Återfödd, Halloweenpynt och I no loger give a fuck

Det vara svårt att hålla paniken borta när klockan var 04:18 igår morse och jag inte lyckats somnat än. Panik var ju också precis vad jag behövde, för att lyckas somna 🙈 Det blev alltså väldigt lite sömn i natt. Fast trotts det var det ju bara att sätta sig i bilen 06:30 och åka till jobbet. Det gick förvånansvärt bra men på eftermiddagen nu när jag kom hem så yrar det med mig om jag rörde huvudet för fort. 🙈 I natt hoppas jag verkligen på att få sova 

På väg till jobbet pratade jag med min Linnéa Hon har det bra och trivs där borta i Kalifornien. Det är varmt sa hon, som svensk sommar och hon har bränt upp sig lite. Hon är ju lika ljus och ömtålig i skinnet som sin mamma trotts att hon inte är rödhårig. Jag var orolig när hon åkte. Hon skulle ju byta flyg på vägen så när hon  skickade bilden på att hon satt på planet kunde jag lugna ner mig. 

Nu när Linnéa ska vara borta så länge har jag också varit orolig att jag skulle tycka det är jobbigt att hon är så långt borta. Fast det går bättre än väntat. Nu har hon ju bara varit borta i två veckor än men vi skriver och skickar bilder på snap varje dag så hon känns inte så långt borta ändå. Fast jag känner att jag är glad att hon flyttade hemifrån i januari så jag liksom hunnit bli van att hon inte är hemma hela tiden.
Nu är det bara jag och katten på eftermiddagarna och jag är väldigt förvånad över att jag trivs med det. Jag har alltid velat att något ska hända och att det ska vara liv och rörelse. Annars blir jag uttråkad. Fast något har hänt med mig när jag nu gått i genom den tredje stora omställningen i livet.
Det har tagit tid och det har inte varit helt lätt men nu känner jag på riktigt mig återfödd. Pillan 3.0 Min mamma har varit så viktigt för mig i den här processen, hon har ju gått igenom samma sak. Men framför allt har hon visat genom sitt liv att livet efter barnen kan vara fantastiskt. Vilket också fått mig att inse att den uppgiften har jag verkligen kvar som mamma. Mina barn kommer ju en dag stå där jag står nu. Så att vara en förebild och visa dem att livet inte är slut efter barnaåren är en väldigt viktig uppgift jag har att fylla.

Att omställningen till ett liv utan barn hemma skulle bli så stor kom som en överraskning. Jag tyckte jag hade en plan. Ibland i väldigt intensiva stunder när de var små mina troll och jag inte kunde gå på toa ifred. Längtade jag till en tid när de blir stora.

Tiden när de var små var intensiv men jag känner också att det varit en underbar tid. De var ju så söt som man nästan dör ❤️ Jag hade heller aldrig någon dröm som liten om att jobba med det ena eller det andra. Jobba skulle jag såklart men först och främst skulle jag bli mamma. Jag skaffade barn tidigt, delvis för att jag ville ha tid kvar när de blev vuxna. Om jag skulle få blir mormor/farmor ville jag få vara med. Jag skulle vinka av barnen när de gav sig ut i livet och sen njuta av friheten och att följa barnen på deras väg. Fast så lätt var det inte. Jag har haft barn hemma i 27 år – hela mitt vuxna liv – och plötsligt behövdes inte den där omsorgen längre. Jag kände mig gammal, förbrukad och vilsen. Jag har med glädje gett barnen allt. Det har varit så meningsfullt för mig. Jag har aldrig känt att jag behövt egen tid, ja förutom behovet att få gå på toa ifred då. Så vem jag var utan dem, visste jag inte alls skulle det visa sig.

Men det som började som en känsla av tomhet har med tiden förvandlats till något helt annat. Jag har sakta men säkert hittat hem till mig själv. Jag känner mig inte förbrukad längre – utan levande, nyfiken och faktiskt tio år yngre än jag gjorde när allt det här började. Jag känner mig inte längre som någon som ”gjort sitt” – jag känner mig som någon som precis har börjat.

Men som sagt det har varit en process och jag har verkligen fått fundera på vad jag är för person och vad som är viktigt för mig. Mitt i allt detta har jag ju också gått in i klimakteriet som rent hormonellt ställt till så man inte känner igen sig själv eller sina känslor ibland. Klimakteriet har förutom känsloutbrott, tårar och svett även inneburit att jag ser på mig själv på ett annat sätt nu.

Jag har lämnat år av kroppsförakt och låg självkänsla bakom mig. Jag blir nästan arg när jag tänker på hur mycket tid jag lagt ner på att vara missnöjd. Hur hårt jag drivit mig själv och hur illa jag tyckte om mig själv. Saker som jag avstått pga av att jag är tjock. Som badhus och badstränder till exempel, tyvärr vet jag att jag inte är ensam om detta. Samhällets syn på tjocka människor är rent ut sagt vidrig. Så det är inte konstigt att man skaffar sig en så låg självkänsla och ett stort kroppsförakt. Men med klimakteriet kom också insikten jag är ju inte på stranden för att visuellt behaga någon annan som är där. Det är inte min uppgift. Så i somras när vi campade med barnbarnen och vi skulle badade lyckades jag faktiskt lägga allt fokus på att vara i stunden tillsammans med tjejerna och leka och busa utan en enda tanke på hur min kropp såg ut. Det var en sån frihet som jag kände där och då. Den känslan och insikten försöker jag ha med mig varje dag.

Om jag ska ta ett litet sidospår om detta med övervikt och tjocka människor så är det inte klokt vilken mobbning det är i samhället av tjocka människor. Ja men övervikt är farligt. Jag säger ju bara att du är tjock och behöver gå ner i vikt av omtanke...... nej det gör du inte du säger det för att du har ett behov att känna dig mer lyckad och hävda dig själv och allt du själv möjligen offrar eller offrat för att vara smal. Vi är dessutom förda helt bakom ljuset. Jag ska ta ett exempel som gör mig förbannad på riktigt. Övervikt ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar. Först är det inte riktigt sant. Man kan se ett statistiskt samband men det behöver inte vara just övervikten som är sambandet. Det kan vara de psykiska måendet eller något helt annat samband och det är ju inte så att det bara är tjocka människor som drabbas. I samman mening skriver de också, om 50 år kommer dubbelt så många dö i hjärtinfarkt. Ja det tror jag stämmer men de skriver inte vad det beror på. Vi får det hela tiden bättre och bättre livslängden ökar hela tiden. Det finns ingen forskning som visar något annat. Det vi vet är att risken att dö i hjärtinfarkt ökar med åldern om 50 år kommer det finnas jättemånga fler människor som är gamla men då också jättemånga fler som liver med den ökade risken pga ålder. Fast det skrivs ju aldrig i media att anledningen till att fler kommer dö i hjärtinfarkt är pga av att vi som samhälle har haft det så bra. Hjärt- lungfonden vill ha anslag till forskning och självklart behövs det så att man kan leva ett gott liv när man är 80 så risken att få hjärtinfarkt även minskar i den åldern men att formulera det som att det beror på överviktiga att det kommer öka gör mig på riktigt förbannad.

Om jag nu ska komma in på rätt spår igen som handlade om min resa fram till Pillan 3.0 Det blev ju inte bara tomt hemma, jag fick ju så mycket tid som jag inte viste vad jag ska göra med. Micke som alltid varit aktiv och haft många fritidsintressen sa när jag pratade om det. Ja men vad hade du för intressen innan du fick barn. Ja vad gjorde jag? Jag var så ung då så jag festade, var ute med kompisar och kollade på killar. Det finns inte något av det som känns aktuellt att ta upp igen, nu efter barnen. Han var ganska enig med mig om det min make 😂

Jag har kommit fram till att jag inte haft något behov av att skaffa mig så mycket intressen inte än i alla fall. Jag har behövt tid till att tänka, summera det gamla, ta in nytt och sortera. Jag har kommit till många nya insikter. Inte bara med hur alla skönhets ideal påverkad mig under livet. Jag har också kommit till insikt med att det här är MITT liv och jag lagt alldeles för mycket tid på att vara till lags och bry mig om vad andra tycker eller kanske mer vad jag själv trott andra tycker. Det är svårt att släppa det helt för vi människor har det instinktivt i oss. Eftersom acceptans i flocken varit en fråga om liv och död i mänsklighetens historia. Det är en frihetskänsla i att ha kommit till den insikten att i mitt liv är det jag som bestämmer och jag får faktiskt bestämma precis hur tokigt som helst. Jag gör min tonårs revolt nu eller man kanske ska kalla det för tant revolt

På Tiktok finns en amerikanska som gjort så roliga inlägg. Hon börjar inlägget med att säga Vi kvinnor som går igenom klimaketeriet vill här med meddela att vi: no longer give a fuck and we no loger care about sen läser hon upp en massa olika saker som vi inte längre bryr oss om. Hennes listor är så himla roliga men det ligger också mycket sanning i det. Här är min lista på vad jag no loger give a fuck about

• om jag väger för mycket
• om du vill att jag ska göra något jag inte har lust med
• om jag äter yoghurt till middag
• om jag inte följer modet.
• om jag äta mer kött än vad som rekommenderas
• om jag dricker lite för mycket vin
• om du tycker jag gör konstiga val.
• om jag går och lägger väldigt tidigt
• om du tycker jag är konstig när jag har en hel konversation med katten

Jag skulle kunna göra listan jättelång.

Men nu över till nuet. Det var ett kort på min Lillis högre upp. Hon har precis fyllt 16 år. Det är gammalt för att vara en Maine Coon vill inte tänka så men man förstår ju att hon inte kommer finnas för evigt. Finaste kissen min❤️

Linnéa är som sagt i USA nu och hon ser fram mot att få uppleva att fira Halloween där. Jag tycker också det skulle vara spännande att få uppleva det just där. Här vet vi ju inte ens hur eller när vi ska fira den här importerade högtiden. Jag har tycker det är kul med en festlig högtid mitt i höstmörkret speciellt för barnen som klär ut sig och får lite ledigt från skolan. Vi har bara haft allahelgona här och det började jag "fira" för några år sedan. Det har kännes viktigt och fint att få hedra de som lämnat oss. Därför vill jag ha högtiderna separerade på varsin helg.

Jag pyntar till Halloween hemma det beror kanske mest på att jag tycker om att pynta. Halloweenpynt är ju dessutom svårt, skelett och gravstenar är ju inte så vackert plus att högtiden har orange som sin färg. Fast det ska väll inte vara omöjligt att göra något som är snyggt men ändå lite spökligt tänkte jag.

Jag köpte några svarta blommor på Dollar Store satt i röda rosor och trollhassel grenar. Jag tyckte det blev bra och passade in hemma hos mig.

Det blev inte överdrivet mycket pynta men nu finns lite i alla fall. Ett svart ljus, en ljuslykta och en som knappt syns på bilden men det är en stor svart hårig spindel.

Vilket väder vi hade i helgen. Vi är så sugna på att komma igång med bygget men vi väntar på att vi ska få en grävmaskin på plats. Sen ja då jäklar, kommer han gräva min man. Så i helgen hade vi lugnt och skönt... läs tålamod. 

Byggprojekt, operation downsizing och den vackraste platsen på jorden

Om en vecka åker hon till USA min lilltjej. Vi har precis tömt hennes lägenhet och magasinerat hela hennes bohag här hemma. I somras var jag med henne till Stockholm då hon hade intervju på amerikanska ambassaden. Den här gången beviljades hon ett B2 visa. Jag är så glad för hennes och Aarons skull.

3 månader kommer hon vara borta. Så att jag får ha henne hemma lite extra just nu innan hon åker känns bra i mammahjärtat. Det jobbigaste tycker jag är att hon blir bort över jul 💔😭 Fast bara jag vet att hon har det bra och är lycklig så kommer det inte kännas så jobbigt. 

Jag tror ändå tiden kommer gå ganska fort för jag och Micke kommer ha en del att göra. Vi har nämligen köpt en egen udde. Det hände inte över en natt precis och turerna har varit många fram och tillbaka liksom tankarna kring det.

I tisdags blev allt klart

Jag tog med en picknickkorg och vi kunde äntligen skåla för att den äntligen är vår

Udden är enligt mig den vackraste platsen på jorden, en möjlighet vi aldrig trodde vi skulle få.

Jag stod där huset ska stå när jag tog dessa bilder. Första är åt höger, rakt fram och sen åt vänster. Vägen till ett färdigt hus kommer vara lång. Vi har aldrig byggt hus förut... men vi får väll säga som Pippi Långstrump: det har vi aldrig gjort, så det kan vi säkert 🙈

Något typ så här kommer huset att se ut. Jag vill dock att fönstren ska vara vita men att foder och knutar ska vara gröna.

Skulle inte det bli väldigt fint tror ni?

Vi har alltså köpt en tomt men också ett påbörjat byggprojekt. Det innebär att vi behöver vi följa det bygglov som redan är in skickat. Vi har alltså inte kunnat bestämma allt helt själva hur huset ska se ut. i köpet ingick sånt som redan är inköpt som stommen, fönster, dörrar och en del andra grejer.

Det känns väldigt spännande att få bygga sitt eget hus men ärligt talat också väldigt skrämmande.
Det nya huset kommer bli ca 90m² mitt nuvarande hus är 280m² alltså ungefär en tredje del. Så operation downsizing har redan börjat.

Det är så många beslut som ska tas. Vi måste redan nu ha en färdig planlösning för när plattan ska gjutas i höst måste man veta var avlopp, vatten och innerväggar ska vara. Jag har ritat så många olika varianter, börjat om och suddat. Jag kan utan att skryta säga att jag är jävligt bra på att sudda 😂😂

Hur ska man tänka då? Vad ska man prioritera? För något måste jag ju välja bort.

Vi gjorde helt enkelt en lista på saker vi tycker är viktiga och sen rankade dem. En av de viktigaste sakerna för mig är att jag fortfarande kan ha alla barn hemma samtidigt. Som nu senast när vi hade kräftfest men även jul, påsk och midsommar. Både Micke och jag älskar att laga mat så ett ordentligt kök och så mycket som möjligt ska alltså vara sällskapsyta. Jag ville ha två toaletter och ett varsitt sovrum. Det blev sovrummen som fick bli små till till fördel för de övriga ytorna. Får jag bara plats med sängen och lite kläd förvaring behöver jag inte något stort sovrum.

Det svåraste för mig kommer bli att göra mig av med saker vilket jag kommer vara tvungen att göra. Jag har så mycket känslor i saker. Jag tror alltså att om jag skulle sälja, slänga eller ge bort något jag fick i present för 20 år sedan kommer såra den jag fick grejen av. Kanske blir det lättare när jag nu inte kan ha kvar saker. Jag måste göra mig av med dem. Så jag har gett mig själv shoppingförbud om det inte är något som jag vet att jag kommer ha plats och användning av även när jag flyttat.

Så när jag och Rosie åkte till Ullared skulle de inte bli då mycket inköp. Men för att vara en person med shoppingförbud lyckades jag ändå få med mig för mycket grejer hem. Men jag tänker faktiskt lite annorlunda nu speciellt med kläder. Jag har så mycket kläder som är superfina men som är i ett material jag inte gillar och därför inte använder. Så nu är det slut på köp av kläder i polyester för de är de som hänger där i garderoben oanvända.

En sak som jag kommer att sakna när jag flyttat är mitt växthus. Jag kommer förmodligen att köpa ett nytt men det är ju inte högsta prioritet på det.

Trädgården och växthuset har verkligen levererat i år. När jag ute på min udde efter flytt ska börja om från början känns det som att det kommer ta tid innan trädgården där kan leverera som den vi har nu. Fast lite odling kommer jag nog få till i alla fall. Vår chili som jag torkade och gjorde chiliflaks av är supergod, mild och söt.

Nu är det höst och det är min favorit årstid man kan andas igen och luften är klar och kall. Vi har plockat svamp med våra tjejer och det hoppas jag vi ska hinna med någon mer gång innan frosten tar svamparna. Jag måste ju också visa er att det faktiskt blev något av mina mini meloner. Jag behöver nog plantera dem lite tidigare nästa år för alla har inte hunnit mogna. 

Jag och Emil ses inte så ofta. Han bor en bit bort och sen jobbar både han och jag heltid. Så då blev jag extra glad när han och Ida kom på ett spontan besök. 

Jag ska försöka uppdatera här så man kan följa vårt bygge. Jag har också skapat ett nytt instagramkonto @nordlingsudde heter det

Sommaren, dagsturer och Hammerfall

I år verkar det ta lite längre tid än vanligt att komma in i gängorna efter semestern. Jag känner mig onormalt trött när klockan ringer och till och med katten tittar på mig som om jag är galen som tänker gå upp så tidigt. Själv har hon definitivt ingen plan på att gå upp. Det gör att jag har en ursäkt till att inte det inte blev bäddat den dagen.

Sommaren och semestern har varit bra. Vi har haft en väldigt lugn semester. Jag var inte sugen på att åka annat än kortare turer i år. De flesta verkar vara nöjda med vädret och jag ska göra det man inte får göra i Sverige. Jag ska gnälla på värmen. Det har blivit mycket serier inomhus med AC på under semestern. Micke och jag lämnade in ett DNA test på MyHeritage. Det visade inte, att jag var isbjörn i mitt förra liv som jag brukar skoja om. Fast jag har 99% nordeuropeiskt ursprung, vilket förmodligen är hela förklaringen till att jag är anpassad till vårt kalla klimat och blir helt kokt i temperaturer över 30°C.

Micke och jag träffades första gången 1 juli 2006. Det betyder att vi varit tillsammans i 19 år i år. Vi firade inte det så stort. Där emot att vår lilla Juni fyllt 6 år det firade vi. Nu tänkte jag berätta lite om min sommar.
En av höjdpunkterna i sommar var förstås när jag och Lollo äntligen fick till en dejt. Jag hade haft total Lollo-abstinens. Ni vet den där känslan när det känns som om hjärtat ska så sönder om man inte snart får träffa henne. Men till slut satt vi där, jag och min fina dotter, och allt kändes precis som det skulle igen. Det blev mat och lite shopping på Marieberg
En annan kväll gick Micke och jag på bio. Det var premiären på den sjunde Jurassic Park-filmen, jag har sett alla på bio. Som den smått nördiga dinosaurieentusiast jag är, var ett biobesök även till premiären ett måste. Filmen var… hur ska jag säga? Väldigt snyggt gjord som de brukar , men storyn kändes ungefär lika gammal som dinosaurierna. Sen gillar inte jag att de stoppa in "hittipå-dinosaurier" som är framavlade av forskare som krydda på historien. Det blir för mycket alien för mig.

Jag, Lizette och Ellie åkte på loppisrunda i Bergslagen med glasspaus i Grythyttan.

Det har blivit många dagsturer i år

Sol, bad, trädgård, fiske, bingo, vänner, god mat och dryck. Jag har gjort två turer till Stockholm en gång med Linnéa och en och en gång med Micke.

Vi brukar alltid ha något projekt som vi ska göra på semestern men det hade vi inte i år.

Fast en sak som jag tog tag i var att hyra en mattvätt och tvätta mina mattor.

Vi avslutade semestern med kräftfiske och Hammerfall

Sen var det som skrev dags att åka till jobbet och ta tag i posten och allt annat. 

Att fira något, gravitationstest och en paviljong istället

Det blev en paus här på bloggen. Inte för att det hänt något särskilt dramatiskt – bara det vanliga livet som rullat på. När det gått ett tag känns det svårt att komma igång, som att jag borde skriva något stort eller viktigt. I verkligheten är det mest småsaker, vardag, skratt, oro, blommor, trötthet och idéer som far förbi. Våren kom och gick och så var det helt plötsligt sommar och 3 veckor kvar till semestern.

I år har vi inga planer alls. Vi får ta det lite som det kommer tänker jag och framför allt efter vädret. Jag har inte tänkt mig en regnig semester i husvagnen utan då är jag heller hemma med min stora TV att kolla serier om det blir regn. Fast nu hoppas vi på sol och lagom varmt till semestern.

Vi har ju också planterat massor i trädgården och växthuset så då är det ju inte bara att åka hemifrån, utan man måste ju ha någon som vattnar. Det är väll helt underbart att se det man planterat växa. Sen att kunna skörda och göra något av det man själv odlat. När jag får göra det då känner jag mig rik.

Jag älskar ju traditioner och att fira saker och varför ska man inte passa på att fira något när man kan. Vi har bott 18 år i vårt hus, små tjejerna har fått sommarlov. Jag har firat min mamma på morsdag med att bjuda henne på mat och shopping i Karlstad.

Dagen före midsommar plockar vi alltid en stor bukett blommor tillsammans – jag och mina små tjejer. Det har blivit en tradition, en sån där som bara växer fram och sen plötsligt känns självklar. Vi går där med korgar och saxar, pratar om vilka som är finast, vilka som doftar mest, och hur många som egentligen får vara gula. I år blev buketten riktigt ståtlig och hamnade mitt på bordet, som ett slags hjärta i hela firandet. Jag älskar den där stunden – inte bara för blommorna, utan för att vi gör något tillsammans, år efter år.

Aaron har åkte tillbaka till USA. Det kanske vi inte precis firade, utan då hade vi mer en avslutningsfest. Han var saknad på midsommar. Om han saknade oss är en annan fråga, för han fick otalet bilder och filmer skickade till sig🙈

Jag är inte jättebra på engelska men jäklar vad övning jag fått sen Linnéa träffade Aaron. Det som gjort störst skillnad nu är att jag vågar prata. Vågar försöka förklara även om det blir fel ibland. Som när jag skulle säga att jag är trött på min jäkla hosta men istället sa att jag var trött på att skälla (skälla som hundar gör) 😂😂 Han förstod dock vad jag menade. En gång när vi pratade om sjukvård och skillnader i USA och Sverige sa jag att man oftast gör ett gravitationstest själv innan man kontaktar en barnmorskan om man är gravid. Den gången såg han lite förvirrad ut 🙈😂 Det tog en stund innan han fick förklaringen för Linnéa och jag hade väldigt svårt att sluta skratta. 

Här är jag med mina fyra små troll – fast de är inte så små längre men mina troll kommer de alltid att vara.

Jag är tacksam att alla barnen och barnbarn vill komma hem till Midsommarafton. Att vi alla är samlade händer inte ofta nu, så det känns som om man vill stoppa tiden. Jag är fortfarande helt varm i hjärtat efter den kvällen. Det betyder mer än jag kan sätta ord på – men jag försöker ändå.

Om man firar allt, så tar det som sagt aldrig slut på firandet 😍 Micke och jag firade vår tolfte bröllopsdag. Sen fick jag fira att jag för första gången i mitt liv vann på tutbingon. Vet inte hur många år det är vi har åkt på bingo Micke och jag. Jag har aldrig fått tuta men nu var det min tur 😀 

Vi har skördat årets första gurka i växthuset. Kort och tjock var den men vem är inte det liksom 😀 I år var året vi skulle bygga tak över vår altan... vi har till och med satt undan pengar just för det. Fast nu blev det en paviljong i stället. En till tänker ni som hängt med ett tag och känner oss. Ja det finns ju inte två personer till i den här världen som har svårare för att bestämma sig för något än min make och jag. Så vad man ska ha för tak, om vi ens ska ha ett eller om vi kanske rent av ska flytta är såna frågor som ibland gör att det blir en paviljong istället. 🙈

Sen barnen flyttade är jag huslig typ en gång i veckan. Onsdagar har blivit den dagen jag lagar mat. För hur tråkigt är det inte att laga bara till sig själv. Det är också trevligt att gå ut och äta med mina kollegor, så slipper man ju laga matlådor också. Idag är det onsdag så idag har jag lagat 8 matlådor och gjort rabarber- och jordgubbsmarmelad. Det går ju fort om man bara börjar. 

Jag är dock väldigt sliten, för våren har varit tuff på jobbet och jag har varit sjuk till och från mest hela tiden. Så nu längtar och väntar vi på semester. 

Pelargonmuseet, årdagen och Koster med mina tjejkompisar

Förra veckan var en kort men intensiv arbetsvecka. Jag bytte kontor för 9 gången på 8 år 🙈 Fast den här gången var det helt självvalt. Vi har ibland besökare här utifrån så att spara mig från astmatiska anfall, efter som vissa människor här i världen tycks tro att man ska ha en hel falska parfym på sig. Så flyttade jag så långt från vårt konferensrum som det bara gick. 

Otroligt skönt med långhelg 🙏 Först Valborg och majbrasa vid vår hembygdsgård med Lizette, Ubbe och små tjejerna. 1 maj blev det ett besök på Pelargonmuseet och lite inköp till trädgården på Niklasdams handelsträdgård. Vi har satt ut tomaterna i växthuset. Nu är jag lite orolig att vi kanske var lite för optimistiska för det var -3°C igår morse. Så vi får se om de överlevde det. Det är så kul att se hur trädgården vaknar till liv.

Det är alltid lite extra tungt inför årdagen. 19 år har gått sen den där kvällen. Då jag gick och lade mig tidigt för att jag hade migrän. Då han kom upp till mig och tittade till mig, gav mig en kram och sa ropa om det är något. Några timmar senare var han borta för alltid. Det är så sorgligt och tragiskt, vi har lärt oss att leva med sorgen men det går nog inte en enda dag som jag inte tänker på honom. Älskade älskade du. 

Jag har varit på Koster med mina tjejkompisar. Vilken helg vi hade!! När jag tänker tillbaka till den blir jag varm i hjärtat. Vi är 7 tjejer som gick grundskolan tillsammans och efter många år tagit upp kontakten igen. 

Astma, påsk och de jävla rådjuren

Så har hela april gått och jag har i princip varit sjuk hela månaden. Det är först nu jag känner att livet är tillbaka. Det började med en förkylning men eftersom jag inte lyssnar på kroppen och stannar hemma och vilar när jag är sjuk, så blev jag snabbt sjuk igen och så där har det varit.

Det slutade med att jag fick lov att vila för jag orkade inget mer. Jag fick gå till doktorn som sjukskrev mig. För jag var kraftigt försämrad i min astma och hade fått inflammation i lungorna. Nu är jag i alla fall tillbaka på jobbet. Mina lungor är väldigt känsliga och jag måste ta det lugnt men jag är glad att jag äntligen blev frisk.

Som ni vet så älskar jag ju att pynta och fixa i mitt hem. Påskris tycker jag ser väldigt stökiga ut. Fast i år är jag riktigt nöjd med mitt ris. 

Alla barnen var hemma under påsk, jag är så tacksam att de vill komma hem och fira med oss.

Det blev mycket god mat och aningen för mycket både tårta och godis men det är påsk en gång per år tänker jag. 

I helgen som var firade vi mamma som fyllt 70 år. Det är mycket födelsedagar hos oss i början av åren. Micke och Emil har också fyllt år.

Nu har verkligen min trädgård vaknat till liv. I höstas köpte jag massor av nya tulpanlökar Så ni kan gissa om jag var sur. När jag kom upp och de jävla rådjuren varit och betat av mina tulpaner. Några har klarat sig så jag kommer få lite tulpaner i alla fall.

Det ser ut som att vi kan få lite plommon i år i alla fall. 

Saknar, sportfiskemässa och Linnéarummet

Jag åkte och hälsade på Linnéa. Gud vad jag saknar henne ibland. Jag kanske inte, om jag ska vara ärligt. Saknar att ha henne boende hemma 🙈 Utan det är personen Linnéa jag saknar. 

Jag är tacksam att hon inte är så långt bort än. Jag vet ju att det troligen kommer en tid då hon kommer vara hos Aaron i Kalifornien men den tiden är inte än. Till dess har jag nog vant mig mer vid, det nya livet. Aaron kommer snart tillbaka hit och hon längtar jättemycket efter honom. Om jag saknar henne när jag inte sett henne på en vecka. Hur mycket saknad känner man när man har sin älskade på andra sida jorden? 

Efter att Linnéa flyttade har jag upptäckt att Micke och jag behöver hitta på mer på helgerna. Det har alltid varit så mycket att bara rodda runt i med barnen. Så vi har istället haft svårt att få tiden att räcka till. Nu finns det gott om tid.

Några saker som vi roat oss med den sista tiden är Sportfiskemässan i Stockholm. Den roade kanske min make lite mer än mig. Fast de var min födelsedagspresent till honom. Han är väldigt bra på att hitta på överraskningar till mig när jag fyller år och jag är sämst på det. Så nu var jag riktigt stolt över mig själv som kom på något bra. Vi har också på varit på Vin och Deli i februari med våra bästisar.

När Linnéa flyttade ut, flyttade jag in i Linnéarummet.

Det betydde att jag har fått göra bland det roligaste jag vet, inreda. 

Jag har har så förbannat mycket saker och har så svårt för att kasta något. Det är ett problem om man dess utom tycker om att shoppa och gå på loppis 🙈 Därför bestämde jag mig för att jag inte skulle få köpa något nytt eller bara några få saker. När jag skulle flytta in i Linnéarummet. Det gick över förväntan och det slutade med att enda inköpet blev en lampa och en blomma. Jag blev väldigt nöjd med resultatet. Att blanda gammalt och nytt med ärvda och hemgjorda saker, tycker jag gör ett hem personligt.

Pillan, Trollen och det nya livet

Jag tror det är dags för min blogg att byt namn. För den har ju redan bytt riktning. Jag bloggar väldigt lite om livet i en stor familj nu för tiden. Vi är fortfarande en stor familj och när vi samlas blir det fullt i sofforna i sällskapsrummet. 

Även om jag träffar mina barn ofta och har någon form av kontakt med dem nästan varje dag. Så handlar inte min vardag om livet i en stor familj länge. Det handlar om en kvinna som snart fyller 50 år, är mitt i klimakteriet, som ska hitta både sig själv och sin identitet efter 27 år som mamma på heltid. 

Sen mina två minsta troll flyttade, har det stundtals varit väldigt jobbigt. Jag saknar mina Troll så det gör ont i hjärtat 💔. Samtidigt som man är så glad för deras skull. Det är helt underbart att få vara med på deras resa ut i livet. Jag köper presenter till deras nya hem, hjälper dem att fixa med sånt som de vill ha hjälp med och jag njuter av varje sekund av det. Jag har så mycket blandade känslor hela tiden och till de en kropp i hormonell obalans. Vissa dagar när jag kommer från jobbet, är det riktigt tråkigt. Andra dagar är det så jävla skönt att bra få tänka på sig själv. Inte ha några måsten alls. Jag behöver inte ens laga mat om jag inte vill. 

Så trotts att jag ibland drabbas av panikartad separationsångest så njuter jag av mitt liv just nu. Därför ser jag så fram emot att få utforska min identitet och hitta min väg i framåt. Nu när det nya livet precis börjat. 

Min Lollo ska få gör en ny header till bloggen den jag har ju är sen 2017 tror jag 🙈

Så vill du följa med mig på resan? Så är du välkommen till Pillan, trollen och det nya livet.    

Flyttade hemifrån, körkort och Ozempic

Det är längesedan jag skrev något och det är för att jag har haft mycket att göra. Det var jul, nyår, januari och februari som bjöd på massor av jobb. Linnéa ”Lillbus” flyttade hemifrån. Vilket betyder att hon inte är så himla mycket ”Lillbus” längre. Hon klarade sitt körkort och Micke och jag fick fick vara världens stoltaste föräldrar, som vi i och för sig alltid är men lite extra just då. 

Så där står jag nu, mitt i livet och mitt i klimakteriet, snart 50 år gammal. Så vad gör jag nu? Jag hade oro att jag skulle känna mig väldigt ensam när den sista nu är utflyttad men faktum är att det har gått väldigt bra. Det har varit en process. Jag tror jag redan började bearbetat det faktum att Linnéa skulle flytta. När hon i somras var med Aaron på semester ute i Europa och reste.

Så nu känns det som om jag kan fokusera på vad som är positivt med att inte ha några barn hemma. Att få njuta lite av det, tycker jag att jag är värd efter 27 år med barn hemma. Sen går det upp och ner en del dagar har jag faktiskt känt mig väldigt ledsen. Till de lever sen också hormonerna rövare med mig. Ni som inte kommit till klimakteriet än kanske minns hur det var när man var tonåring. Ungefär lika sur, trotsig, arg och ledsen om vart annat känner mig sig när man är i klimakteriet. För någon vecka sen här var det riktigt jobbigt men det går i vågor. 

Det kände var viktigt när Linnéa flyttade. Var att fylla upp tomrummet som uppstod i hemmet. Vad gör man med alla rum? Jag vill inte att det bara ska stå tomt och samla damm. Jag kunde liksom inte tänka mig att låta rummet stå som när hon bodde i det. För då blir man påmind om att något fattas. Då tror jag det är bättre att se till att rummet eller rummen har en funktion. Vi har 10 rum och kök, så jag har haft en del att fundera på. Vi har fått frågan flera gånger redan.  Ska ni verkligen bo kvar i det där stora huset när ni är själva? Ja, det har vi tänkt. Hittar vi något mindre som har allt vi vill ha så absolut men så länge vårt eget hus är bästa alternativ kommer vi att bo kvar. Dessutom har vi lagt så otroligt mycket tid, pengar och kärlek på att få huset som vi vill ha det. 

Linnéa hade inte bara ett rum när hon bodde hemma. Hon hade även en liten ateljé där hon målade och skulpterade. Nu har jag tagit över de rummet och flyttat in mina målar saker. Jag är inte lika konstnärlig som Linnéa men jag tycker det är roligt att måla och det är väldigt lyxigt att ha ett helt rum för det intresset, när det enda jag kan måla är blommor och träd 🙈 

Det finns ytterligare en anledning till att jag inte skrivit på länge. Jag har som de som följt mig genom åren vet alltid kämpat med min vikt. Under många år led jag av en ätstörningar. 2017 när jag hade några mil kvar att cykla av de 30milen man cyklar på Vätternrundan. Sa jag till min kropp: Tar du mig i mål ska jag slut banta. Det blev vändningen i livet för mig. Jag accepterade att jag är tjock och kommer att vara det. Jag har har varit med om trauman, ätit psykofarmaka, jag har en ämnesomsättningssjukdom och är reumatiker. Jag har svårt att röra mig så mycket som jag önskar och borde. 

Beslutet att acceptera att jag är tjock och duger ändå är mitt bästa beslut. Jag är inte är smal eller snyggast i världen men det behöver jag inte vara. Jag behöver bara duga bra för mig själv. 

Fast sen fick jag diabetes också. Jag fick medicin och alla värden blev bra. Ja, alla värden utom mitt BMI då. På min årliga diabeteskontroll, erbjöd doktorn mig att testa Ozempic. Då vaknade så klart det sovande bantnings- och ätstörda monstret till liv i mig och jag ville absolut testa den här möjligheten. 

Jag skulle känna mig mindre hungrig och det tyckte jag inte att jag gjorde. Jag äter väldigt regelbundet och äter bra och nyttig mat för det mesta. När jag tagit sprutorna i 3 veckor. Fick jag, vad jag trodde då vinterkräksjukan. Det var bara det att ingen annan blev sjuk och jag fick inte behålla något. Efter en vecka fick jag åka in till sjukhus och få dropp. Ja, jag hade absolut tappat i vikt 5 kg på en vecka. Detta var dagen före julafton. Så jul och nyår blev inte som jag tänkt. Jag fick sluta med Ozempicen och de tog nästan två hela veckor efter det, innan jag fick behålla maten helt. Då var min julledighet slut och jag skulle tillbaka till jobbet. Jag var sjukt sliten efter att ha varit sjuk i nästan tre veckor, jag hade brist på både natrium och kalium. Jag borde kanske ha sjukskrivit mig för att få tillbaka min krafter lite. Fast jag hade ju väldigt mycket som jag var tvungen att ro i land på jobbet. Jag driver ett projekt som skulle starta 20 januari och det har varit så roligt och är så kul att även om krafterna saknades var sjukskrivning inget alternativ. Jag vill väldigt gärna dela min erfarenhet av Ozempic med andra. Just för att det i många medier framhålls som en mirakelmedicin. Fast som min lillasyster som är farmaceut säger: no drog has a single action. Jag känner att jag börja komma igen nu äntligen men jag är faktiskt fortfarande väldigt sliten.