40 års krisen är här

I en av Lars Winnerbäcks låtar finns en textrad som lyder. Är det jobbigt att tiden går och man blir äldre eller kul och vara med?

Jag tänkte låta den fråga vara inledningen till detta blogginlägg. För herre Gud vad jag funderar, analyserar, mår skit och är på topp om vart annat. Känner på många sätt inte alls igen mig själv och gråter så lätt både av sorg och lycka.

Åter till Lasses ord som handlar om åldrande. Jag har som jag skrev mått helt kast och varit i en stor obalans. Det har inte handlat om någon depression för jag känner väldigt väl att jag inte är deprimerad bara som att jag tappat min orienteringskarta och inte vet vart jag ska i livet eller vart jag vill. Varför blev det så, så här helt plötsligt?

Känner du igen dig i detta? Jag har efter lite sökningar på nätet kommit fram till att jag inte alls är ensam om detta. Det verkar vara väldigt vanlig, finns mycket att läsa om det och man ser det runt omkring sig hela tiden och det är absolut tydligast i min åldersgrupp. Man byter jobb, skiljer sig, skaffar sladdis, börjar träna (den känner jag igen) och gör förändringar i sitt liv. Men jag har sällan någon prata om hur man mår i alla detta det som förre ligger det som tillslut gör att man då antigen byter jobb, skiljer sig eller på annat sätt ändrar sitt liv. Det som föreligger är ju en LIVSKRIS ja det är så enkelt även för mig. Jag har drabbats av en 40 årskris. Säger man de så, låter det väldigt fånig och fåfängt men det handlar ganska lite om åldern utan var man är i livet. Mina barn börjar bli stora, ja Linnéa är bara 10 år men hon klarar sig väldigt mycket själv. Igen behöver mig på samma sätt längre. Det är inga blöjor som ska bytas och inga näsor som ska snytas. De behöver mig på ett annat sätt man ska mer finnas till hands mellan deras aktiviteter.

- mamma kan du hämta en handduk

- mamma kan du beställa klipptid

- mamma jag har en sak att berätta

Jag är glad att de fortfarande behöver sin lilla mamma men vad gör jag med all tid jag helt plötsligt fått till mig själv. Jag hann inte riktigt med känns det som. Helt plötsligt fick jag tid att tänka och senast i livet när jag hade så här mycket tid till mig själv att tänka var när jag väntade Louise det är alltså mer än 17 år sen. Inte undra på att man undrar vart tiden tog vägen?

Vid just det här vägskälet i livet är det vanligt att man drabbas av kris och det är just vad jag gjort. Jag förstod det inte först och fattade inte vad det var riktig, det har också hållit på ett tag. Vi kvinnor kommer också in i ett förstadium till klimakteriet när vi är runt 40. Man börjar fundera på sin minskade fertilitet och på sig själv som kvinna. Jag gjorde väll inte processen lättare genom att välja att ta bort min livmoder. Jag har önskat mig det i 10 år ändå har det inte varit helt fritt från en massa känslor hit och dit. Samtidigt som hormonerna spelar in såklart.

Det är också vid den här åldern man märker av att man åldrats. Det är klart att man kan märka det tidigare och senare men det är runt 40 det märks och känns i kroppen på riktigt för första gången. Den kan vara allt från gråa hår, rynkor, liktor och krämpor. Man inser att drömmen om evig ungdom är en illusion och man inser att man själv också kommer bli gammal.

Vi är så itutade att inget är omöjligt och visst är det väll fantastiskt vad vi människor kan, kämpar för och åstadkomma. Fast vi skulle nog må bra av att ibland vara lite mer realistiska och tänka att allt kanske inte är helt möjligt för alla i alla lägen.

Jag är långt från klar med den här processen men nu har jag i alla fall kommit fram till att den är en del av livet. Något som alla går igenom mer eller mindre påtagligt. Att jag känner detta starkt är inte så konstigt jag är en känslomänniska.

Fast jag är glad för att jag är det. Jag har något helt fantastiskt inom mig som jag hämtar kraft från. Jag vet inte vad det är men jag ser det som en gåva jag fått från min mamma och som jag hoppas kunna föra vidare till mina barn.