Rastlöshet, förändringar och inget batteri i cykeldatorn

Vår städandet håller i sig men jag har faktiskt också gett mig själv tid för återhämtning och skruvat ner tempot lite. Jag undrar om Lillis 🐈 vet om att jag behöver ta det lugnt för hon har helt plötsligt blivit väldigt kärvänlig och vill sitta i knä. 😻

Jag tror att städandet och om möbleringarna står för en slags rastlöshet och vilja att förändra. Vilket på många sätt är konstigt för jag gillar inte förändringar så mycket. Kanske därför jag nöjer mig med att möblera om. 😊 Det är tillräcklig förändring för mig. Jag var tvungen att förändra en sak i husvagnen också. Jag förstår att man behöver ett stort bord för att kunna bädda ner sitt delen men i vår husbil gick inte sitt delen ens att bädda ner ändå var bordet gigantiskt, så vi fixade ett annat. Nu har vi gjort lika till husvagnen. Jag är mycket nöjd med detta! Vi har ju kvar det gamla bordet om vi ex ska åka med våra små tjejer men när det bara är Micke och jag som det är i 99% av fallen blir detta perfekt.
Jag är väldigt nöjd med mitt "nya" sällskapsrum. Jag har länge velat ha två Emmafåtöljer. Så helt plötsligt när jag var på Loppis stod de bara där och nu står de alltså i mitt sällskapsrum. Jag hittade en fin karaff också. Att hitta grejer som man kan använda på nya sätt är verkligen det jag gillar med Loppisgrejer. Så karaffen står nu vid min spis och innehåller matolja. 👍🏻

Det har nu gått 17 år sen den där dagen som Magnus lämnade oss. Jag har varit till graven med blommor. Det är fortfarande helt obegripligt hur det kunde hända. Varför det hände men också obegripligt att jag överlevde själv och fick till en framtid både för mig och barnen. Jag var inte stark, jag var tvungen. Fast jag har varit väldigt stark också för barnens skull. För att deras liv precis hade börjat och att jag var tvungen att ge dem en så bra uppväxt som möjligt ändå. Jag bestämde mig där och då att de aldrig skulle behöva sakna något mer än sin pappa. För det kunde jag ju inte göra något åt men kärlek, trygghet och engagemang från mig skulle de aldrig sakna. Jag har lyckats ganska bra, de blev fina vuxna människor alla mina 4:a små troll. Jag har haft hjälp av Micke som är och hela tiden varit väldens bästa bonuspappa. Det blev bra men det går inte en enda dag utan att jag tänker på honom. Älskade älskade Magnus.

Det är lite svårt att byta ämne efter det tunga som jag precis skrivit om. Fast det tunga är min vardag och det har det varit i 17 år. Det är alltid med precis lika mycket vardag som att jag går till jobbet och i dagarna här var det 6 år sen jag började på mitt nuvarande jobb. Även det var en stor förändring i livet. 

Det finns en annan förändring som jag också skulle vilja göra. Jag vill börja cykla igen. Det är verkligen inte så lätt. Eller det är faktiskt bara att ta på hjälmen och cykla iväg men det finns en massa om och men som gör det mer komplicerat. 

Jag har cyklat och tränat ganska mycket i mitt liv. För 6 år sen cyklade jag både Halvvättern 15 mil och helgen efter hela Vätternrundan 30 mil. Jag var väldigt vältränad. Jag styrketränade flera gånger i veckan och målet med styrketräningen var att börja tävla lite. 

Så hände något, jag blev sjuk. Det blev alla möjliga fel på mig. Först fick jag Hypotyreos (underfunktion i sköldkörteln) tappade all ork men kämpade hårt vidare. Vilket gjorde att jag också fick utmattningssyndrom och depression. När jag börjat återhämta mig lite från det fick jag så jävla ont i min kropp. Kunde inte gå på ojämna underlag och orkade inte ens lyfta ur stekpannan ur skåpet. (drar inte hela historien) Det visade sig då att jag fått reumatism, närmare bestämt Psoriasisartrit. Jag fick behandling som jag fortfarande får och blev mycket bättre. Så började jag känna mig trött och hängig igen trodde utmattningen var på väg tillbaka. Det var inte det utan jag hade också fått Diabetes. Jag behandlas för det också nu och har gjort i över ett år. 

Att jag nu 6 år senare inte är på samma nivå är självklart men det är så svårt att inte lägga förväntan på samma nivå. Förra året höll jag på att ta livet av mig själv med mina cykelturer men så blev det bara två gånger för det var ju inte kul att vara helt slut efteråt. 

Igår tog jag en cykeltur och och det första jag märkte var att det var slut på batteri i cykeldatorn. Det var det bästa av allt tror jag. Jag har ingen aning om hur fort eller sakta jag cyklade och i och med det var jag väldigt nöjd med att ha kommit på en tur. Så det blir inget batteri i den där datorn till nästa gång heller för nu tror jag faktiskt att det kan bli en nästa gång.