Snora, känslokaos och livet efter barnen

Nu har vi kantareller så vi klarar oss ett helt år tror jag. Förra veckan åkte vi ut i skogen och tittade efter gula kantareller. Det var väldigt varmt ute just den dagen men jag tyckte, att jag blev både mer svett och andfådd än vanligt. Det visade sig senare att det fanns en förklaring till det. För dagen efter fick jag åka hem från jobbet. Jag hade både fått snora och feber. Så det blev i princip tre dygn när jag inte orkade göra speciellt mycket mer än att ligga i sängen eller i soffan.

Det är så tråkigt att vara sjuk men på lördagen orkade jag i alla fall sitta uppe och måla lite. Jag tycker det är väldigt avkopplande att måla, sen är motiven jag gör sällan något att skryta om. Jag är väldigt glad att jag hittat något som jag kan göra för att vila och återhämta mig. När man är sjuk är det inte så svårt att vila men i vanliga fall kan jag ha svårt för det. 

En sak står i alla fall helt klart för mig. Jag måste hitta på nya intressen här framöver. För i torsdags var jag med Gustav och tittade på en lägenhet. Han kommer att flytta hemifrån i början av oktober. 

Jag kan inte komma på något i livet som känns på det här sättet. Inget har jag någonsin haft så delade känslor om. Jag känner stolthet. För att jag uppfostrat barnen till fina vuxna människor som kan klara sig själva. Jag känner lycka. För att jag ser deras glädje över att få ett eget hem och ett eget liv. Jag känner glädje. För att få tid till mig själv och göra vad jag vill. Jag känner sorg över att de ska flytta från mig. Jag känner rädsla för att inte vara behövd. Jag känner mig sentimental över att en epok i livet går mot sitt slut. Allt detta i en känslomässig bergochdalbana. Som av någon konstig slump naturligtvis infaller när man börjar komma in i klimakteriet också. Känslo kaos helt enkelt.   

Under helgen var Mats och Rosie och hälsade på oss. För dem är det några år sen det sista barnet flyttade ut. Det är mycket tack vare dem jag känner att det faktiskt finns ett bra liv att vänta sig när barnen har sitt. Jag är väll verkligen värd att få bry mig om mig själv nu. Jag hade blöjbarn i 10 år i sträck och av de 10 åren så hade jag två blöjbarn samtidigt under 5 år. Det kan ha varit ett kort uppehåll mellan Emil och Gustav faktiskt men max ett halv år. Det var en otroligt intensiv tid. Jag hann sällan med någon egen tid alls och tur var att jag inte saknade det då. Bara att driva runt vardagen var mer än ett heltids jobb på den tiden. Jag tänkte på det där här om dagen när jag stod framför spegeln. Jag hade haft tid att välja kläder och det blev min gula klänning. Jag hade tid att kamma genom håret, sminka mig lite och välja ett matchande halsband. Dess utom hängde klänningen på en galge i garderoben. Så var det verkligen inte förr. Då tog man det första bästa som var rent ut den gigantiska högen med ren tvätt som de gånger vi bestämde oss för att vika in allt tog en hel dag att genomföra.  

Nu jobbar jag heltid, vilket jag inte gjorde när barnen var små. Så en del av min tid fylls ju ut av mitt jobb. Sen kanske man i framtiden får fler barnbarn om man har tur. Jag älskar att vara med dem men också att umgås med barnen som blir på ett helt annat sätt efter att de flyttat och kommer hem och hälsar på istället. Så jag är nog inte så orolig att jag inte ska få något att göra. Som sagt man kan göra saker med både barn och barnbarn. Som i förmiddags var Lizette, Juni och jag på loppis. Det var kanske inte lika uppskattat av Juni som av Lizette och mig men hon fick en bok och sen glass så hon var ganska nöjd trotts allt.