TjejVättern!

I lördags cyklade jag Tjejvättern! Det är en av det roligaste saker jag gjort i mitt liv. 

Minst 50 mil skulle jag ha i benen innan men som jag skrev förut så satte allergin och astman stopp för det så 42 mil hade jag fått ihop bara. 

Jag, Micke, pappa och Gudde åkte ner till Motala redan på fredag. Pappa och Gudde är i Motala med husbussen hela cykelveckan. Gudde cyklar både Halvvättern och sen också hela Vätternrundan. Så Micke och jag fick sova i husbussen. Vi hade en del att fixa med på fredagkväll. Jag skulle hämta min nummerlapp bland annat. 

Efter det gick vi på en trevlig restaurang och jag åt PASTA. LCHF-Pillan åt pasta. Ja grejen är den att jag inte kan träna lika hårt utan kolhydrater. Jag har provat, man blir uthållig men jag får så sjukt mycket mjölksyra och det är inte så trevlig att ha när man ska cykla. Pastan var god och vi hade mycket trevlig. 

Tyvärr kunde jag inte somna sen så när klockan ringde hade jag bara sovit tre timmar :(

Jag var väldigt nervös innan start men när vi väl fick börja cykla kändes det bra. 2 km från Motala öppnades sig himmelens portar. Det kräkregnade och haglade. Jag bestämde mig för att nu gällde det att tänka posetivt: Det blåser inte i alla fall!! När vägbanan blev blöt blev även mina fötter totalt dyngsura. Jag hade köpt skoskydd men det låg kvar i resväskan i husbussen och där gjorde det inte så himla stor nytta faktiskt. Vid fösta depån efter 3 mil så hade det slutat regna. Just då hade jag kunnat döda för ett par nya strumpor men även de trokade ju tillslut.  

Sen var det dags för backen upp för Omberg den omtalade hemska backen. Stannar man inte vid första depån kan man ta med sig lite fart upp i backen men jag startade. Så jag hade ingen fart alls jag trampade som en tok men blev tillslut instängd mellan massa folk och då gick de så sakta att jag var rädd att ramla och valde att gå. Halvspringande med cykeln sprang jag om 5 cyklister som trampade för fullt. Tackar Ida för att jag förstått vikten av backträning!!! Uppe på Omberg var det värt allt slit, herre gud så vackert!! Solen sken och naturen var så vacker med bokträd och grönska att jag kav blev religiös för en stund. Sen var det bara att trampa på. 

Vid andra depån var jag tvungen på toa. Sen tog jag kaffe och en bulle innan jag cyklade vidare. Jag hängde på en tjej med jätte fula rosa strumpor, hon cyklade väldigt långt över min kapacitet men jag bestämde mig för att följa henne så länge jag orkade 2 mil höll jag 30 km/h 

Vid tredje depån var det 24 km kvar till Motala och jag var pigg och fräsch och förstod att jag sparat mig för länge även om jag cyklat fortare än jag bukar med hjälp av tjejen med rosa strumporna. Jag stannade inte vid den depån utan jag körde på. Jag har tränat fel eller kanske rätt jag vet inte men man ska inte ligga och slita på högsta växel säger pappa för det blir onödigt jobbigt. Det har han fullkomligt rätt i men man får väldigt starka ben av det och just mina starka lår var det som gjorde att jag cyklade de sista 2,5 milen på 59 minuter. Eller så var det att tjejen med det rosa strumporna dök upp igen. Hon måste ha stannat vid tredje depån som jag inte gjorde och här hon dök upp hängde jag på henne igen. Hon drog mig de sista milen mot MOTALA
4 timmar 34 minuter blev min slut tid! Jag var lycklig så tårarna nästan rann när jag gick i mål.

Redan efter mål gång bestämde jag mig för att cykla nästa år! 


Förutom att jag själv var stolt så var det två andra som var väldigt stolta över mig när jag kom i mål. Min man och min pappa. Fina presenter fick jag! 

Det finns fyra personer som jag vill tacka lite extra!
Mamma, Micke, pappa och Gudde utan er hade jag inte fixat detta <3 

Mamma för att det inte vore möjligt att åka bort en hel helg utan barnvakt!
Micke för att han alltid ställer upp på mig, alltid tror på mig och alltid älskar mig!
Pappa för alla hjälp med cykel och utrustning!
Gudde för alla tips, all tränings information och stöttning

Väl i mål skulle jag cykla tillbaka till campingen. Hjärnan är nog inte riktigt med efter 10 mil. Jag cyklade vilse tänk er att vara ganska slut stående i ett villaområde och inte ha någon aning om var du är eller vart du ska. GPS på telefonen är bra! När jag ringde till Micke och frågade vad campingen hete för att kunna slå in det på GPS:en var tårarna så nära att jag inte ville prata med honom knappt. 9,8 km extra cyklade jag. Innan jag hittade rätt. Men det var skit samma när jag väl kom rätt. Efter dusch och lite mat var jag folk igen och kan bara minnas en otrolig rolig dag!