En vecka, hälsporre och eccoskor

Jag gick 3 km i måndags och passade på att fotografera vår natur. Jag tycker hösten är så vacker. 

Jag gillar att hitta motiv som inte längre har sommarens charm. Det är något stillsamt över naturen just nu som om den lägger sig till ro och vila. Det känns lugnt, som om den inte längre har bråttom.

Kan man verkligen skriva om vad som helst på en blogg, jag funderar på om JAG verkligen vinner något på att lämna ut mig på det sätt som jag gör? Det är ju det jag gjort hela tiden, det är ju det som är MIN blogg. Så skulle jag sluta skriva från hjärtat och hur jag känner för saker och ting så vore det ju inte min blogg längre. Om det bara handlade om ytliga saker. Jag skriver om allt och det har jag ju alltid gjort allt från min shopping lycka och mina I-landsproblem till mer allvarliga sakerna omkring mig som sorgen, sjukdomar och diagnoser. Jag skiter ju faktiskt i om någon tycker att jag borde tänka på min integritet och inte lämna ut att jag opererat bort min livmoder till exempel.

Fast så tänker jag så här. När jag började fundera på att göra operationen så var det just såna bloggar och sidor jag letade efter såna so handlade om känslor. Fakta om hur operationen går till fanns det hur mycket som helst om men hur man mår känslomässigt och fysiskt efteråt det hittade jag inte så mycket om. Jag hade massa frågor som kunde få svar på fakta sidorna men som jag ändå skulle velat läsa från en riktig person. Var gör det ont, vad är jobbigt, påverkas du hormonellt, hur funkar sexlivet efteråt? Frågor som har svar på alla fakta sidor men som jag skulle vilja veta från kvinnor som gjort operationen själv.

Det är så jag tänker med min blogg att jag ska våga skriva om allt möjligt även sånt som en del tycker att man borde hålla för sig själv.   

Idag har det gått en vecka sen min operation och jag har verkligen fått må mycket bättre än jag vågat hoppas på. Jag har inte haft så ont heller. Det svåraste är att komma ihåg att jag inte får lyfta, var precis på väg att lyfta min Linnéa för att ge henne en kram i morse som jag brukar. Det var i sista stund jag kom på att 40 kg Linnéa troligen inte är helt lämpligt att lyfta. Jag tror jag känner av lite hormoner nu. Jag känner mig lite nedstämd och trött. Jag skulle haft mens om några dagar men jag tror också att operationen i säg påverkar hormonspelet i kroppen det är ju ändå en stor del som man tagit bort. Så just nu känns det skönt att jag faktiskt inte behöver gå till jobbet utan kan sitta här och bara ta det lugnt.

Vi har flackat runt de senaste dagarna Micke och jag. Jag har varit med honom som shoppingsällskap när han tittade på golfgrejer. Den dagen blev jag bjuden på lunch och fick en skidjacka och handskar av min man

Det går bra för vissa ser ni :)

Igår hade jag tid hos ortopeden i Karlstad som tittade på min fot och mitt finger. Foten var precis det jag trodde, hälsporre :( de skickar in remiss till sjukgymnasten här i Storfors. Knölen på fingret är ett resultat av min ledsjukdom och går inte att göra så mycket åt mer än att steloperera men så ont har jag inte. Där emot så får jag även en remiss till röntgen för att man ska kolla upp om jag har några förändringar i händernas skelett. Nu tror jag inte att jag har det men det är bra att de kollar upp det för om det skulle vara så behöver jag andra mediciner som förhindrar nedbrytningen. Reumatiska sjukdomar är verkligen konstiga. Det är kroppens eget immunförsvar som får fnatt och börjar bryta ner leder, muskler och i allvarliga fall även stora viktiga organ som hjärtat mm. Det är inte vanligt men förekommer vid aggressiv form av RA

Micke tog ledig den här veckan för att hjälpa mig och det är inte bara jag som njuter av att ha honom hemma. 

Läxläsning pågår :) Nu när Micke är hemma så passade vi också på att åka till stan och äta lunch med Jesper. 

Jag älskar sushi och jag har längtat så länge efter det. Så det var på tiden!

Efter lunchen åkte vi ner till Magnus grav med blommar. 

Känns så futtit att det enda man kan göra är att tända ljus och sätta blommor. Fast det känns ändå bra att man kan göra något. 

Till helgen ska Micke och jag på kryssning med hans jobb. Firman firar 25 år. Det är lunch och middagar med klädkod och allt. Det känns väldigt lyxigt allt ihop. Igår köpte jag en långklänning en figur nära på mig?
Den är glittrig men det syns inte på bilden
Jag måste bara vänja mig mig tror jag. Känns lite ovant när man är van att dölja fluffet med en ännu fluffigare klänning så man ser ut som ett cirkustält. Man tror i sin enfald att om man har lager på lager med fluff så kommer folk att tro att den personen under fluffet är pinnsmal :) 

Skor fick jag lov att köpa också, jag som bara 40 par sen innan har med min hälsporre också 39 par som är helt obrukbara i princip. Pumps med höga klackar och ännu högre stövlar med klack. 

Kan alltså från och med nu kalla mig för tant på riktigt. För nu äger jag ett par ecco skor men specialdämping i klacken för bästa tänkbara bekvämlighet. Jag fick inte bara köpa mig dessa skor utan även ett par promenadskor som är fotriktiga för mitt problem...... det är billigt att ha hälsporre må jag säga!