Första natten stod vi på Åråshults Camping. Det var verkligen en annorlunda camping.
Väl värt ett besök!
På vägen hem pratade Micke och jag om vad vi lärt oss på den här resan och dessa tre lärdomar tar vi med oss till nästa gång.
1. Om man inte fyller hela vattentanken, kan vattnet ta slut.
2. Har man inte nivåklossar, få man stå i lutning.
3. Tar gasen slut, blir det kallt inne i husbilen.
När vi till sommaren åker till Lofoten hoppas vi att vi lärt av våra misstag så att den resa blir fri från strul. Fast det händer alltid något när Micke och jag är i väg så det kan vi nog inte räkna med.
I natt stod vi på Degernäs camping, en fin och barnvänlig camping. Fast utan något extra eller speciellt. En vanlig camping helt enkelt. Mysigt men eftersom gasen tog slut någon gång under natten vaknade jag klockan 05:00 då var det -3°C ut och ca +12°C inne i husbilen.
När vi är ute med husbilen känner jag att jag verkligen är här och nu och det är precis vad jag försöker vara mycket mer än jag är nu. En av mina största rädslor är att jag ska stå där vid 80 års ålder också säga. Jag visste inte att livet var de dagar som gick.
Fast det är inte lätt att vara här och nu. Vi människor går liksom alltid i väntans tider och det är en naturlig del av livet. Vi behöver något att se fram mot och vi behöver mål och det är viktigt för oss alla att ha det. Fast problemet uppstår när vi bara är i framtiden och det är det väldigt många som är. Det är där jag hamnat. Jag tänker hela tiden, bara alla prover blir bra och medicinen blir rätt, då ska jag börja leva igen, jag ska träna och jag ska göra allt det där jag inte kan göra just nu.
Ett steg jag gjort för att försöka vara mer här och nu är att ändra mina prestationsmål till genomförande mål. 10 pass skulle jag göra.
Jag har gjort två cykelpass. Sen var jag i väg och tog blodtrycket igen….
….och då fick jag träningsförbud. Jag ska inte göra något ansträngande alls förrän läkarna får ordning på detta har jag blivit tillsagd. Då hamnade jag ju där igen. Bara jag blir bra, bara de får ordning på detta, då ska jag........
Så nu har jag skaffat mig ett nytt tanke sätt. Jag ska flytta fokus från vad jag ska göra sen till att ställa mig frågan: Vad kan jag göra NU med det förutsättningar jag har?
Jag har ont i min rygg och det beror på att jag inte kunnat träna. Med mitt gamla fokus skulle jag tänkt att jag ska ta tag i detta så fort jag får ordning på allt.
Med mitt nya fokus ställer jag mig frågan, vad kan jag göra nu? Jag kan göra några avslappningsövningar, jag kan göra några lätta kettelbellsvingar och jag kan ta en värktablett. Helt plötsligt är jag inte heller så maktlös över min nuvarande situation. Fast om jag ska lyckas med detta kommer jag vara tvungen att tjata in det i huvudet på mig själv. Jag om någon vet hur fort livet kan förändras och borde därför vara bra på att vara i nuet kan man tycka men jag kommer få jobba hårt.
Detta är den sista bild som jag tog på Magnus
Det är i natt 13 år sedan jag såg honom. Han gav mig en puss och sa att jag skulle ropa om jag behövde något. Sen stängde han sovrumsdörren och gick ner. Älskade, älskade Magnus du gav mig det finaste jag har, våra älskade barn och jag kommer aldrig sluta älska dig.
Under veckan var jag ner med blommor och tvättade ren stenen. Jag kan inte göra något annat för honom. Jag har lovat honom att alltid finnas för våra barn och det löftet kommer jag aldrig svika. Det är så sorgligt och jag blir så ledsen när jag tänker på det här att jag tänker byta ämne till något helt annat för nu rinner mina tårar.
Vi har verkligen haft en tidig vår i år. Jag jobbade både Valborg och 1 maj så jag tänkte inte gå i väg på någon brasa.
Fast när Micke sa att Ellie skulle komma till brasan så gick vi dit för att få en chans att krama henne lite. Lizette börjar verkligen bli höggravid nu och det börjar verkligen närma sig nu till hon kommer lilla Juni
Det är så mycket blommor i vårt plommonträd. Det är verkligen himla vackert ute just nu, när allt börjar bli grönt.
Ni ska få se en bild på mitt kommande projekt. Bilden längst ner till höger är min inspirationsbild som jag hittat på Pinterest. Jag ska försöka göra något liknade av mina tallrikar.
fortsättning följer.... om jag inte tröttnar eller ändrar mig innan jag blir klar vill säga.
Jag ska berätta en annan sak också som inte är så kul och det är det faktum att jag gått upp i vikt. Jag var dessutom överviktig redan innan jag fick fel på sköldkörteln. Jag hade hoppats på att det kanske inte syntes så mycket ända till min brutalt ärliga pappa var kompis nog att tala om det för mig. Egentligen skiter jag i hur mycket jag väger. Min viktuppgång har medicinskaskäll och jag är hellre tjock än att må som jag gjorde när jag hade brist på sköldkörtelhormon.
Jag försöker tänka på att övervikt är inte farligt om man har kondition nog att bära den. Det hade jag innan men efter allt som varit och som är just nu har jag inte det längre. Jag har ett väldigt stillasittande jobb också. För att då använda mitt nya fokus och inte vänta på vad jag ska göra när allt blir bra, har jag ställt mig frågan. Vad kan jag göra just nu idag. Jag kan ta en promenad. Förut gick jag nästan 10.000 steg på en dag och det har gjort att jag nu tycker det känns helt meningslöst om jag inte får ihop det när jag ska gå. Den tanken är ju helt bakochfram: kan jag inte gå 10.000 steg går jag inga alls!! Hur dumt är det inte att tänka så. Nytt fokus är att bara gå.
En annan sak som en vikt uppgång för med sig är att kläderna blir trånga så jag måste köpa nya kläder. Jag har rensat i min garderob och det blev tomt! Det är inte lika roligt att köpa nya kläder för att man gått upp i vikt som det är när man gått ner. 10 kg har jag lagt på mig ungefär och det mesta har satt sig på rygg och bröst. Det betyder att nästan alla mina toppar är tajta. Fast att ständigt gå omkring i lite halvt försmå kläder gör att man känner dig ännu tjockare. Så jag måste handla nya helt enkelt.
Det är ju aldrig kul att gå upp i vikt men jag försöker älska mig själv och min kropp i alla fall. Försöker fokusera på att den duger och att jag duger ändå. Vad det gäller min vikt så vet jag att jag har så pass mycket övervikt att det inte finns någon quick fix. Det jag i första hand får satsa på är att ha kondition nog för att bära min övervikt. Jag har bantat och plågat mig själv nog i livet och det enda det ledde till var att jag blev ännu tjockare och fick en ätstörning som jag tack och lov kan hantera idag. Fast jag vet att monstret finns inom mig, jag bråkar med det varje dag och det vill övertalar det mig till att börja banta igen för att jag inte duger. Fast jag duger vist och jag vet att det bantning för mig slutar med hetsätning och kräkning och dit ska jag aldrig tillbaka igen!
Dessutom säger Ellie att mormor är en väldigt mjuk och go mormor och inget kan väll vara bättre än att få vara det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar