Att bli vän med sig själv och veta vem man är, ska det behöva ta nästan 40 år?
Del 1
Idag ska jag sitta stilla, så stilla jag kan. Jag ska inte lyfta en enda sak! Jag ska inte ens gå på promenad. Jag ska ta med mig ett sittunderlägg och en kopp kaffe, sätta mig ute i höstsolen och lyssna på min bok. Jag blödde mycket igår så mycket att jag fick sätta på mig en binda. Det låter kanske inte så farligt men har man ingen livmoder att blöda från så ska man INTE blöda som vid mens. Rädd, orolig och liten ringde jag gyn igår kväll som beordrade mig att ligga och vila. Det är alltså inte så att operationssåren kan gå upp om man lyfter, utan det går upp när man lyfter. Två skilda saker som i mina öron verkligen blir två olika saker. För jag har nämligen en tro på att jag är odödlig. Jag tror att jag är stålmannen som klarar allt. Jag är envis som synden, vilket en av mina absolut starkaste och bästa sidor, jag ger aldrig upp men envisheten är också min absolut svagaste punkt. Den som ibland får mig att vissa gånger till och med vara självdestruktiv.
Det är två ganska lika meningarna
Du ska inte lyfta för operationssåret kan gå upp
Du ska inte lyfta för då går operationssåret upp
Men det är stor skillnad i mina öron eller i min ADHD hjärna. Den första meningen betyder att jag kan komma undan, det behöver inte gälla mig. Det är ett lotteri, en randomisering, jag kan klara mig. Det kan gå bra och alltså kan jag prova att lyfta väskorna upp och ner från tåget för det kommer nog gå bra. Jag är ju stark och frisk. Min kropp sviker mig inte!
Den andra meningen är fakta. Fakta ifråga sätter jag sällan. Det är så bara. Jag hade möjligen frågat efter exakta slut tiden för det men jag skulle aldrig ifråga sätta det, eller prova att lyfta. Raka klara besked: du ska och konsekvensen blir. Så funkar jag, då gör jag som jag blir tillsagt, då fattar min hjärna att det är allvar.
Jag är förmodligen rubbad på något sätt. Jag upptäcker gång på gång att jag inte är odödlig, ändå chansar jag. Kastar mig ut för ett stup och flaxar så armarna glöder. I fallet tänker jag nähä jag kunde inte flyga. När jag kraschlandar i marken bröt visst även stålmannen benet. Ingen sa till mig att jag inte kunde flyga och att jag kommer bryta benet. Utan de sa man kan bryta benet om man försöker flyga alltså skulle det inte hända mig, jag kan klara mig undan. Jag har en galen övertro på att jag inte ska drabbas av saker att min kropp kommer hålla, kommer funka hur mycket skit jag ändå utsätter den för.
Fast egentligen tror jag inte att jag är en över människa. Det är bara de kraven jag har på mig själv. Att jag ska klara allt, precis allt ska jag fixa och svag är något fult. Har jag bestämt mig för att springa 1 mil så gör jag det. Att det sen gör ont så att tårarna rinner får man stå ut med. Att det skulle vara skadligt för kroppen... nänä motion är bra och du är en latmask om du ger upp. Hjärnspöket peppar mig så jag aldrig ger upp och de gånger jag gjort det för att smärtan kanske inte går att stå ut med så hackar han på mig om hur jävla dålig jag är. Jag tycker däremot inte att någon annan är dålig som lyssnar på sin kropp och säger i från. Jag ser dessa människor med stor respekt och tänker vad härligt det måste vara att ta hand om sig själv så. Att jag inte få ge upp för att jag är lat betyder alltså inte att jag tycker alla som ger upp är lata. Det är en jätte stor skillnad. De gav upp för att de hade ont på riktigt, mitt onda är bara inbillning ju. Jag tycke inte att en enda människa i världen behöver vara stark utan det är bara det kravet jag har på mig själv. Jag har tre kroniska sjukdomar som jag måste sänka kraven inför, inte höja kraven ytterligare men jag har allt för länge gjort precis så ökat farten uppför när det går extra tungt. Det här är så svårt att tänka om i, jag har lärt mig någon gång att det är själviskt att tänka på sig själv. Att vara rädd som sig själv skulle vara en egoistisk handling. Jag har också lärt mig att gnälla är synd och någonstans fick jag för mig att jag inbillade mig saker.
Som varför man ska börja med astma medicin i mars innan alla pollen kommer. Jag har inte astma i alla fall inte i mars och det var nog inbillning förra året. Jag tror aldrig på att jag har astma förrän jag inte kan andas, förrän jag är så tät att endast Betapred och Ventolin funkar, inte förrän jag är på sjukhuset och får hjälp att andas fattar jag. Jo Pillan du har faktiskt Astma. Du får inte låta det gå så här långt säger doktorn, skriver ut penicillin och skakar på huvudet. Du har lunginflammation igen, för varje gång kan dina lungor skadas. Dom KAN alltså, behöver de inte göra det och alltså behöver det inte gälla mig!
Idag kan jag nog skriva hur mycket som helst och det tänker jag göra. Jag känner mig så närvarande i skrivandet just nu. Kanske för att jag inte kan göra så mycket annat. Jag måste sitta här måste vila, måste bara vara. Jag måste tänka eller jag tänker alltid för mycket och alltid för många tankar på en gång. Det finns ingen sortering på något, det är inte bara mina saker det är stök på även mina tankar är stökiga för det mesta. Fast jag försöker lära mig saker, lära mig saker om mig själv. Växa och bli vuxen någon gång och bli JAG. Skita i vad man bör och ska utan bara acceptera att det här, det är jag. Jag ska också i det lära mig att vara rädd om mig och att få vara svag. Få be om hjälp och ta hjälp.
Jag pratade med min Lizette igår, hon kände sig lite nere utan att veta varför. Jag tycker själv att jag faktiskt har något att förmedla till andra om just detta. Jag tycker själv att jag kommit så långt. Nedstämdhet är den där jävla sinnesstämningen som ibland bara drar en neråt, långt ner i avgrunden. Där nere på djupet sitter jag och funderar på vad som är fel. Jag har ju det så bra, varför kan jag inte bara vara lycklig och glädjas åt allt underbart i livet. För det är fantastiskt mitt liv och det tycker jag på riktig att det är och jag är så lycklig med allt faktiskt. Så varför är jag där nere? Då börjar dessa analyser för att hitta felet. Nu har jag hittat det och det är så befriande för nu vet jag vad det är. Jag hittade det inte i mina analyser, hade jag fortsatt med dem hade jag förstört mitt liv och min lycka. Det var mer så att jag kom till insikt och då snubblade jag på svaret. Det finns inget fel! Så enkelt är det, det finns inget fel. Felet är att jag är helt normal, vi har våra upps and downs. De är en del av livet. Det beror inte på något och det beror på allt. Det har varit mycket, man är trött, något kommer efter man har inte bearbetat det nog. Du kan inte skydda dig, de kommer bara och det du kan göra är att acceptera att du har dem. Vara extra snäll mot dig själv när du genom går dem. För de går över, sätt dig mitt i nedstämdheten i mysbrallor ta en kopp te, krama barnen extra mycket. Gå ut i skogen om du vill, åk på en resa som du vill just när du mår så där skit. Unna dig bra mat och rör på dig, få frisk luft, måla, lyssna på musik allt som gör att just du får energi. Undvik personer som drar ner dig. Jag har några såna som ändå är mina vänner och som jag vill ha i mitt liv. Men inte när jag är nere för då har jag inget att ge och låter jag då någon ändå sno det lilla som finns kommer jag ännu längre ner. Det är inte av elakhet jag inte orkar med en del utan att jag måste tänka på mig och de som är viktigast för mig, mina barnen. Alla dessa stora insikter i vem jag är och vad JAG behöver har fått mig att bli jag och att tycka om mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar