Linnéa är bättre men får vara hemma idag också. Hon får vara hos mormor och Lizette medan jag jobbar idag. För att hon för det första är mycket bättre och för att jag behöver lite socialt umgänge!
Linnéa burkar inte vara sjuk och hon brukar speciellt inte vara orkeslös. Då blir det inte så lätt när man annars är väldigt livlig. Hon har trotts sin höga feber försökt att hålla igång som vanligt. Sen har hon blivit väldigt frustrerad över att hon blir trött.
Det fick bli en cykeltur igår också, vädret var helt fantastiskt och det är så vackert ute just nu.
Fast nu känner jag att jag måste vila lite för min höft är verkligen inte bra och inte min fot heller. Foten är verkligen värst men nu börjar det närma sig, på måndag ska jag äntligen till reumatologen. Jag har såna förhoppningar om att han ska kunna göra mig helt bra. För som sagt min dröm är ju att kunna springa igen. Just att springa är det roligaste jag vet, det passar mig som är en stressad själ.
I helgen när jag var i Örebro, var ett av de många samtalsämnena diagnoser. Att få prata om detta med andra som också förstår och har en del erfarenheter ger mig väldigt mycket.
Vi pratade också om samhällets reaktioner. Idag finns väldigt många fördomar och väldigt mycket okunskap. Vi bor ju dock i ett fritt land som folk har ju rätt att uttala sig om diagnoser utan att ha någon som helst kunskap.
Några ord som jag ofta stöter på när någon trotts allt frågat vad det innebär att ha Asperger eller ADHD är just att man blir nonchalerad med orden: ja men det låter ju precis som mina barn! Jo det kan det ju göra men ett barn får ingen diagnos om inte funktionshindret utgör ett så stort problem att det ställer till det i vardagen för individen.
Folk tycket också att det sätts diagnoser så lätt, att var enda unge får en diagnos nu för tiden. Så är det verkligen inte och detta tycker jag är en skymf mot de läkare, sköterskor och psykologer som jobbar med detta. Det är en massa kriterier man ska uppfylla för att få en diagnos.
Okunskapen är så stor! Förr fanns minsann inga diagnoser och det gick så bra än då. Ja för dem som inte hade några ja. Om du själv tänker tillbaka på din egen klass från grundskolan så fanns de där. Den utåtagerande killen, den extremt tystlåtna som gick för sig själv. Idag fick finns det kanske 1-3 barn i varje klass som har diagnos och det fanns det i min klass också fast de fick ingen diagnos. De som inte fick någon hjälpt på den tiden kunde det gå dåligt för och det finns ju en anledning till att personer med nevropykiska funktionshinder är överrepresenterade i kriminalvården och missbruksvården. Där har vi idag svaret på att det gick så bra förr utan diagnoser och stöd till de här människorna.
Jag ska fortsätta på detta tema en annan dag men nu får det vara slut för idag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar