Dagens inlägg ska börjas med gnäll. Jag hoppas det ska bli bättre mot slutet :) men jag lovar inget än. Jag är sjuk men så där mitt i mellan sjuk. Inte så jag ligger nerbäddad i sängen men inte tillräckligt bra för att orka göra något effektivt. Jag har i alla fall dammsugit soffan efter mina två hårbollar, så att jag kan parkera min rumpa där och sitta och skriva som jag nu gör.
Jag tycker om mina håriga odjur fast de hårar ner hela soffan för oss.
Jag tror jag vet varför jag blivit sjuk. Jag har fått för mig att det är kroppen som säger ifrån när det blir lite för mycket. Jag har ju lite svårt att få in det där i huvudet att man blir trött av saker som är roliga. För någonstans tror jag att om en sak är kul så orkar jag hur mycket som helst.
Nu blir det lite vila och tanka in energi. Jag ska också försöka att inte ha panik över att jag borde träna, borde få mer mil i benen på cykel innan Tjejvättern. Några fler mil kommer jag ju hinna med för jag kommer ju så klart bli frisk snart.
Det har varit lite tungt och motigt med träningen ett tag av två anledningar. Det första är att jag byggt upp en massa prestationskrav och att jag glömmer bort att jag inte ska jämföra mig med andra. För höga prestationskrav leder till att det inte är roligt, att jämföra sig med andra leder till att man känner dig dålig. För av någon anledning är det ju alltid någon som är bättre än en själv man jämför sig med. Tänk om och tänk rätt, som min kära syster brukar säga. Jag behöver lägga mycket beröm på mig själv och vara stolt över de prestationer jag gör. Då är det så viktigt att inte börja jämföra sig med andra. För det kommer liksom alltid finnas någon som är snabbare, starkare eller uthålligare än mig. Om jag inte tänker bli världsmästare förstås men börjar man träna vid 37 års ålder som jag så har man liksom missat det tåget redan. Det är så viktigt att tänka på att man har olika förutsättningar.
Detta gäller ju inte bara träning utan en väldigt många andra saker i livet. Det där som jag skrev om en gång förut. Vem ska mitt liv vara bra nog för? För MIG och ingen annan. Tänk på det!
Idag är det Vårruset i Karlstad och det var ett mål för mig att i år skulle jag springa under 30 minuter. Jag har stått i valet och kvalet men bestämde mig tillslut för att låta bli att springa. Jag är ju verkligen inte bra i min höft. Läste ett så sunt inlägg om träning och skador som fick mig att tänka till lite. Detta är det bästa svaret jag fått på frågan kortisonspruta eller inte.
Vi som är är vanliga motionärer. Vi tränar för att det är kul, för att må bra, för att nå olika mål. Men det är inte vårt jobb. Det är inget måste och inget vårt levebröd hänger på. Tränar man så sopigt fel (för det är ju ofta det skador i grunden beror på) så att vi får svåra inflammationer i muskelfästen, senor, leder så ska man kanske ta ett eller fem steg tillbaka, kritiskt betrakta sig själv och fundera på varför det blivit som det blivit. Ta hjälp en en sjukgymnast/fysioterapeut, tränare, idrottsläkare eller vad som nu behövs i det enskilda fallet och be om en plan för att stärka upp de svagheter som finns och för hur man ska rehab:a och sen prehab-träna för att ta sig ifrån det. För annars är de där syftena med att träna - må bra, ha kul, god hälsa, nå olika mål - väldigt långt borta, kan jag känna. Om det bara handlar om en "lätt" väg för att kunna fortsätta träna på ett sätt som kroppen inte klarar av, då är man på väldigt hal is!!
Jag ska ta med mig de där orden och inte deppa ihop över att jag inte kan springa. Jag kan ju cykla i alla fall!
Slut på gnället och över till något annat och mycket trevligare VÄNNER!
I lördags åkte Micke, jag och Linnéa och hälsade på min Therése och hennes familj i Linköping. Det är speciellt med vissa vänner. Therése och jag har känt varandra sen vi var 4 år och hon är den vän jag haft längst. Vi pratar inte så ofta, vi ses inte så ofta men det är så underbart att varje gång vi ses är det som om det var igår. Vi kan alltid fortsätta precis där vi slutade.
Astrid och Therése fixar maten!
lilla söta Astrid
Gustav är trött på morgonen han är så trött att det är ett problem i skolan. Han sover helt enkelt oftast hela första lektionen. Nu har vi på börjat ett försök här hemma för att se som det hjälper. Vi går på promenad en stund varje morgon för att få honom att vakna till.
Han är så trött mamma lilla hjärta. Det gör nästan ont i mig när jag tvingar ut honom. Situationen är inte hållbar, vi måste få ordning på detta. Han kan ju inte missa 5 lektioner i veckan för att han sover. Jag ska prata med BUP om detta igen och ev föreslå att han får börja skolan senare så att han hinner vakna till liv innan han ska i väg. Just det kan ju bli svårt att få till för han måste ju ändå göra sina timmar i skolan. Något måste vi i alla fall göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar