Bowlingmix, höften och 87 års kalas

Medan Micke deltog i en mixtävling i bowling på fredagkväll passade jag och Linnéa på att simma. Det är bara Linnéa som vill följa med mamma på sånt här nu mera. De andra barnen har liksom blivit för stora och har sitt. Louise åkte till Linköping på Närcon som är ett cosplay konvent. Emil skulle spela med några kompisar via nätet och hade tid bokad för detta. Gustav kan jag ibland få med men när han är trött som han ofta är på fredagar så vill han vara hemma.  

Jag simmade 1000 m sen lekte vi och plaskade innan vi gick ner till bowlinghallen och kollade slutet på Micke tävling. 

Idag är jag ledig och kör blogg och mysfrukost framför datorn. 

Om två veckor idag går starten i Halvvasan och jag har tänkt att stå där på plats då. Jag har tränat på ganska bra ett tag, jag har inte åkt så mycket skidor pga snöbrist men tränat har jag. I och med att jag är reumatiker så är jag skör och en överbelastning resulterar i värk och det är det som jag har nu i min höft. 
Förra året fick jag ställa in Vasan just för att jag fick inflammation i höften. Så det vill jag inte behöva göra i år. Planen är att helt enkelt vila mig i form fram till Vasan.  Jag hoppas att den träning som jag faktiskt lagt ner ska räcka och att det inte står och faller med att sista träningsveckan blir inställd. 

Jag har faktiskt varit flitig med träningen men nu måste jag vila. För det kommer inte att funka att åka 4,5 mil skidor med värk. 

Men vila är inte riktigt min grej, jag blir så rastlös av att vila. Micke som kände sig lite hängig under helgen föreslog att vi skulle ta en bara vara dag i lördags. Det var så mycket sport på TV sen travet och mello. Fast jag är ju för rastlös för att vara soffpotatis en hel dag.  

Men allt går att lösa! Efter 10 friska km med pumpstavarna orkade jag sitta still och titta på både travet och mello. 

Det var kanske bra att vi hade en lugn lördag för söndagen var allt annat än lugn. Först var det min och Mickes tur att spela mix. 

Det var länge sen jag bowlade och det gick riktigt bra för oss, inte så att vi vara nära att vinna men riktigt bra med tanke på hur lite vi tränat den sista tiden. Fast bowling sitter mycket i huvudet. Vi hade inget att bevisa utan kunde spela helt avslappnade vilket gör stor skillnad. Paret som spelade bredvid oss fick inte spelat att stämma alls och var frustrerade och nästan osams och då funkar det ju inte. Vi hade väldigt roligt och det gav mig massa energi. 

Efter tävlingen åkte vi bara hem och byte om för att åka till farmor i Pardis. Hon fyllde 87 år och det ska så klart firas.  Hon är helt fantastisk som orkar. Vi är ju så himla många. Farmor har 9 barnbarn och 7 barnbarnsbarn och nästan alla var där. 

Här är barnens kusin Anna och lilla Wilmer. Det var så roligt att träffa dem alla för det är inte så ofta och barnen fann varandra väldigt snabbt. 

I tisdags var jag och Linnéa till BUP för inskrivningssamtal efter Linnéas utredning. Vi har fått en kurator som liksom kommer vara vår kontaktperson och det var henne vi skulle träffa. Det finns nog inget ställe som det märks så tydligt på Linnéa att hon har ADHD som när hon är på ett sånt ställe. Hon ska sitta still och prata och hon orkar inte det. Det är som en enda lång plåga för henne. Fast det finns ju heller inget annat ställe där det verkligen förstår att barnen inte orkar sitta still och prata. 

Linnéa och Lejon. Han är inte trasig kan har sönder älskad. 

Efter BUP fick Linnéa bestämma och hon valde att vi skulle shoppa, fika och äta mat. Det blev Kinamat och sen fika på IKEA.. ja IKEA var mammas val men med lite mutor så gick Linnéa med på det. 

Även om hon ser lite uttråkad ut! 

Samtalet på BUP gav min bekräftelse på att jag jobbar i rätt spår med Linnéa. Jag tycker det handlar så mycket om att skapa rätt förutsättningar. ADHD behöver inte vara ett hinder alls, med rätt verktyg så blir det en tillgång för de som har det. Jag försöker att jobba förebyggande med Linnéa och med mig själv. Vart vill vi inte hamna? Vilka situationer kan vi förekomma? Vi vill inte hamna i det tillstånd att vi är så uppstressade att vi tappar allt fokus och inte kan varva ner. Linnéa kan bli så uppstressad att hon blir sjuk. Får fysiska stressymptom som kräkningar och diarré. Jag försöker hitta vad som funkar för oss och vad som inte funkar. Sen att lära sig av sina misstag är väldigt viktigt.
  
Jag ska ta ett exempel. Linnéa och jag älskar att titta på Idol, det var vårt fredagsnöje. En fredag blev vi lite sena med maten så Idol hann börja. Vi bestämde då att vi skulle ha TV på så vi kunde höra i alla fall. Både jag och Linnéa ballade ur. Linnéa pratade högt och varvade upp sig som en duracellkanin, jag klarade inte heller att ta in allt som blev omkring oss med TV, middagen, alla andra barn och en Duracell Linnéa som hoppade upp och ner och pratade samtidigt. I mitt huvud blev det som om hjärnan kokade över. Så jag skrek rakt ut till Linnéa att hon skulle vara tyst. Jag brukar aldrig skrika på det sättet. Det var ingen rolig kväll men vi lärde oss något både jag och Linnéa och vi lovade varandra att aldrig göra om det där igen. När vi varvat ner satt vi under en filt i soffan bredvid varandra och kände oss helt slut. Fast vi lärde oss något.    

Man måste hitta sina egna vägar och kuratorerna på BUP som jag träffat är bra på att hjälpa till med förslag. Ibland tror jag att det är ens egna normer som sätter käppar i hjulet. Man är liksom uppfostrad med att saker ska vara på ett visst sätt. Men man kan faktiskt gå en annan väg om den funkar bättre! Mitt råd till andra är just att hitta vad som funkar i sin egen familj och att utgå från det. Att inte bara se problemen är också viktig. Linnéa är den mest allmänbildade 12 åring jag känner. Hon kan och vet så mycket för hon är nyfiken som få. Hon och jag kan prata och diskutera saker i timmar. Hon älskar att sitta i bilen med mig och ha frågestund som hon kallar det. Dessutom är hon den mest rättvisa som finns. En kille i hennes klass blir retad och då står hon upp för honom på en gång och säger till de som är dumma. Hon är en fantastisk liten tjej som kommer gå långt i livet men hon behöver hjälp att hantera sin stress och hyperaktivitet. Jag hanterar min genom att träna. Vilket är ett stort hjälpmedel för mig och Linnéa behöver också mycket fysisk aktivitet för att sen orka vara lugn. Något som vi också har stort behov av är sorteringstid. När vi bara är för oss själva helt utan intryck från något annat. Tid att vara för oss själva helt enkelt.  

I torsdags hade jag besök av den här lilla fröken och hennes mamma! 

Hon har liksom stulit mitt hjärta totalt. Medan Lizette lånade duschen så låg Ellie på min mage och pratade och log. Jag blev så där uppslukad totalt så tårarna rann. Nu rinner mina tårar lätt men total kärlek är hon den där lilla ungen :)

När morfar kom hem så passade de på att ta sig en middagslur tillsammans 2 timmar sov de på soffan. 

Linnéa var inte med och myste så länge för det har inte Linnéa tålamod till men en liten stund låg även Linnéa där.