Vad är viktigast i livet?
Startar dagen med denna, hittade den på FB. Ibland behöver man se över sitt umgänge och fundera om det är så här eller inte. Jag har alltid varit en givare och visst är det bra att vara snäll och jag är stolt över att just ordet snäll är ett ord som de flesta väljer när de ska beskriva mig.
Fast men får inte vara för snäll vilket jag har varit. Jag har alltid varit den som hört av mig till mina vänner, ringt och frågat hur det mår, det har ofta varit upp till mig att se till att hålla kontakten, eller den rollen har jag tagit på mig själv. Nu är det ganska många år sedan jag slutade med detta för jag insåg någonstans att det är som budskapet i bilden. På ett år efter jag slutade höra av mig och började ställa krav på att andra skulle komma till mig eller ringa, så minskade antalet vänner med hälften ungefär. Fast å andra sidan så fick jag då också veta vilka som var riktiga vänner. Jag vet inte om det har att göra med att man blir äldre och klokare men jag tycker att det sättet som jag prioriterar de människor jag har runt omkring mig är mycket bättre än för 10 år sedan.
Vissa vänner kan man ha svårt att släppa trotts att man vet att relationen är bedrövlig. Att efter ett telefonsamtal har vännen sugit ur dig all energi och du måste lägga dig en stund. För mig finns det där som kallas för samvete. Det styr mig väldigt mycket och jag får lätt dålig samvete och jag får det för allt. Jag försöker liksom ta känslomässigt ansvar för väldigt många människor omkring mig. Försöker dämpa deras fall på något sätt vilket självklart aldrig funkat men jag har genom att slå knut på mig själv i alla fall försökt.
Men vad är rätt och fel då och hur gör man det frågar jag mig många gånger. Sig att du har en vän som blir sjuk eller drabbas av en tragedi. Självklart måste men finnas där, stötta och trösta. Fast hur gör man när man lyssnat i 10 år när tragiken aldrig tar slut? Är man då en dålig vän som inte orkar mer? När man ger och ger och inte får något tillbaka. Jag som nästan alltid värderat andra människors behov före mina egna. Har också någon konstig tro på att jag varit så behövd och måste finnas till för den här personen. Alltså en ganska stor tro på att jag skulle vara så viktig. Därför har jag funnit mig i denna behandling i åra tal. Jag har lyssnat och lyssnat och när jag har behövt berätta något så har det inte funnits tid till samtal längre. Jag har fått varit en soptunnan som man kan dämpa av all skit i och sen aldrig själv behöva lyssnad på. Jag upptäckte att en av de vänner som jag trodde var en vän och som jag fungerat som soptunna åt i så många år inte ens kunde redogöra för namnet på alla i min familj.. ja nu är vi ju 8 stycken men om man är riktiga vänner så känns det som en stor del.
Så efter moget övervägande bestämde jag mig för att även om min vän har det svårt och jobbigt i sitt liv kan hon inte längre få använda mig som soptunna. Det får ingen göra. Så jag släppte taget! Samvetet är på mig då och då än men det är mitt val det här kontot blev tomt för länge sen och all kredit är redan utnyttjad så nu har kontot avslutats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar