Lika kul att plocka svamp som jag skrev. Var kanske en sanning med modifikation. För mina fotleder var verkligen inte kul efteråt. Ibland blir jag bara så trött på att det är massa fel på mig hela tiden. Jag ska ta hänsyn till att jag är reumatiker, diabetiker, astmatiker, psoriatiker och några till. Sen behöver jag ta hänsyn till att jag har ADHD också. Så jag kan inte köra på som jag skulle vilja göra. För då gör jag över med all energi jag har på en gång och blir sjuk i utmattning och depression med tiden. Jag vill bara skrika: KAN JAG BARA FÅ GÖRA SOM JAG VILL!!!! Nej, en jättemysig tur i skogen med Micke och Linnéa med massa hittade svampar. Blev en helt uppsvullen fotled så jag knappt kunde gå ordentligt på tre dagar. Jag skulle då alltså ha tagit hänsyn till att jag är reumatiker och anpassat skogsturen. Problemet är att jag sällan vet hur mycket som är för mycket, förrän efteråt.
Det är så frustrerande att vara begränsad. Jag jobbar på att hitta en balans men ibland blir jag så less på detta. När jag fick min ADHD diagnos fick jag komma till en arbetsterapeut som hjälpt mig att se över hur jag skulle kunna göra för att hushålla med energin bättre. Jag kanske skulle kunna använda mig av den kunskapen men nej... jag vill inte ens anpassa mig. Jag vill kunna gå i skogen i tre timmar, utan att fotleden svullnar upp. Jag vill inte acceptera att jag är så här jävla ömtålig och inte ska klara någon belastning alls. Jag vet att jag har ju liksom ingen val. Det här är en kronisksjukdom. Jag måste göra det bästa av det jag kan och sen kan jag ju inte deppa ihop heller för det blir inget bättre för det. Jag ska se möjligheterna och jag har alltid varit en obotlig optimist men ibland måste jag få vara lite less!!!
Kvinnan och mannen på det svartvita fotot är min farfars mamma och pappa. Det är Lollo som retuscherat fotot från en inskanning. Hon är verkligen så himla duktig. Jag är så glad för hennes skull. Hon har kommit in och ska läsa kriminologi på universitetet i 1,5 år. Det har varit en dröm för henne. Så nu önskar vi henne lycka till! Hon var så sprudlande glad när jag pratade med henne och när barnen är glada blir mamman det också 💖
Den här helgen var vi bjudna på 60års kalas i Dalarna. Vi hade en mycket trevlig kväll. Jag tycker det är så konstigt nu för tiden är ju de som fyller 60 inte alls gamla och när man var liten så var de jättegamla. Jag undrar vad det kan beror på? 🤣
Jag har hittat ett så himla gott recept på Chai Latte som jag tänkte dela med mig av.
Man har en burk kondenserad mjölk och i det blandar man
½ msk kardemumma
½ msk muskot
1 msk ingefära
1 msk kanel
sen tar man ca 1 - 2 msk i en mugg och tillsätter varm skummad mjölk.
Nu vill jag dricka detta varje dag men jag måste hitta på någon modifiering för det är för sött för att dricka varje dag för mig som har diabetes. Det är hur som helst helt fantastiskt gott.
Lizette hjälpte mig dagen innan vi skulle på kalaset och gjorde nattflätor och se vad lockigt håret blev. När jag var liten, på den tiden jag tyckte 60 åringar var lastgamla. Så hatade jag mitt röda hår. Det fanns de som var riktigt elaka mot mig också. De skrek fire efter mig och sprutade eller kastade vatten på mig. Det höll inte på så länge. Utan skolan satt stopp för det ganska snabbt men det fick mig att känna mig udda och ful väldigt långt upp i livet. Nu när jag snart är 50 år älskar jag mitt hår. Jag har ännu inte hittat några gråa hårstrån och jag behöver inte hålla på att färga det. Så ibland när jag känner mig riktigt barnslig skulle jag vilja skicka en bild på mitt hår, till den där killen som var värst och som idag är både tunnhårig och behövt färgat håret för att det inte ska vara grått. Tänk att få skriva: Mitt hår det brinner fortfarande, men jag ser att ditt har brunnit upp. 😂😂😂
Det jag kan konstatera är det är många saker synen förändras på med tiden och åren. 😊
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar