Att skriva, London och livskriser

Jag har bloggat sen 1999, det är en väldig massa år. Med tanke på att den fösta svenska bloggen startades 1997 så var jag nog bland det första och jag har varit ganska så flitig måste jag säga. Under många år hade jag min blogg på Passagen. Det gör mig fortfarande arg att de bara plockade ner alla bloggar som låg där och ingen fick en chans att spara ner något.

Att skriva är ett sätt för mig att få sätta ord på det jag känner. Det hjälper mig att sortera när det är alldeles för rörig i mitt huvud. Fast nu ett tag har jag funderat på vad mitt syfte är med min blogg och varför jag har den kvar. Det känns inte som om jag får till det där flödet när orden bara kommer av sig själv och jag inte ens behöver tänka för att få ner ord på pappret.

En gång i tiden skriva jag rakt från hjärtat. Nu har jag blivit så himla rädd om hjärtat på något sätt. Det är inte alls lika lätt att lämna ut sig själv som förr. Varför det vet jag inte faktiskt. Kanske har jag blivit fegare med åren fast jag tror att jag blivit tuffare så kanske jag inte har det egentligen.

Egentligen borde jag skriva mycket mer om det jag går igenom just nu om livet vid 40 och den livskris som jag hankar mig fram genom just nu. För kanske är det fler där ut som upplever samma sak.

Det handlar inte så mycket om att jag är 40 år och känner mig gammal för det gör jag inte utan kanske mer om att jag var 20 år nyss och nu är jag 40 år. Vad hände liksom???

Nu när barnen blir stora och man inte längre tycker man fyller någon funktion. Tiden som mamma i en stor familj håller på att ta slut och det har ju varit mitt liv i så många år. Jag har faktiskt bara varit mamma, för något annat har jag inte hunnit med att vara. Så jag är mamma Pillan och det är en väldigt stor del av min identitet. Helt plötsligt handlar jag inte längre 25 liter mjölk i veckan och tvättar inte 14 maskiner med tvätt. Jag lagar inte längre mat till 8 personer per dag. Jag läser inte längre läxor med 5 barn och det är ingen av dem som vill få hjälp med att borsta tänderna eller tvätta håret. Jag vet att mina barn fortfarande kommer behöva mig och att det är viktigt att finnas där. För min mamma är fruktansvärt viktig i mitt liv, fast jag är 40 år. Fast allt är på ett annat sätt.

Det behöver så klart inte vara till det sämre och jag älskar att umgås med mina barn som man kan göra på ett helt annat sätt nu när det är stora.
Förra helgen var vi till London på en tjejhelg.

Tillsammans med min syster och hennes dotter.

Det var en fantastiskt rolig resa!

Det är ju ett helt nytt sätt att umgås på.

Innan vi reste var jag lite orolig för att resan skulle ta alla mina krafter som jag faktiskt lyckats bygga upp men det gjorde inte det. Jag kände att jag fick kraft och energi igen.

Nu har jag varit i London 3 gånger. Det kanske är dags att välja ett annat resmål nästa gång :) men jag gillar verkligen London! 

Det är en stad som är väldigt enkel att vara turist i. Sen om man har med sig en egen Lollo som vi hade så är det ännu enklare.

Vi <3

Shopping hör ju till London men jag shoppade inte så mycket. Det blev ett nytt Pandora armband, två par byxor på Primarks och Whiskey till Micke. 

 

Jag inser att det jag går igenom är en livskris och jag försöker lyssna på Micke som tycker jag ska försöka njuta av att få tid för mig själv och möjligheter att göra vad JAG vill på ett sätt som jag inte haft på 19 år. Fast det är just det som är grejen att det är 19 år sedan. Jag är inte riktigt samma person som jag var då och det är inte så bara att helt plötsligt veta vad man vill göra med all tid.

Jag ska i alla fall ta tag i detta och inte sitta och ruttna bort som skelettet som Linnéa och hennes kompis Jullan drog hem i tisdags. Det är ju tur man inte är lättskrämd. Det såg för dumt ut med det där skelettet sittande i soffan hela eftermiddagen. Fast Jullan fick lov att ta med sig hen hem igen även om hen inte gjorde så mycket väsen av sig.

 

Jag förstår att det inte är så konstigt att jag inte mår så 100% bra. Det har varit kanske lite för mycket förändringar och jag är inte bra på förändringar.

Det har som ni förstått varit så jäkla jobbigt att den här tjejen flyttat hemifrån. Min fina älskade Lollo men nu har vi varit i London och jag fick ha henne nästan en hel vecka hos mig.

 

Även om jag varit sliten så känner jag att jag är på rätt väg 

Förra veckan var jag till och med i väg och lämnade blod igen, vilket jag fått ställa in flera gånger på rad för att jag inte känt mig pigg nog.

Sen har jag inte fått till det är med min träning och det tycker jag faktiskt är skitjobbigt. 

Jag har bestämt mig för att inte vara så hård mot mig själv. Jag kanske behöver landa i det "nya" livet innan jag kan etablera något igen. Så i stället för att gräma mig över att jag inte orkar eller får till träningen så kan jag ju glädjas åt att jag i alla fall är väldigt flitig med att gå på mina promenader.

En timma om dagen försöker jag att gå och i förrgår sprang jag faktiskt en liten stund!

Vad det gäller sunda vanor så har de också ballat ur en aning för mig. Jag säger inte att jag tänker leva ett liv där jag inte någon gång ibland kan ta en sån här munk till kaffet. Problemet för mig är dock att när jag hamnar i sockerträsket så är det som att mycket vill ha ännu mer.

Nu har jag inte tänkt att ta tag i detta genom att göra ett stort projekt utan jag ska försöka göra lite bättre val och välja lite mindre söta alternativ lite oftare. För som Lofsan säger i podden allt du inte känner att du kan börja med här och nu är ett för stort steg.