Asphyttan, båttur och studentboende

Nu är det ju inte så att jag saknar något i livet precis. Utan jag tillhör de lyckligt lottade här i världen men om jag skulle få önska mig en sak, så är det att vara morgonpigg. Det har helt klart blivit bättre med åren men jag känner inte livet i mig när jag vaknar precis. Jag hoppas jag ska vänja mig med de här tiderna snart. Utmattningen som jag drabbades av efter Vätternrundorna och den intensiva jobbperioden som följde efter, vill inte släppa taget om mig helt. Jag känner att det går framåt och nu när jag drar igång med träningen igen är jag övertygad om att det blir bättre.

När Micke och jag fyllde år fick vi en väldigt fin present av våra vänner. En övernattning med mat, bad och bastu på Asphyttans B&B

Vi hade en så himla mysig kväll. Jag rekommenderar verkligen ett besök hos där. Ligga i ett varmt bad och dricka lite vin och se skogen!

Vi har verkligen haft en bra helg. När vi kom hem från Asphyttan i lördags fortsatta Micke med grunden till växthuset och jag gjorde en storpasta sallad att ta med ut på eftermiddagens båttur.

Tanken var att jag skulle ta årets första dopp men jag var så himla frusen av att åka båt trotts att det faktiskt var ganska varmt. Det blev tillslut bara Linnéa som badade men hon å andra sidan hade ju badat även om det legat lite is på vattenytan. Det blev glass vid Prästbäcken innan vi åkte tillbaka hem.

På söndagen startade vi upp projektet bygg ihop växthuset. Micke fick de av mig när han fyllde år.

Vi blev inte klara men vi är en bit på väg i alla fall.

Den här tjejen kom på besök också. Det är inte klokt vad man längtar efter henne när man inte sett henne på ett tag.

På kvällen fick det bli en liten fisketur.  

Jag fick som vanligt inte en enda fisk men det gör inget. Det var ganska skönt att bara stå där och glo. Tid för reflektion.

Louise har kommit in på Örebro universitet och vi började leta bostad på en gång eller Louise ställde sig i bostadskö redan när hon sökte utbildningen. Universitetet har bostadsgaranti men då vet man ju inte alls vad man får. Vi blev ganska snabbt varse att det inte skulle bli så himla lätt att hitta någon bostad. Hur som helst hittade jag ett privat företag på Blocket som hade några rum kvar från december, Louise börjar ju i augusti men december är bättre än ingen bostad alls. Så vi skrev ett brev till dem. Som ett rent mirakel hade de fått ett sent avhopp och ringde till Louise. Så nu är det ordnat!  

Jag är så glad för hennes skull! Nu har både hon och Emil ordnat med boende inför hösten.

Det är så här den är livet väg. Den förändras hela tiden och det är bara att hänga med. Fast egentligen är det skitjobbigt. Jag är så glad att det går bra för mina stora barn och att de är självständiga och kloka människor. Fast mamma hjärtat skriker och vill att de ska vara kvar hemma. Det är tur jag har Gustav och Linnéa kvar hemma ett tag till  

och att jag har katten :) Hur som helst så är det på många sätt och vis ett nytt liv som väntar oss till hösten.

Jag kommer få väldigt mycket mer tid med bara två barn hemma och frågan är vad jag ska göra med tiden. Jag jobbar ju i och för sig mycket mer och när jag tänker efter så var kanske det helt rätt tid att börja heltid igen. Jag är i och för sig inte så orolig att jag ska få massa tid över. Det brukar liksom inte vara så att jag drabbas av dötid. För har jag tid över så brukar min rastlöshet ordna nya projekt åt mig hela tiden.

Sen har jag jobbat över var enda dag den här veckan på jobbet så fortsätter det så här kommer jag nog inte bli så värst sysslolös.