Hittade den här bilden på nätet och kunde inte låta bli att le. Nog för att man slår knut på sig själv för att hitta lösningar för att det ska bli så bra som möjligt för barnen i skolan trotts deras funktionshinder. Men allt för ofta tycker jag att jag känner mig halvt förtvivlad.
Jag har också ringt till BUP idag om Linnéa ville höra hur lång tid hon har kvar i kö innan det är dags för utredning. Väntetiden är för närvarande 2½ år. Det är verkligen under all kritik men man kan välja vård någon annanstans och det ska vi göra. Så om två månader ungefär är det äntligen dags för min Linnéa att få hjälp. I morgon ska jag själv få komma på ett stödsamtal på skolan. Ska bli skönt att få prata ur sig lite om det som faktiskt är väldigt jobbigt att få prata ger mig energi.
Ett annat sätt att samla krafter på för mig är ju min träning! Idag hade jag lite ont om batteri när jag skulle träna men ville verkligen lyssna på musik. Då kan man sätta telefonen på flygplansläge så spar man verkligen batteri. Enda nackdelen är att du inte går att nå.
Första gången jag gjorde detta kändes det läskigt som att avskärma sig från världen. Så det var faktiskt inte helt självklart att jag var okej med detta. Fast det är något som är fel om man inte kan göra detta. Världens klarar sig utan mig i 1 timma och 30 minuter. Jag tror inte jag är ensam om att först tänka som jag gjorde. Nu tycker jag att det är ganska skönt att veta att ingen kan störa mig det är min tid som är till för bara mig.
På träningsschemat stod det löpning en mil i lördags men jag hade min sträckning så jag avstod och beslutade mig att köra den idag i stället. Eftersom jag nu är smärtfri i låret.
Jag är så jävla lycklig! Det gick bra, jag var visserligen helt slut efteråt men jag sprang 1 mil idag. Det är över 1 år sen sist och den här gången höll min kropp! Det blev personbästa för mig på terräng löpning!
På eftermiddagen idag har jag och Emil varit till Karlstad vi handlade de sista tills han börjar gymnasiet i morgon och idag kändes det okej när jag lämnade honom även om det kändes nu också. Annat var det i måndags när han tog bussen för att åka och "provsova" sitt studentrum. Jag visste att han skulle komma hem redan dagen efter men när han stängde dörren och gick mot bussen för att åka kunde jag inte hejda tårarna som kom. Det välde över, det blev en känslostorm och det tog nästan 30 minuter innan jag lugnat gråten så mycket att jag kunde ringa till min egen mamma för att få lite tröst.
Jag minns så väl hur det var när man fick ett eget hem. Känslan och lyckan men också rädslan. Känslan när man lagade sin egen mat och man för fösta gången kände sig vuxen. Den underbara känslan av att få råda över sig själv och sitt liv. Som mamma är jag så stolt över honom, han är så duktig, självständig och klok. Han är vuxen på något sätt. Han är mogen för sin ålder. Men det gör ont i mammahjärtat, ont för att man snart inte behövs, ont för att jag inte vill att tiden ska gå, vill inte att de ska bli stora. Vad ska jag göra då?
Fast jag kommer nog ha en massa saker att göra, första barnbarnet är ju på väg redan nu, även om jag bara blir bonusmormor än så länge. Jag hoppas att jag kommer ha samma kontakt med mina barn när de blir vuxna som jag har med min mamma.
En annan sak man kan göra för själen är att lyssna på böcker. Jag är så glad att jag skaffade mig storytel Jag har lyssnat på jätte mycket böcker sen jag skaffade det. En helt ny värld för mig som är dyslektiker och även om jag läste förut så blev det inte alls i samma omfattning som jag lyssnar! Jag har precis lyssnat ut den här boken och ska fortsätta med nummer 2
Rekommenderar den verkligen om man gillar deckare.
Jag måste få visa er denna. Jag har inte gröna fingrar. Gustav kallar mig för blommördare.
men kolla min Orkidé. Den blommar om med tre stänglar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar