Skidor, kräftor och barnbarn

I lördags kom jag ut på en skidtur. Det gick inte fort och det blev bara 4 km. 

Men jag var inte så rädd, första nerförsbacken var jag det men sen fick jag faktiskt ett väldigt mod och kunde åka hela sträckan utan att ta av mig skidorna. Att jobba på modet och balansen är nog det viktigaste för mig just nu. Jag behöver också få mil i benen så klart. 

Idag skulle det bli en skidtur igen, för jag är ledig men det blir sällan som man tänkt sig, termometern visar -21,5°C och dess utom blev det ingen ledig dag heller utan jag ska göra några timmar på eftermiddagen. Fast jag gillar mitt jobb tack och lov. Även om jag är aningen trött på folk efter 5 arbetsdagar. 

När vi fiskade kräftor i höstas var det inte meningen att vi skulle vänta så här länge med att äta dem, fast bättre sent än aldrig heter det ju.  

Själv äter jag inte kräftor så jag hade ordnat med lite andra godsaker också! Den nyblivna mamma hade önskat mögelostar och parmaskinka som hon inte fått äta under graviditeten så det var ju självklart att hon skulle få. 

Morfar och Ellie bebis myser! Vi verkligen älskar den där lilla krabaten, hon är så söt så man nästan dör. 

Fast jag är så glad att hon inte är min. Jag tror alla kvinnor kommer till en punkt i livet när man känner att man är klart med barnafödandet. När den punkten inträffar är ju så klart individuellt men jag har definitivt passerat den. 

Jag hade blöjbarn i 10 år i sträck nästan och under nästan lika lång tid fick jag dåligt med sömn. Ändå var det en underbar tid som jag absolut inte skulle vilja vara utan men jag skulle heller inte vilja gör den igen. När Ellie skrek och var ledsen och jag vyssade henne så att Lizette och Urban skulle få äta. Blev jag inte ens stressad som när mina egna var små för jag visste att jag kommer få sova i natt, för då tar hennes mamma och pappa hand om henne om hon skriker. Det är kanske det som är grejen med barnbarn man får det där roliga utan att behöva ta nattvak och kolikskrik!