Jag ska ta
det från början. För när jag funderar på hur allt började den här gången så
kanske man måste gå tillbaka helt från början. Jag har varit med om tre stora
traumatiska händelser i mitt liv.
Mitt barn har
haft cancer och genomgått en 2,5 år lång celliftsbehandling
Min man och
pappa till mina barn tog livet av sig
Min pappa var
med i en alvarlig trafikolycka och svävade mellan liv och död i flera månader.
Det har satt spår i mig. Det har gjort mig starkare men också skör. Jag är liksom bara ihop
limmad så gått det går. Utsätts jag får något så reagera jag ofta mer än vad som är
rimligt för situationen.
Om vi utgår
från det, så rullade mitt liv på bra. Jag hade börjat träna och hade presterat
saker jag inte trodde om mig själv. Cyklat Vätternrundan, tagit halvklassikern,
jag hade ett jobb jag trivdes med och jag har trygga relationer omkring mig.
Nästan varje
år drabbas jag av höstnedstämdhet. Det gjorde jag även hösten 2016 men jag hade
bokat en resa för mig och barnen till Teneriffa i månadsskiftet nov-dec. Jag
var väldigt stolt över mig själv som vågat i väg med barnen ensam.
Jul för mig
innebär också alltid väldigt mycket stress, eftersom jag har en så himla
massa idéer om hur saker ska vara och jag har väldigt svårt att tycka att jag
gör nog inför jul. Så var det även 2016 men jag överlevde jul och började repa
mig som jag alltid gör efter nyår.
Då 12 januari
2017 slog blixten ner i min tillvaro, vår butik som jag jobbade i skulle läggas ner
31/3. Jag fick panik och ett stress påslag utan like. Jag varvade upp mig och
sökte alla jobb jag kunde komma över. Egentligen kände jag mig helt förlamad
och så fruktansvärt trött. Jag var arg och ledsen. Hela min tillvaro vändes upp
och ner och jag oroade mig inte bara för mig själv. Jag jobbade ju tillsammans
med min lillasyster som nu också skulle bli arbetslös.
Sista
månaderna på gamla jobbet var tuffa. Folk i byn var ju arga och ledsna att
deras enda butiks skulle läggas ner och detta ältades med oss av alla kunder
som kom in.
Jag skulle få
jobba av min uppsägningstid i en annan butik och jag tycket det var bra att få
en chans att få in en fot någon annanstans. Jag skulle inte behöva göra fulltid
eftersom jag nu fick längre resväg. Allt detta gjordes upp med vår driftchef.
Så i början av april skulle jag börja på den nya butiken. Tyvärr blev det inte
så, för några dagar senare ringer de från personalenheten och säger att jag ska
göra fulltid på den andra butiken. Jag blev arg och pratade med facket och
bråkade om att även om nu driftschefen som gjort upp avtalet med mig inte
egentligen haft befogenhet att göra ett sånt avtal så var det ju det avtalet
jag fått. Allt slutade med att jag fick rätt men tog semester de dagar jag skulle
varit i den andra butiken. Inte en timma till ville jag göra åt COOP
Eftersom jag
i panik sökt så mycket jobb lyckades jag få ett nytt jobb men det visste jag
inte där och då.
Den 9 maj 2017
började jag på ett helt annorlunda jobb. I samma veva fick även Micke jobb på
hemmaplan. Vi var så himla glada och lyckliga över hur allt löst sig så himla
bra.
Det var
väldigt mycket att lära sig på mitt nya jobb. Jag kände mig ofta otillräcklig.
På den tiden
bestod min nya arbetsgrupp av två avdelningar och alla från den andra
avdelningen hade sökt det jobb jag fått. Ingen av dem var så glad över att jag
satt på den tjänsten jag gjorde. Ännu värre blev det när det kom ett beslut om
att den andra avdelningen skulle läggas ner. En gång pratade de till och med
öppet om det i fikarummet som om jag inte satt där. Jag kände mig väldigt illa omtyckte och även om inte av dem sa något så kände jag deras ilska.
Det nya
jobbet innebar också att jag inte skulle få någon sommarsemester vilket jag var
väldigt bitter över. Jag hade behövt det. Jag hade som alla andra jobbat ett
helt år, bara att jag bytt jobb.
Jag tog dock
en vecka ledigt i samband med Lollos student och Vätternrundorna. Jag hade
tränat mycket och anmält mig till både Halvvättern och Vätternrundan som var
med en veckas mellan rum.
Jag hade så
mycket att stå i just i början av juni. Jag rodde dock allt i land. Jag slog
personligt record på båda vätternrundorna. Tider jag aldrig kunnat drömma om
ens. Jag hade Studentkalas för släkten som firade Louise och eftersom jag inte
hade några semesterdagar, jobbade jag i fatt de dagar jag tagit ledigt. Så
när jag sen också ordnat vår midsommarfest som vi brukar ha för 30 personer och
firat midsommar så sa min kropp ifrån.
Midsommardagen
vaknade jag och hade blåsor i hela munnen. Det gjorde så ont att jag nästan
inte kunde äta. Jag var helt totalt slut.
Jag orkade
inte något och det började en tid när jag endast satt i soffan efter jobbet.
Det hände också att jag somnade framför datorn på jobbet. Månaderna gick och i
september kände jag mig ändå lite piggare men jag var väldigt nedsämd. Fast jag kom inte igång med
träningen. Jag hade börjat få ångest och jag började få svårt att minnas saker.
Du din lata människa
sa jag till mig själv och tvingade mig att ändå fortsätta att träna men jag
orkade inte utan jag fick nöja mig med promenader. Jag var också en lat
människa som tydligen inte orkade jobba heltid. För sen jag började mitt nya
jobb hade jag gjort det och jag var ju slut hela tiden.
I november
blev min chef sjuk och jag tog på mig en ny spännande arbetsuppgift. Det krävde
väldigt mycket fokus men jag har den förmågan att superfokusera. Jag kände mig
värdelös som inte lärde mig tillräckligt fort. Hur mycket beröm jag än fick om
hur snabbt jag lärt mig kunde jag inte höra vad det sa. Kravet på mig själv var att jag skulle kunna uppgiften utan att behöva med om hjälp från dag ett.
Jag var så
sjukt trött under den här tiden och det spelade ingen roll hur mycket jag sov. Det var så konstigt
för jag fick panik på nätterna. Vaknade flera gånger av att hjärtat rusade och
jag hade svårt att andas. Något var fel och jag kontaktade vårdcentralen. Jag
orkade inte längre vara social och jag klarade inte något längre utan var ju
bara en helt värdelös människa. Jag lyckades också begå ett misstag på mitt
jobb. Inget alvarligt egentligen men för mig blev det hela världen, jag grät
och grät. Något var väldigt fel det kände jag men vårdcentralen bad mig ringa
och gav mig inget svar på det jag skrivit och jag orkade inte ringa.
Så blev det
jul och som jag skrev förut har jag alltid jättehöga krav på mig själv vid jul.
Juldagen hade jag julmiddag för alla de mina 20 personer.
På annandagen
började jag dagen med att gråta, jag orkade inget mer. Jag var så slut och
utmattade och livet inte längre kändes värt att leva. Jag insåg att jag var
tvungen att söka vård men jag hade inte ens orka att göra det. Jag hittade en
app på nätet som blev min räddning. Jag fick kontakt med en psykolog som tog
väldigt mycket prover på mig.
Jag fick där
och då tre diagnoser, depression, utmattningssyndrom och hypotyrios
Jag började
behandla med psykofarmaka och Levaxin. Jag valde att inte sjukskriva mig utan
har fortsatt att jobba.
Detta är
precis i dagarna ett år sedan. Så som jag skrev sitter jag här med facit och
ser hur det blev som det blev men frisk är jag inte.
Det sista
året har det hänt mycket. Jag har fått ökat Levaxindosen till mina värden var
bra. Jag har läkt en del. Jag har också fått en ADHD-diagnos och börjat
medicinera.
Jag är mycket
mycket friskare nu. Även om jag just nu inte alls är helt okej.
Bråket med läkaren
på vårdcentralen om Levaxinet, stressen på jobbet nu som är rent ut sagt
fördjävlig. Jag har fått magkatarr och i torsdags hade jag ett migränanfall som
nockade mig till att stanna hemma från jobbet jag som aldrig stannar hemma.
Jag håller också på att ställa
in min ADHD-medicin och det gör saker både lättare och jobbigare på samma gång
Allt kommer bli bra
men jag vet inte var jag kommer landa.
Jag vet inte hur jag kommer leva och hur
jag måste leva för att hålla mig frisk. För att någonstans se till att
återhämta mig så jag inte blir sjuk av min drivkraft, mina prestationer. och mitt jobb
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar