Autism, iq och reumacoach

Jag börjar där jag slutade sist med att Louise har varit till NP-enheten och är nu klar med sin utredning. Nytt för npf-diagnoser är att Asperger är borttaget som diagnos. Asperger är en form av högfungerande autism. Från och med nu så får barnen diagnosen autism och sen delas den in i tre grupper efter hur mycket hjälp och stöd man behöver. Louise fick diagnosen autism precis som väntat och faller in i gruppen som behöver lättare stöd för att klara sin vardag. 

Det fanns dock en sak till som var anmärkningsvärd och som jag faktiskt har kunnat ana. Den här tjejen har ett IQ på 128. Psykologen på NP-enheten var imponerad och det kan jag säga att det är jag också. Man behöver 131 för att vara med i mensa. Endast 6,7% av jordens befolkning har så högt iq som Louise. 

Tack vare att hon är så intelligent kan hon i de flesta fall kompensera för de svårigheter hennes autism ger men samtidigt är det lätt att hon blir nonchalerad när problem uppstår just för att hon är så duktig annars. 

Som mamma är jag så stolt över min så speciella lilla Louise!    

Lite fika hade hon gjort sig förtjänt av efter att utredningen var klar tyckte jag :)

Min Linnéa lillbus har länge tjatat om att hon ska få klippa sig kort. 

Jag hade en glad och lycklig tjej som nu äntligen gjort det!

Själv är jag piggare och gladare. Jag blir sjukt stressad över att jag inte kan träna men måste så klart vänta på att bli frisk och som jag sagt tidigare är inte tålamod min bästa sida. 

Jag har precis haft ett samtal med men min reumacoach, är med medlem i reumatikerförbundet så kan man få hjälp till självhjälp inom träningsområdet av en sjuksköterska som är specialist på just träning och reumatiska sjukdomar. Så nu ska det bli en promenad. Ska prova på att gå en lite längre sträcka men i lugn takt så håll tummarna för att det går bra.   

Micke och jag tog en kort promenad i helgen. Man kan se att våren är på väg men jag kan säga att det inte kändes för det var en bitande kyla ute. 

Löss, rehab och GreenGate

Ja ha då var det dags igen :( Det är odjuret har flyttat in i huvudet på ett av barnen igen!

Ja igen :( någon av hennes vänner har löss och smittar henne gång på gång. Jag vet inte hur många gånger jag ska behöva köpa lusmedel, tvätta sängkläder, frysa in borstar och hår grejer. Visste jag bra vem som smittade henne hela tiden skulle jag avlusa detta barn också! Att jag vet att det är så att hon blir smittad igen och inte så att jag inte får bort lössen när jag avlusar är att det går så lång tid mellan gångerna hon drabbas. Nu är i alla fall alla barn och jag själv luskammade och alla andra åtgärder är vidtagna. 

Så fick jag även detta inlägg att börja i positiv anda  haha

Fast ni kan ju få skratta åt att jag i söndags plockade ner min ut gran. 

tyckte själv att dagen var den exakt rätta för att få detta gjort :)

Wheehoooo!! Rehabträning!! Fast även om jag inte märker något för bättring i foten är ändå höften bättre!

Provade att cykla 20 minuter med lätt motstånd igår och kände sen efter idag. Jag gick i alla fall inte mer ont och det var så skönt att få svettas lite så i morgon ska jag på det igen. 

Köpte en ny duk från GreenGate idag och lite blommor för pengar jag fått i present av min mor. Det är något tilldragande med greengate även om den del är på tok för blommigt för mig.

I morgon ska jag tillbaka till friskvården och Louise och jag ska till NP-enheten. Nu får vi svar på vad de kommit underfund med i hennes utredning. Ska bli mycket spännande.  

Funderingar, finskor och en nospärla

Som ni vet så har jag mina små och stora funderingar i livet. Jag är inte av den typen som räknar likes på facebook men reagerade över en grej hör om dagen. 

Som jag skrev här på bloggen har jag blivit månadsgivare till barncancerfonden och publiserade mitt diplom på FB, diplomet fick 21 gilla och 1 kommentar.

Den här bilden på vad jag och min älskade lillasyster unnade oss som frukost på jobbet fick....... vad tror ni?

58 gilla och 5 kommentarer. Nej jag är inte bitter :) Läste också en artikel i Aftonbladet som faktiskt säger samma sak. Vi människor klagar på att det skrivs spaltmeter om vilken väska som prinsessan Madelene har meden att 20 människor omkommit i Uganda får en notis på två rader. Fast när de gör tvärt om på tidningarna för de har faktiskt provat eller de dagar som de skänker en del av försäljningen till välgörenhet sjunker försäljningen. Att detta är sant är sorgligt och jag är säkert inte bättre än någon annan. Men jag försöker vara medveten om det. Det är precis som det här filmerna som florerat på FB där en person faller ihop och blir liggande och ingen hjälper till. Det kan jag lova er att jag skulle göra. För jag har till och med gjort det. Hittade en man i vägkanten som jag kollade upp och fick tillslut klart för mig inte var sjuk utan bara berusad. Fast jag fick honom på fötter och skjutsade hem honom. Det behöver man inte men kolla vad som har hänt fördomsfritt är i alla fall vår medmänskliga skyldighet. 

Jag har fortfarande förbannat ont men är i alla fall på bättre humör.  

Fast det är inte alltid så kul att ha ont speciellt inte på nätterna, svårt att sova och sen trött dagen efter. Att inte kunna träna får mig att känna mig ur form och jag är verkligen svårt att känna mig nöjd med att bara rehabträna, fast å andra sidan lägger jag ner allt som jag ibland har lust med så kommer jag väll inte igång igen. Så idag ska ska jag köra arm och övningar på bollen.

Ja jag säger bara det fy vad gnällig jag känner mig. 

Men att acceptera att man har en sjukdom är inte helt lätt och heller inte att acceptera att man inte kan röra sig som man vill. Jag jobbar på det, fast ibland när det blir ett bakslag som efter helgen.

Jo det var så att min älskade pappa fyllde 60 år och vi var bjudna på födelsedagsfest. Jag gillar att få klä mig fint och jag älskar klänningar. Så med min fina gröna Desigual klänning på mig stod jag i hallen och valde skor. Mina gympadojor med bra sulor eller mina finskor som ändå har dämpning i klacken var valet enkelt de blev de högklackade finskorna. Fast jag var ju halt redan efter 2 steg så: hur tänkte jag egentligen. Trotts att jag satt mest stilla skadade detta min fot väldigt :(

Annars var kvällen trevlig 

Pappa fick många roliga presenter som jag tror han var nöjd med!

För tillfället håller jag smärtan i foten i schack genom att tejpa foten och värktabletter. 

Jag gillar inte att behöva ta medicin. 

Jag köpte en ny nospärla när jag och Lollo var i Karlstad

Jag har haft pärlan i näsan sen jag var 18 år men så tappade jag den för ½ år sen och kom på att jag inte ska vänta för länge, då kan ju någon tro att det är någon åldersnoja att ta hål i näsan För just åldersnoja är ju inget jag lider av :)

NP, höfter och månadsgivare

Lutar mig mig tillbaka i stolen vid datorn och sätter mig här för att skriva. Idag är jag trött, känner mig väldigt sliten faktiskt. Jag är tack och lov ledig så jag behöver inte stressa i väg till jobbet i alla fall. 

Där emot ska vi till Karlstad. Jag, Micke och Louise. Efter 3 års väntan är det äntligen dags för Louise utredning på NP-enheten. Ja hon hann nästan bli vuxen innan hon fick komma dit. Det är inte klokt att man ska behöva vänta så här länge. Men det 19 mars vet vi om hon får någon diagnos eller inte. 

Jag är verkligen inte bra i min höft eller i min fot. Jag är övertygad om att jag kommer bli bra i min fot. Höften där emot är jag orolig på riktig för. Jag har haft ont i den konstant sen december 2013. Jag har tränat i alla fall, sprungit på min onda höft fram till jag fick ont i foten, då var det slut på löpningen för min del. Jag har inte kunnat springa sen september. 

Jag tar korta promenader mellan 2 - 3 km fast det är knappt att det funkar. Jag är lite negativ och orolig för detta och undrar när fan det ska bli bättre? 

I helgen var vi och hälsade på Mats och Rosie i Ludvika 

 

Vi fick en fin present som jag nu placerat i soffhörnet.

Jag har länge tänkt på att man borde ge pengar till något. 100 kr i månaden har man ju faktiskt råd med men det har inte blivit av. Det finns så många saker som man skulle vilja ge pengar till.  

Mitt val blev att ge ett bidrag till barncancerfonden. Att alla barn ska överleva cancer låter som ett väldigt bra mål. 

Igår var det hur härligt väder som helst och det blev en promenad. 

En väldigt kort promenad som gjorde att jag fick jätte ont i höften och haltade på jobbet sen. Jag blir så ledsen över detta. Dock tror jag att jag sakta börjar acceptera detta eller jag måste acceptera det. Jag kan ju inte gräva ner mig totalt för det här. Men jag vill springa, fast för tillfället är målet att kunna gå och jag kan ju inte det ens så :( Nej fy vilket inlägg detta blev. Det är inte meningen att jag ska vara så negativ. Jag ska bara hitta ett bra sätt att förhålla mig till detta. 

Lugnet, meditation och en blå peruk

När jag väl fattat vad som händer med mig har jag nu äntligen börjat bli "normal" igen. Eller i alla fall lugnar och känner att jag kan luta mig tillbaka lite och låta processen har sin gång. När jag tänker efter så minns jag när Linnéa började förskolan och jag helt plötsligt inte hade någon av barnen hemma om jag var ledig. Det tog mig ett helt år innan jag visste vad jag skulle göra med den tiden. 

Nu är den här livskrisen mycket mer komplex den handlar om så hemskt mycket mer. Det är också därför det har varit väldigt snålt med blogginlägg ett tag. Ska jag ens blogga eller har den spelat ut sin roll? 

Jag ifråga sätter också vem som skulle ha glädje och nytta av att läsa min blogg. Varför skulle någon vilja läsa just min vardag? Kan man ha en blogg utan syfte? En del delar sin viktresa, en del sin graviditet, en del delar dagens outfit, eller en massa goda recept. Jag delar liksom allt möjligt utan plan och mål. Fast jag gillar att skriva. Friheten i det skriva ordet och möjligheten jag har. Just skrivande var en stor svårighet för mig. Innan datorn kom in i mitt liv skrev jag högst ogärna. När jag sen lärde mig att skriva på datorn och fick upp lite hastighet så kunde jag få ner alla min tankar i text utan att det kostade för mycket energi. Så jag kom på att min blogg faktiskt har ett syfte, det är att jag ska få skriva. Att formulera mina tankar är en viktig del i mitt liv och bloggen har varit ett fantastiskt sätt för mig att få sätta ord på det jag känner. 

När man då tappat bort sin orienteringskarta och undrar vem som är jag, vad man vill och hur just min framtid ska se ut. Det måste det nog få ta lite tid att tänka ut det. 

Jag har i alla fall bestämt mig för att ta mer hand om mig själv och vara mycket snällare och inte så dömande. Jag har också börjat meditera har alltid tänkt att det är blaj och skrattat åt det men nu är jag nog fast. Så om du aldrig provat gör det!

Men mitt i alla tankar så rullar livet på, som vanligt i 180 km/h känns det som. Barnen har haft sportlov och Louise var på konvent i Linköping. 

Jag passade på att hälsa på min fina vän Therese. Vi har känt varandra sen vi var små och jag menar då riktig små 4 år var vi :) Vi har haft så olika liv och levt så långt ifrån varandra i perioder men alltid haft varandra! 

Eftersom jag nu ändå erkänt att jag börjar känna mig gammal så kan jag ju erkänna att jag också odlar Orkidéer eller det är fortfarande så att det är de enda blommor som överlever hos mig. 

Linnéa vill färga håret blott. Detta är Lollos peruk, alltså det är ju bara färg men hon är ju så blond så hennes hår kommer bli total knallblott! 

Sen ska jag avsluta med en sak som gör mig förbannad faktisk PASSAGEN

Jag hade min blogg där mellan 2005 - 2012 då började den krångla och jag flyttade då sidan hit och köpte mig ett eget domän. Men allt jag skrivit har ändå legat kvar på passagen. Nu är det borta. De har stängt ner alla bloggar och allt jag skrivit är borta allt om när Magnus gick bort verkligen ALLT! De skyller på virus, vilket jag inte tror ett skit på de har ekonomiska problem så enkelt är det och förmodligen har de inte betalat för servern där våra bloggar ligger! GRRRR!!

Nu ska jag dammsuga innan jag ska dra till jobbet för några timmars extra jobb pga sjuk arbetskollega. 

40 års krisen är här

I en av Lars Winnerbäcks låtar finns en textrad som lyder. Är det jobbigt att tiden går och man blir äldre eller kul och vara med?

Jag tänkte låta den fråga vara inledningen till detta blogginlägg. För herre Gud vad jag funderar, analyserar, mår skit och är på topp om vart annat. Känner på många sätt inte alls igen mig själv och gråter så lätt både av sorg och lycka.

Åter till Lasses ord som handlar om åldrande. Jag har som jag skrev mått helt kast och varit i en stor obalans. Det har inte handlat om någon depression för jag känner väldigt väl att jag inte är deprimerad bara som att jag tappat min orienteringskarta och inte vet vart jag ska i livet eller vart jag vill. Varför blev det så, så här helt plötsligt?

Känner du igen dig i detta? Jag har efter lite sökningar på nätet kommit fram till att jag inte alls är ensam om detta. Det verkar vara väldigt vanlig, finns mycket att läsa om det och man ser det runt omkring sig hela tiden och det är absolut tydligast i min åldersgrupp. Man byter jobb, skiljer sig, skaffar sladdis, börjar träna (den känner jag igen) och gör förändringar i sitt liv. Men jag har sällan någon prata om hur man mår i alla detta det som förre ligger det som tillslut gör att man då antigen byter jobb, skiljer sig eller på annat sätt ändrar sitt liv. Det som föreligger är ju en LIVSKRIS ja det är så enkelt även för mig. Jag har drabbats av en 40 årskris. Säger man de så, låter det väldigt fånig och fåfängt men det handlar ganska lite om åldern utan var man är i livet. Mina barn börjar bli stora, ja Linnéa är bara 10 år men hon klarar sig väldigt mycket själv. Igen behöver mig på samma sätt längre. Det är inga blöjor som ska bytas och inga näsor som ska snytas. De behöver mig på ett annat sätt man ska mer finnas till hands mellan deras aktiviteter.

- mamma kan du hämta en handduk

- mamma kan du beställa klipptid

- mamma jag har en sak att berätta

Jag är glad att de fortfarande behöver sin lilla mamma men vad gör jag med all tid jag helt plötsligt fått till mig själv. Jag hann inte riktigt med känns det som. Helt plötsligt fick jag tid att tänka och senast i livet när jag hade så här mycket tid till mig själv att tänka var när jag väntade Louise det är alltså mer än 17 år sen. Inte undra på att man undrar vart tiden tog vägen?

Vid just det här vägskälet i livet är det vanligt att man drabbas av kris och det är just vad jag gjort. Jag förstod det inte först och fattade inte vad det var riktig, det har också hållit på ett tag. Vi kvinnor kommer också in i ett förstadium till klimakteriet när vi är runt 40. Man börjar fundera på sin minskade fertilitet och på sig själv som kvinna. Jag gjorde väll inte processen lättare genom att välja att ta bort min livmoder. Jag har önskat mig det i 10 år ändå har det inte varit helt fritt från en massa känslor hit och dit. Samtidigt som hormonerna spelar in såklart.

Det är också vid den här åldern man märker av att man åldrats. Det är klart att man kan märka det tidigare och senare men det är runt 40 det märks och känns i kroppen på riktigt för första gången. Den kan vara allt från gråa hår, rynkor, liktor och krämpor. Man inser att drömmen om evig ungdom är en illusion och man inser att man själv också kommer bli gammal.

Vi är så itutade att inget är omöjligt och visst är det väll fantastiskt vad vi människor kan, kämpar för och åstadkomma. Fast vi skulle nog må bra av att ibland vara lite mer realistiska och tänka att allt kanske inte är helt möjligt för alla i alla lägen.

Jag är långt från klar med den här processen men nu har jag i alla fall kommit fram till att den är en del av livet. Något som alla går igenom mer eller mindre påtagligt. Att jag känner detta starkt är inte så konstigt jag är en känslomänniska.

Fast jag är glad för att jag är det. Jag har något helt fantastiskt inom mig som jag hämtar kraft från. Jag vet inte vad det är men jag ser det som en gåva jag fått från min mamma och som jag hoppas kunna föra vidare till mina barn.