min Jenny!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar