Vad händer egentligen med kvinnor i klimakteriet och vad har hänt med mig? När jag har mina hormonstormar och inte känner igen mig själv, är det inte så kul vare sig för mig eller min omgivning. Jag känner mig som en trotsig tonårig i humöret.
Tack och lov stormar det inte hela tiden. Utan för det mesta mår jag riktigt bra. Det har hänt ganska mycket med kroppen de senaste åren. Det känns att man börjar närma sig 50 år. Kroppen är stelare och man ser i spegeln att den personen som tittar tillbaka på en inte ser ut som 25 år längre men väl måendet är så mycket bättre. Om det är ålderns visdom eller att det bara helt plötsligt finns tid. Det vet jag inte. Jag har börjat ta hänsyn till mig själv och respektera mina behov och hur jag vill ha saker och ting. Jag har också på riktigt slutat att bry mig så mycket om vad andra tycker, eller vad jag tror andra tycker. Är det den här sidan som utvecklas när man blir äldre vill jag gärna bli det. De säger ju att kvinnor är som lyckligast i 70 års åldern och det kanske är sant. Det får framtiden utvisa. Det är någon form av frihetskänsla i att inte bry sig så mycket. Att kunna stå framför spegeln och känna sig skitfin fast man varken är 25 år, smal eller snygg. Utan någon inre kritiker som som säger att man ska vara si eller så. Eftersom jag nu kommit på att denna fas i livet är en process som alla kvinnor går igenom känner jag mig faktiskt nyfiken på vart det kommer leda mig. Tänk om jag kommer fram till att jag faktiskt duger precis som jag är. 😍
I helgen hade vi mellomys med småtjejerna. Lizette och jag fixade Pokè Bowl och mina grabbar kom hem och åt med oss. En toppen lördag helt enkelt.
Enligt tradition gick jag också upp tidigt på söndagmorgon och fixade mysfrukost till vasaloppet. Efter de var vi till pappa på kalas. Så det blev en mysig söndag också. I alla fall fram till klockan 22.00. Då hade min mage fått nog av allt konstigt jag ätit under helgen. Jag trodde först att jag fått magsjuka och hade panik över hur i all världen jag skulle kunna köra till Gardemoen och hämta Linnéa på måndag eftermiddag. Jag sov inte en blund på natten, utan somnade vid 05:30. Vaknade vid 11 och inser att det är nog "bara" akut magkatarr igen.
Det fick bli nyponsoppa och Omeprazol till frukost. Jag var kanske inte riktigt i form för att köra 60 mil men vad gör man inte när man längtat halvt ihjäl sig efter sitt "lilla" barn. Min mamma följde med mig som sällskap. Hon hade fixat matsäck och eftersom jag har världens snällaste och omtänksammaste mamma hade hon såklart också anpassat matsäcken till att jag haft ont i magen och 🤮 under natten.
Linnéan var helt slut när vi hämtade henne vilket så klart inte var så konstigt. Det är en lång flygresa och tidsskillnad. Jag var också helt slut när vi väll var hemma men jag var väldigt nöjd. Både med att ha fått hem Linnéa och att jag fick med mig lite saker från Norge som jag verkligen saknat att ha hemma sen Micke slutade jobba där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar