Äntligen känner jag mig en gnutta piggare. Jag verkligen hatar att känna mig nere och problemet är ju att när man är nere går det ju inte bara att säga att nu jäklar blir du glad igen. Jag är dock fortfarande väldigt trött och huvudvärken vill inte släppa.
Jag vet att det måste vara något fel på mig, jag gör alltid så här! Jag kör på i 180 tills jag kraschar rakt in i väggen och sen blir jag liggande där nedanför i en hög och tänker, va fan hände? Helt plötsligt orkar jag inte ens att resa mig upp. Så från att enda dagen fixat 100 saker, blir det plötsligt ett helt företag att ta sig ur sängen. Varje gång har jag heller aldrig sett att jag är på väg rakt mot väggen igen. Jag kör på med förbundna ögon och kraschar rakt in i den i 180.
PANG!!!
Hela jag går sönder och det blir massa skärvor som inte går att få ihop på en gång och lika förvånad står jag där och kollar på skärvorna och tänker hur blir det så här igen? Jag tror att jag lärde mig något förra gången men det gjorde jag tydligen inte. Efter att jag kraschat så totalt och brutalt som jag gjort nu har jag inget val än att vila. Det går inte att göra något annat för kroppen funkar inte. Det blir fysiskt omöjligt som detta med mina migränanfall, yrseln, att få psoriasis över hela kroppen, på utsidan eller insidan. Den här gången har jag sluppit att få huden helt full. Det sitter på insidan istället, i mina leder så kroppen gör ont. Det är inte roligt att se ut som en prickigkorv av psoriasisen så jag är tacksam att jag slipper utslagen i huden men när jag har dem så syns det i alla fall på utsidan att jag inte mår bra och det gör det inte nu och det är svårt till och med för mig själv att inse att det är stopp nu.
Jag ringde vårdcentralen i torsdags och fick en tid hos psykologen på en gång. Det har hänt mycket i mitt liv och jag har gått genom några väldigt tunga saker och jag vet att jag är stark. Jag är väldigt stark och jag har tvingats klara av fler saker i mitt inte ens 40 åriga liv som många inte ens behöver göra på hela sin livstid. Jag har dock svårt att tillåta mig vara svag att falla, att inte orka och kanske behöva be om hjälp. En anledning till att jag så brutalt kraschar i den där väggen är att jag jämför mig med andra och då inte tillåter mig själv att vila för att jag inte tycker mig har rätt att vara trött.
En sån sak är att jag jobbar halvtid. Många andra jobbar faktiskt dubbelt så mycket som mig tänker jag och så matas man lite med ord från andra som skulle hinna så mycket om de jobbade som jag. Ja det är ju sant fast det är en stor skillnad oftast. Jag har 4 barn 100% av min tid. Jag är inte varannan vecka förälder som självklart är jobbigt och påfrestande på sitt vis. Jag är också ensam med dessa barn, hus och hem 5 dagar i veckan. 3 barn har också diagnos (även om det inte alla har det på pappret än). Ja det är självklart självvalt att jag är själv på veckorna men de betyder ju inte att jag inte har rätt att känna att det är påfrestande. Nu blir detta som ett försvarstal och den jag försvarar mig mot är mig själv som inte förstår att även om det finns människor som har det jobbigare och mer omkring sig i sitt liv så blir inte jag piggare av det. Att andra kan och orkar har ju inget med mig och min ork att göra! Jag kan inte springa Maraton bara för att det finns kvinnor som har 6 barn och är 10 år äldre än mig som klarar det. För hennes prestation kan inspirera mig men inte få mig att springa bättre eller snabbare och den gör mig definitivt inte mindre trött!
Jag fick en uppgift när jag var hos psykologen, jag ska fundera ut vad jag vill ha hjälp med. Jag vill ha en ADHD utredning på mig själv. Jag har nästan hela diagnosen redan, den fick jag när jag var 11 år hos en specialist i Göteborg.
Här är de Louise, Wez, Kimberly och bandet.
Konserten var i Göteborg så vi tog tåget ner på lördag förmiddag. Det tråkiga var att jag hade huvudvärk hela tiden men jag försökte att bort se från den och ha trevlig i alla fall.
Vi hade väldigt trevlig, medan barnen var på konserten umgicks Kimberlys mamma och jag. Vi strosade runt i Göteborg och pratade om allt möjligt
Jag vet att det måste vara något fel på mig, jag gör alltid så här! Jag kör på i 180 tills jag kraschar rakt in i väggen och sen blir jag liggande där nedanför i en hög och tänker, va fan hände? Helt plötsligt orkar jag inte ens att resa mig upp. Så från att enda dagen fixat 100 saker, blir det plötsligt ett helt företag att ta sig ur sängen. Varje gång har jag heller aldrig sett att jag är på väg rakt mot väggen igen. Jag kör på med förbundna ögon och kraschar rakt in i den i 180.
PANG!!!
Hela jag går sönder och det blir massa skärvor som inte går att få ihop på en gång och lika förvånad står jag där och kollar på skärvorna och tänker hur blir det så här igen? Jag tror att jag lärde mig något förra gången men det gjorde jag tydligen inte. Efter att jag kraschat så totalt och brutalt som jag gjort nu har jag inget val än att vila. Det går inte att göra något annat för kroppen funkar inte. Det blir fysiskt omöjligt som detta med mina migränanfall, yrseln, att få psoriasis över hela kroppen, på utsidan eller insidan. Den här gången har jag sluppit att få huden helt full. Det sitter på insidan istället, i mina leder så kroppen gör ont. Det är inte roligt att se ut som en prickigkorv av psoriasisen så jag är tacksam att jag slipper utslagen i huden men när jag har dem så syns det i alla fall på utsidan att jag inte mår bra och det gör det inte nu och det är svårt till och med för mig själv att inse att det är stopp nu.
Jag ringde vårdcentralen i torsdags och fick en tid hos psykologen på en gång. Det har hänt mycket i mitt liv och jag har gått genom några väldigt tunga saker och jag vet att jag är stark. Jag är väldigt stark och jag har tvingats klara av fler saker i mitt inte ens 40 åriga liv som många inte ens behöver göra på hela sin livstid. Jag har dock svårt att tillåta mig vara svag att falla, att inte orka och kanske behöva be om hjälp. En anledning till att jag så brutalt kraschar i den där väggen är att jag jämför mig med andra och då inte tillåter mig själv att vila för att jag inte tycker mig har rätt att vara trött.
En sån sak är att jag jobbar halvtid. Många andra jobbar faktiskt dubbelt så mycket som mig tänker jag och så matas man lite med ord från andra som skulle hinna så mycket om de jobbade som jag. Ja det är ju sant fast det är en stor skillnad oftast. Jag har 4 barn 100% av min tid. Jag är inte varannan vecka förälder som självklart är jobbigt och påfrestande på sitt vis. Jag är också ensam med dessa barn, hus och hem 5 dagar i veckan. 3 barn har också diagnos (även om det inte alla har det på pappret än). Ja det är självklart självvalt att jag är själv på veckorna men de betyder ju inte att jag inte har rätt att känna att det är påfrestande. Nu blir detta som ett försvarstal och den jag försvarar mig mot är mig själv som inte förstår att även om det finns människor som har det jobbigare och mer omkring sig i sitt liv så blir inte jag piggare av det. Att andra kan och orkar har ju inget med mig och min ork att göra! Jag kan inte springa Maraton bara för att det finns kvinnor som har 6 barn och är 10 år äldre än mig som klarar det. För hennes prestation kan inspirera mig men inte få mig att springa bättre eller snabbare och den gör mig definitivt inte mindre trött!
Jag fick en uppgift när jag var hos psykologen, jag ska fundera ut vad jag vill ha hjälp med. Jag vill ha en ADHD utredning på mig själv. Jag har nästan hela diagnosen redan, den fick jag när jag var 11 år hos en specialist i Göteborg.
- Dyslexi
- Koncentrationssvårigheter
- Uppmärksamhetsstöring
- Motoriska koordinationssvårgheter.
och när Gustav fick diagnosen ADD och vi och skolan beslutade att vi skulle kontakta BUP för att Linnéa har svårt att klara skolan så blev bilden allt klarare. Någon har de fått sin problem från och Linnéa är precis som jag var. Hyperaktiv, vild, slarvig, glömsk, förvirrad, kan inte koncentrera sig, kan inte lyssna, har inte inte koll på kroppen. Helt fast i olika ämnen, super intresserad av vissa saker och kan dem till 200%. Hon har också nästan identiska intresseområden som mig fast det kanske inte har med någon funktionsnedsättning att göra utan kanske mer det sociala arvet. Om jag ändå vet så väl att jag kommer få diagnosen så vad har det för betydelse? Jo kanske för att få en insikt och kanske även få hjälp med den här virvelvinden av tankar som snurrar och som jag aldrig får struktur på. Kanske få hjälp med att kunna genomföra alla bra tankar som jag har. För jag är verkligen specialist och superbra på att hjälpa andra med tankemönster och hur de ska bygga sin självkänsla och sortera och prioritera och jag vet hur jag ska göra också men kan inte genomföra det. För jag får ingen struktur hur jag ska börja eller vart. Allt ligger som en geggig hög med bra information och konkreta exempel men jag orkar inte ta in dem för att jag inte kan sortera ut.
Lite annat nu :)
Lite annat nu :)
I julklapp förra året fick Louise en biljett till ett av sina favorit band Asking Alexandria och nu var det dags. En senare tillköpt V.I.P-biljett gjorde att de dessutom fick träffa bandet.
Här är de Louise, Wez, Kimberly och bandet.
Konserten var i Göteborg så vi tog tåget ner på lördag förmiddag. Det tråkiga var att jag hade huvudvärk hela tiden men jag försökte att bort se från den och ha trevlig i alla fall.
Vi hade väldigt trevlig, medan barnen var på konserten umgicks Kimberlys mamma och jag. Vi strosade runt i Göteborg och pratade om allt möjligt
Tog ett glad vin, åt gott
Gick ner till hamnen
Jag gillar Göteborg, skulle jag tvingas bo en stad skulle jag välja Göteborg. Jag bodde där när jag läste programmering men fann ganska snart ut att stadsliv inte är något för mig. Sen älskar jag att åka en helg och ta del av allt utbud som vi inte har här.
Shock finns inte här och Lollo var som i himlen!
Jag hittade en helt fantastisk kjol åt min Linnéa och hon blev precis så glad som jag hade trott en gul ballerinakjol med svart spets med dödskallar på över.
Den var det självklara valet till skolan idag, visst är den kul? För min egen del blev det inte mycket till shopping för tiden var knapp och jag har alltid beslutsångest och då kan valet att inte shoppa något alls faktiskt kännas väldigt lugnande även om Micke skickat med min extra pengar att shoppa för.
Förra måndagen när jag skrev hade jag bestämt mig för att jag skulle jobba mina dagar den kommande veckan och sen försöka ta det lugn och bara göra det jag måste.
Förra måndagen rökte jag Harren som Micke fiskat, den blev jätte bra fast jag var väldigt nervös över hur det skulle smaka.
Jag älskar det vackra med hösten och jag tog en lång långsam promenad.
Jag har redan lyssnad på en massa ljudböcker. Jag rekommendera verkligen Storytel.
Jag fick upp lite nya gardiner i köket också. Pyssel i hemmet på en lagom nivå.
Jag känner mig så sårbar just nu, så liten och försvagad. Osäker på väldigt många saker men också väldigt säker på en del andra saker. Jag är fullt besluten att jag ska sluta trampa på mig själv och sluta jämföra mig med andra även jag har rätt att vila och det är bara jag själv som hindrar mig.
Jag kommer bli stark igen, men först ska jag vila och limma ihop alla skärvor en efter en. Jag kommer hitta min väg igen men jag behöver nog hjälp att bli hel igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar