Vätternrundan 2017

Så är man tillbaka till jobbet och vardagen efter en veckas semester. En fantastiskt rolig vecka men jag är mer sliten än någonsin. Nu är det återhämtning som gäller, det råder total träningsvila ett tag framöver. Trotts allt känner jag mig oförskämt pigg. Jag har ju ändå cyklat en jäkla massa mil den sista veckan.

Ni ska så klart även få en redogörelse om Vätternrundan även om jag nästan inte hunnit smälta det än. Timmarna innan start på fredag vräkte regnet ner. Jag kände mig verkligen inte pepp på att starta i ösregn. Mot alla odds så slutade det att regna precis en timma före start.

Det är med skräck blandad förtjusning man står där i startfållan. Det är som en förlossning ungefär, inte förrän värkarna drar igång kommer man ihåg hur jävla jobbigt det var förra gången. När sen starten väl går släpper allt. Då vet man, nu är det bara att trampa på! 20:08 startade jag och kvällen var fin. Vägbanan var våt men jag hade damaskerna på, så jag höll mig torr. Det gick fort till första depån som kommer efter 4,7 mil. Jag hade lyckats hålla tempo med de andra från Storfors fram dit. Min tanke var aldrig att försöka hänga på dem hela vägen, utan jag var helt inställd på att släppa dem så fort jag kände att det gick för fort för mig. Ska man cykla 30 mil gäller det att hushålla med krafterna. Så efter 5 mil var jag för mig själv. Det gick ändå bra och milen rullade på.

I Jönköpingsdepån får man köttbullar och mos och jag åt och skyndade mig i väg. Man måste både äta och drick under loppet men man kan inte äta för mycket. Vilket jag gjorde, så jag blev helt illa mående. Så för att inte kräkas blev det bara vatten i nästa depå. När man väl kommer till Hjo har man cyklat mer än halva loppet. Det var soluppgång över Vättern när jag svängde i där, det var så vackert. Helt fantastiskt!! Lite mat i magen, kissa, dricka, sträcka på sig och så lite vila. Jag hade en liten mental kris i Hjo. Det onda jag hade känt i knät i Jönköping hade visserligen gått över men där och då bestämde jag mig för att jag skulle självklart cykla i mål men att aldrig mer utsätta mig för detta. I alla fall inte om jag ska cykla helt själv. Någon att prata med när det kändes tungt hade varit trevlig. Sen måste det ju finnas trevligare sätt att ta sig runt Vättern på som med bil till exempel eller varför inte en spa-helg någonstans om jag nu känner att jag ska förverkliga mig själv. Sen undrade jag om det verkligen var jag som hittade på att genom lida dessa 30 mil en gång till? Hur kan någon vara så här dum i huvudet??? Fast det fanns bara en enda lösning där och då, vill man ha slut på eländet är det bara att trampa vidare. Ju fortare desto snabbare slipper man skiten.

13 mil kvar, ja hälften gjort men 13 mil är väldigt långt att cykla. När man kommer till Hammarsundet är det 4 mil och man kan se ett slut, så jag ställde in siktet på Hammarsundet. Hur jag tog mig dit vet jag inte…. eller jo jag trampade. Jag grinade, precis som förra året och det hjälpte inte i år heller. Det var lika långt till mål i alla fall. Så tillslut var jag i alla fall vid Hammarsundet. 4 mil kvar och det kan man cykla på ren vilja. Benen svarade inte längre, man tar liksom i utan resultat. Det kanske är tur att jag tycker det är intressant att se hur kroppen reagerar när den är trött eller hur den inte fungerar. Trotts allt fanns någon extra energi att hämta och den vågade jag använda med 7 km kvar till mål. Då trampade jag på allt jag kunde. 

Lycka är ett se målet och gå i mål. Redan ganska tidigt in i loppet förstod jag att jag skulle överträffa mig själv och det gjorde jag.

Efter 14 timmar och 42 minuter gick jag i mål. Nästan 2 timmar bättre tid än förra året! Jag är sjukt nöjd med min prestation men det blir ingen mer gång om jag inte får med mig någon att cykla med. För hur häftigt det än må vara så är det inte så kul att cykla helt själv.

Jag är i alla fall så nöjd och glad över min prestation och cykla något av loppen kommer jag göra nästa år för det är något speciellt med cykelveckan i Motala. 

Vi hade ett otroligt bra väder i år, att cykla Vätternrundan är en mycket vacker upplevelse. Det är en stor utmaning och man lär sig väldigt mycket om sig själv. Man lär sig mycket om hur psyket och kroppen fungerar under press. Det ger så mycket. 45 mil på cykel på mindre än en vecka, att kroppen håller för detta. Jag är lite stel och har en tå som jag inte fått tillbaka känseln i, jag har träningsvärk i mina lår men inte värre än efter ett benpass på gymmet men min kropp klarar detta. Den är stark och frisk eller den är faktiskt jäkla stark. Att jag fixar detta är så fantastiskt. Att man kan komma så här långt på bara 5 år. Från att få ett astmatisk anfall av springa 100 m sommaren 2012. Från en rökare med ett blodtryck på 140/100 till en icke rökare men ett blodtyck på 120/70, från en vilopuls på 82 till en vilopuls på 56. Detta trodde jag inte ens var möjligt men nu har jag bevisat för mig själv att man kan ändra på sin egen framtid!!