Tårar, Ellie och löpning

Ja nog grät jag allt när jag lämnade Louise i tisdags. Det var fulgråten som kom. Det finns dock något förlösande med att gråta och låta sorgen komma ut. Hur opraktiskt det är att köra bil när man storgråter behöver jag kanske inte ens berätta om. Fast samtidigt så gav resan i bilen hem, mig möjligheten att på riktigt få gråta ut.

Jag är en känslomänniska och jag är nog bra på att leva ut mina känslor men att vara ledsen är nog det jag är sämst på. Jag vill nog att jag ska vara glad för det mesta. Jag är inte lika tillåtande till mig när det gäller att vara ledsen.

Jag har haft kontakt med Louise flera gånger igår och då känns det bättre. Jag vill ju inte att hon ska få dåligt samvete över att hennes mamma är så knäckt för att hon flyttar. För är det något jag verkligen vill så är det att hon ska följa sina drömmar. Nu tror jag hon förstår precis hur det är och inte får något dåligt samvete som tur är.

Som tur är har jag två barn kvar hemma i några år till.

Igår när Micke och jag stod och lagade mat så sa han: tänk att vi kan stå en helt vanlig onsdag och laga mat tillsammans! Ja det är ju helt underbart!!

Det är kanske inte så konstigt att det är lite svårt att ta in alla förändringar som skett sen i januari då jag blev varslad om uppsägning. Om någon visat mig en bild över hur mitt liv ser ut nu, bara för ett år sedan hade jag inte trott att den bilden var ur mitt liv. 

Sist jag skrev berättade jag inte att vi hade äran att få vår lilla trollunge hos oss i helgen. Det är så mysigt och när hon ropar momo och kramar mig kommer det tårar varje gång i mina ögon

Fast jäklar vad trött jag blir efter hon varit hos mig. Jag sov inte ordentligt alls utan liksom vakade över henne. Så fort hon vände sig vaknade jag. Hon sov så snällt hela natten så det är inget problem att ha henne men sova det kan jag verkligen inte göra. 

Bästisarna Lollo och Ellie

Vi gick och matade änderna. Det tycker hon är jättekul!

Jag har verkligen haft svårt att få till träningen ända sen Vätternrundan. Först skulle jag vila. Sen var jag för sliten för att ens orka dra igång någon träning och nu har jag haft för mycket att göra. Det hjälper inte ens att jag försöker prioritera träningen för jag har inget jag kan prioritera om. Fast nu när vardagen kommer att infinna sig så hoppas jag att jag ska få till det. Jag behöver också inse att jag måste hitta andra tillfällen att träna på. Nu när livet ser helt annorlunda ut.  

Jag fick i alla fall till en 5 km löptur en av dagarna! Det är viktigt för självförtroendet att springa just 5 km ibland, speciellt när man börjar tvivla på sig själv och tror att man tappat all kondition.