Jag längtar så efter lite sol och värme nu. Tror jag skulle må bra av att få tina upp efter den här vintern.
Igår var det ett år sen vi stängde Coopan. Det har varit ett väldigt tufft år för mig, fast jag hade turen och få ett nytt jobb väldigt snabbt. Jag har väldigt svårt för förändringar och jag har varit så uppstressad det här året. Samtidigt så kan ju mycket av det bero på att jag redan i våras började få fel på sköldkörteln förstås. Jag saknar fortfarande våra kunder men jag har det bra nu också. Har väldigt gulliga arbetskompisar och börjar verkligen kunna mitt jobb. Just det att vara bra på sitt jobb tycker jag är en av de saker som varigt väldigt jobbigt. Att gå från ett jobb man kan på sina fem fingrar till något som är helt nytt.
Det går verkligen framåt för mig men jag är fortfarande väldigt trött. Jag sover inte heller helt bra men väldigt mycket bättre än förut i alla fall. Jag börjar acceptera att jag är sjuk och att jag måste ha tålamod. Det är inte min grej att ha tålamod, för jag har alltid varit en bråttommänniska. Jag har lärt mig väldigt mycket om mig själv sen jag blev sjuk. Jag måste ändra mitt sätt att leva för att fortsätta köra på i 180 km/h tills att jag kraschar gång på gång fungerar ju liksom inte.
Jag har precis betalat campingen för tjejvätternhelgen och jag kommer åka dit den helgen. Fast i nu läget vet jag inte om jag kommer cykla. Jag vill det men allt hänger på hur pigg och fräsch jag är i kroppen när jag nu snart ska komma igång med träningen och med tanke på det här vädret
Förra helgen var jag ledig och fick efter att han inte varit hemma på 8 veckor äntligen träffa min Emil
Skönt att få rå om dem lite.
Den här veckan har Micke haft semester jag har däremot inte haft så mycket ledigt utan kör två skittuffa veckor nu. Fast i onsdags var vi lediga samtidigt. Vi har inte gjort något tillsammans han och jag på väldigt länge och när han frågade om vi skulle åka till Ullared och göra en sån där stor handling som vi gjort ibland tackade jag ja om jag kunde få sova i bilen.
Nu sov jag inte hela vägen men jag kanske borde gjort det. För när jag vaknade upp i Vårgårda tog jag ut en ny rutt på GPS:en och hamnade i skogen. Det var i antal mil verkligen den kortaste vägen för jag tror inte någon lyckats få ner milen till endast 35 ner till Ullared. Micke sa med glimten i ögat att han skulle sköta detta i fortsättningen.
Jag tycker dock inte det är lika billigt som det varit förut på Ullared. Det skiljer inte så mycket på DollarStore faktiskt. Fast att göra av med pengar där nere är inte alls svårt kan jag säga.
Jag har varit till IKEA också och köpt lamporna till hallen uppe
Jag blev så nöjd, för det blev precis som jag hade tänkt mig med reflektionen i tapeten som är lite glansig.
Inte nog med det.
När jag kom från jobbet i tisdags hade Micke jobbat på som tusan i hallen nere. När jag såg att mattan var på plats var det nästan så att det kom tårar i ögonen på mig. Mattan köpte vi när vi flyttade in i huset för 11 år sen. Av många anledningar började vi aldrig renovera i hallen då. Så mattan blev liggande i källaren. Vi viste alltså inte om den skulle gå att använda och jag viste inte heller om jag skulle tycka att den var lika fin som jag tyckte då. Fast jag hade troligen valt en exakt lika matta idag och jag är så himla nöjd. Även om det inte känns helt som vår så är den på gång i alla fall.
Det var lite blåsigt men vi hade en himla mysig familjeutflykt i söndags. Eftersom jag inte kan äta gluten köpte jag glutenfria korvbröd till mig. De var goda men det var något i dem också som jag inte mådde helt bra av för min mage svullnade upp och blev precis som den bli av gluten.
Jag försöker verkligen att komma ut på promenader så ofta som möjligt. Fast jag hinner inte med det som jag gjorde förut och dess utom är jag ofta för trött.
Jag tycker det är skönt när jag väl kommer ut men jag kan inte gå fort som jag gjorde förut för då slår mitt hjärta så snabbt. Ja då menar jag inte snabbt som i att plusen ökar som den ska vi fysisk ansträngning utan hjärtat rusar.
Ett av mina problem är nog att jag gärna tester mina gränser och inte helt litar på vad jag känner. Jag ifråga sätter det ofta, som när jag blir yr. Istället för att direkt sluta göra det som jag blir yr av fortsätter jag lite till utifall jag inte alls är yr utan bara inbillar mig. Jag vet att detta låter knäppt men det är precis så som jag fungerar. Det är därför jag lyckades springa till mig en stressfraktur. Den gången hade jag inte någon känsel i hela underbenet så jag fick lov att titta på min fot så den inte skulle hamna snett när jag sprang... men slutade jag springa tror ni. Nej, det var ju "bara" 3 km hem så jag sprang. Dagen efter kunde jag inte stödja på benet alls och då hjälpte det inte att försöka ignorera att det gjorde ont. Jag har ju skrivit om detta förut och det är ju så som det är lite med den här förlamade tröttheten som jag har känt. Jag kan normalt ignorera att jag har astma eller ont någonstans. Jag kämpade även mot den här tröttheten väldigt länge men den sista tiden här det verkligen inte gått. Jag har fått lov att finna mig i att jag inte orkar.
Även om jag har problem med sköldkörteln så är jag ju utmattade också. Det ena har ju lett till det andra och jag behöver troligen inte bara Levaxin för att bli frisk. Återhämtning och se över mitt liv och min stress är troligen lika viktigt som medicinen.
Ja jag har en bit att gå och åter igen handlar det om att jag måste ha tålamod. Jag ska försöka få till lite yoga för det tror jag är bra om jag kan komma igång med.
Mitt nya ledord ska från och med nu vara acceptans!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar