Igår tog jag ett beslut som känns väldigt bra, jag ska läsa till hösten om jag inte får något jobb innan dess.
Ett tåg får vara symbolen för min kommande resa! Jag har bestämt mig för att det är som en spännande resa jag måste se min ovisshet inför framtiden! Jag har varit så stressad och verkligen inte mått så bra så det här beslutet att se det som händer på ett annat sätt gör stor skillnad i hela mig.
20 minuter efter att jag lagt ut den här bilden på FB igår ringde storsonen och undrade var jag skulle. 😂 Han hade inte riktigt läst hela inlägget nej!
Det kanske är en slump att jag precis innan jag blev uppsagd började lyssna på Kajsa Ingemarssons bok den Den magiska gnistan: När man kliver av det gamla tåget kommer alltid ett nytt, ibland kan man få stå och vänta på perrongen ett tag men det kommer alltid ett nytt. Mycket i boken ligger så nära den jag är och hur jag brukar tänka och känna och förhålla mig till livet. Så var det bara en slump att jag läste den här bocken just nu?
Idag står det faktiskt intervaller på mitt träningsschema och det kommer jag inte att göra några idag. Förra veckan var en riktigt bra träningsvecka!
Sjukt stolt över detta!
Jag fick ihop 30 promenerade kilometer, två styrkepass och ett intervallpass. Eftersom jag lärt mig att lyssna på kroppen och faktiskt blivit både bättre och snällare mot mig själv så sa min kropp i morse att den vill vila och då får den det.
Tränade med min man i lördags! Det är så himla roligt att jag fått med mig honom på detta.
Han är jätteduktig tycker jag!
I onsdags var vi till farmor på 88 års kalas!
Goa fina farmor, hon är en fantastisk kvinna. Bakat och fixat tills vi skulle komma och som vanligt är vi ju inte bara några få utan hon har ju 6 barn, 9 barnbarn och 7 barnbarnsbarn. Jag hoppas att jag får vara så pigg om jag lever tills jag blir 88 år.
Apropå pigg ja! Som ni vet skriver jag inte så mycket om mina barn längre här på bloggen. De är stora nu och jag vill inte lämna ut dem på något sätt och själva vill de inte heller bli utlämnade. Ibland tänker jag mig att skaffa en anonymare blogg bär man kan skriva om barnens diagnoser och funktionshinder för det är så viktigt att ta upp samtidigt som man måste ta hänsyn till barnen. Fast det borde inte vara så att man som förälder känner att man inte kan skriva om sånt för att det skulle kunna få negativa konsekvenser för barnen när de blir äldre. Målet i samhället är väll ändå att man inte ska ha några negativa konsekvenser av att ha ett funktionshinder över huvudlaget.
En stor fråga som diskuteras ofta är hur vida man ska medicinera barn. Min personliga åsikt är att "det beror på" I vår familj har vi beslutat att prova medicinering. Vi har nu haft några månader på oss att utvärdera hur det fungerar och det fungerar väldigt olika.
Lillebror som har ADD/asperger och då medicinerar för sin add har fått en fantastisk effekt av medicinen. Han mår bra, känner dig pigg, han orkar hänga med i skolan, skolan märker stora förändringar. Han själv säger att han inte längre behöver kämpa så för att han orkar med att göra saker han inte orkade förut. Han orkar till och med vara lite social sen tillhör det hans personlighet att inte vara speciellt intresserad av andra människor.
Här om dagen tog han skridskorna med sig till bandyplan och åkte. Då hamnade jag nästan i ett chocktillstånd kan jag säga.
Lillasyster som har ADHD däremot har vi inte hittat rätt med och vi överväger att hon inte ska ha någon medicin alls. Hon mår inte alls bra, hon blir lugnare i sig men skolan märker ingen förbättring i koncentrationen och dessutom skapar medicinen en stress när den går ur kroppen på henne. Nu har vi bytt sort som vi håller på att utvärdera.
Nej nu är det hög tid att kasta sig in i duschen och sen till Coopan och göra en insats för dagen och de kunder som ännu inte övergett oss efter nedläggningsbeslutet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar