Operation, familj och träning

Nej jag kanske inte ser så pigg ut här

och det stämmer för det är jag inte heller. Efter ganska lång väntan är den nu gjord min operation. Nej det är ingen skönhetsoperation och ingen viktminskningsoperation heller.

Jag har tagit bort min livmoder eller jag har inte tagit bort den, jag fick tack och lov sova medan läkarna gjorde det men det var mitt beslut. Jag har varit klar över att jag inte ska ha fler barn sen jag fick Linnéa. Beslutet att ta hela livmodern är fattat i samråd med läkarna som precis som jag tyckte att det faktum att jag av och till drabbas av anemi pga kraftiga blödningar och att de på ultraljud hittade flera ganska stora dock ofarlig cystor men som gjort ont ibland räckte för att jag skulle få sterilisera mig på det här lite mer omfattande sättet. Äggstockarna är kvar som vilket gör att jag inte hamnar i klimakteriet.

Micke och jag har inga gemensamma barn ändå var det inget svårt beslut. Vi har varit så överens om att det 6 barn vi har sammanlagt är vårt gemensamma ansvar och våra. Blodsbanden är inte vad som gör en familj, inte för oss i alla fall! 

Min familj vi 8 

Jag känner mig fortfarande ganska omtöcknad efter operationen men är på rätt väg. Jag har inte så ont men jag är inte uppe och dansar på borden heller precis. Jag ska dock så fort som möjligt komma tillbaka och börja gå på promenader men träningen kommer ligga nere ett tag nu tills jag läkt.

Jag har helt glömt bort att berätta att jag ska cykla halvvättern nästa år. 

Pappa fixade allt med anmälan medan vi var på Zakyntos. Detta ser jag fram mot och ser fram mot att kunna springa igen sen vilket jag verkligen hoppas kunna göra.

För ett tag sen skrev jag om mål och syfte med min träning och det är allt för lätt att tappa syftet att dras med mot någon annans mål och glömma att jag tränar för min egen skull. För att orka med mitt liv och min vardag. Det handlar inte om att springa 5 km under 30 minuter och att plåga sig för att nå dit utan det handlar om att nå dit på ett hållbart sätt. Träningen handlar om att vara frisk och orka. Som när sköterskan på uppvakningsavdelingen som försten kände igen mig från den tiden Louise var sjuk och sövdes ofta frågade mig om jag var vältränad för att jag hade så låg puls och jag med ett leende från min dimmiga värld kunde svara att jag faktiskt är det. Innan när jag rökte och inte tränade hade jag en vilopuls på 80 och nu har jag 50 dock ännu lite lägre när jag var på uppvacket men då var jag ju full i smärtlindring och lugnande. Man tränar för livet och det ska jag aldrig glömma igen. Jag ska inte slita ut mig och få skador av min träning. Jag tränar för att bli frisk och stark.

Fast nu ska jag inte tänka så mycket på träning först ska jag vila det är trotts allt en ganska stor operation jag precis gått igenom.