Det var det sista han sa till mig. De som inte kunde hända, som ingen kunde förutse. Som om att ödet snubblade och gjorde fel, det hände den natten. I ett förvirrat och berusat tillstånd satte han en revolver mot tinningen och tryckte av. Sen var han borta för alltid. De har gått 16 år och jag kan fortfarande inte fatta hur det kunde hända. Han som var så levnadsglad som älskade livet och alla människor han hade runt sig. De fanns dock ett litet problem och det var att när promillehalten blev för hög så försvann hans konsekvenstänk, att det skulle få så stora konsekvenser den där natten kunde nog inte ens han själv tänka sig. Jag tror han satt där uppe i himlen dagen efter och tänkte.... fan det här blev inte som jag tänkte. Det är så sorgligt och tungt att tänka på fortfarande och jag tror aldrig jag kommer kunna släppa sorgen i mitt hjärta.
Jag fick ett väldigt bra liv trotts det som hände. Jag och barnen är lyckliga men sorgen försvinner aldrig man lär sig bara leva med den.
Jag brukar tycka det är skönt att åka bort eller göra något annat när det är dags för årsdagen och det gjorde jag i år. Jag åkte till västkusten med några riktigt gamla vänner som jag gick grundskolan tillsammans med. Vilken helg, vilket lyx och så skönt att få resa bort ett tag.
Borta bra men hemma bäst och allra bäst är ju tiden man har med sin familj.
Nu i maj har jag jobbat 5 år i kommunen. Tiden går fort när man har roligt säger man och det har det verkligen gjort. Jag är ganska så säker på att jag kommer fira 10 år i kommunen om 5 år. Micke frågade mig om jag skulle söka om det dök upp samma jobb på hemma plan. Nej det skulle jag faktiskt inte göra. Jag trivs bra där jag är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar