Förutom att klara av att cykla 30 mil så var jag dessutom väldigt stark. Fast något hände 2017 och min väldigt goda fysiska form gjorde att jag hade kunnat pusha mig själv riktigt långt över gränsen. Uppsägning från jobbet, nytt jobb, ingen semester och 45 mil på cykel på mindre än en vecka fick mig på fall. Klart att man är trött och sliten efter den prestationen jag gjorde men jag kom aldrig igen efter det. Jag blev sämre och sämre, jag drabbades av utmattning och depression. Jag fick fel på sköldkörteln, jag fick psoriasisartrit och diabetes.
Det är som sagt var 6 år sen strulet började och jag blev sjuk. Nu har jag fått ordning på mediciner och livet i största allmänhet. Jag har försökt så många gånger under de här 6 åren att börja träna igen. För jag tyckte mycket om känslan av att vara stark. Första gången jag gick till gymmet efter att jag vart utmattad, svimmade jag nästan. Jag var inte redo då. Som sagt vägen tillbaka är lång men nu tror jag att jag är redo. Inte redo för att börja träna för att cykla någon Vätternrunda men redo för att få in någon form av träning i mitt veckoschema.
Jag har börjat gå på promenader och till och börja med ska jag försöka gå en promenad efter jobbet 4 dagar i veckan. När man tränat mycket som jag faktiskt gjorde innan jag blev sjuk, är det svårt att förstå hur man ska börja, var man ska börja. Ett sånt exempel som jag skrattade åt var när jag förra året skulle börja cykla igen. Vad är rimligt att tro sätta upp som lagom träningspass. Jag cyklar en timma sa jag till mig själv. Jag gjorde det men jag var helt slut efteråt för benen trampade ju på i den takt jag hade innan. Det blev bara en enda cykeltur, det var inte så kul att bli helt slut av vad som kändes som inget om jag nu jämför med hur jag en gång cyklade. Det är det som är det stora problemet att man inte kan jämföra sig med hur det en gång var. Jag ska verkligen försöka att inte jämföra mig med vad jag en gång klarade av. Så nu klappar jag mig själv på axeln och säger bra jobbat Pillan för 3 dagar den här veckan har jag faktiskt varit på promenad.
Jag lunchade med min lillasyster i måndags. När livet rusar på kan jag tycka att jag inte alls har den tiden jag önskar med vänner. Då tycker jag en lunchdajt är ett väldigt bra sätt att träffas. Man kan till och med luncha över Teams om ens vän bor långt borta. De har jag och min Malin gjort några gånger faktiskt.
Nu är inne i februari, jag längtar efter vår och ljuset. Nog för att det redan märks stor skillnad. Det är ju faktiskt lite dagsljus kvar när jag kommer från jobbet. Jag fick så fina tulpaner av Micke här om dagen 😍 jag verkligen älskar tulpaner. Jag har planterat massor i min rabatten som jag grävde i somras. Fast jag är rätt att det inte kommer se klokt ut. För det stod att man skulle ha dem på ett visst avstånd från varandra och det följde jag väldigt noga. Vilket kommer att göra att det förmodligen kommer vara väldigt glest mellan mina tulpaner men ser det för jäkligt ut får jag väll gräva upp lökarna och sätta om dem 🙈
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar