Sommartid, Lollo och reflektion

Jag har liksom aldrig förstått vitsen med att vi ska hålla på att dra klockan fram och tillbaka för sommar och vintertid. Jag hoppades på att förslaget om att vi skulle stanna på sommar tid nu 31/3 skulle gå igenom men tydligen få vi vänta något år till. När man har ett jobb så man går upp klockan 05 på morgonen och man just råkar jobba dagen då vi ställer om klockan, förstår ännu mindre vitsen med detta.

Lite smått trögt att gå upp idag.

Om ni eventuellt längtade efter ett inlägg som inte handlade om husbilar så kan jag säga att inte det här inlägget heller kommer vara helt husbilsfritt. Jag skulle egentligen fått hämta hem Monstret i torsdags men det var en el-grej som skulle bytas ut innan jag kan hämta hem henne och den el-grejen var tvungen att beställas så klart.

I tisdagskväll hämtade jag hem Lollo. Jag ska få ha henne hemma tills i kväll  😍

I onsdags åkte vi till Karlskoga och åt lunch och det var då jag fick veta att jag inte skulle få hämta hem Monstret på torsdagen.

Då kände jag att jag inte kunde hålla mig längre utan åkte och tittade på henne. Så nu längtar jag ihjäl mig. Lollo och jag hade en hel mysig dag. Jag är verkligen så himla tacksam över att mina barn tycker om att umgås med mig!

Idag är det 2 år sen vi stängde Coopan. I morgon börjar min syster som jag jobbade med på Coopan åter igen jobba som butikschef. Den här gången på Systembolaget och jag börjar min fasta tjänst på kommunen. Alltså exakt 2 år sen butiken stängdes.

Jag tycker om att titta tillbaka och reflektera över tid som varit. Jag tror jag samlar på milstolpar i livet på något sätt. För mig är det ett sätt att sortera eller att lägga bitarna på plats i det puzzel som är mitt liv. Jag har jobbat väldigt hårt de här två åren. Det har varit en tuff tid i mitt liv med olika sjukdomar och ganska mycket krångel och omställningar. Det har också varit en tid som mycket har förändrats inne i mig och jag har fått en hel del insikter.

När jag blev sjuk och utmattad satt jag livet på paus. Det handlade om att överleva att friskna till, att återhämta mig. Det har känts som om jag bara väntar hela tiden. Som om jag väntar på att livet ska starta igen. Livet ska ta vid där det slutade, jag ska bli den jag var och orka det jag gjorde innan. Först då börjar livet igen.

Fast livet är ju det som pågår även när man är sjuk. När sen insikten kom att det var mitt gamla liv jag blev sjuk av, blev framtidsbilden ganska suddig. Jag fick lov att börja ställa mig frågor. Hur vill jag ha det och hur ska jag leva? Vad är viktigt för mig och vad ska prioriteras?

Jag kom fram till att jobba heltid, ha en stor familj, träna prestationsinriktat 5 dagar i veckan, umgås med vänner, ha fint hemma och alltid ställa upp för andra och aldrig säga nej eller lyssna på mina egna behov, var det jag blev sjuk av.

Av det jag räknat upp skulle jag kunna förändra allt utom att ha en stor familj och det vill jag inte ändra på för de är viktigast för mig. Detta kommer jag att återkomma till i ett helt eget inlägg.