Bärgningsbil, glutenintolerans och förra helgen

Vissa dagar går till i historien. Gårdagen var en sådan dag.

Jag startade klockan 05:30 med steka pannkakor. Det skulle bli Gustavs födelsedagsfrukost. På jobbet var det mer kaos än det brukar en fredag pga en vattenläcka och ca 8000 hushåll som var utan vatten. Efter jobbet gick jag snabbt in på Coop för att handla. Sen skulle jag hem och fria Gustav. När jag kom ut till bilen igen startar den inte, den var helt död. På riktigt viste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Här har jag efter allt strul vi haft med bilar gått och köpt mig en helt ny bil för att slippa allt krångel. Jag tänkte gråta en stund men insåg att det inte skulle få bilen att starta. Det var bara att inse fakta och ringa assistans. Efter att ha suttit och väntat i bilen i en timma ringde bärgaren upp mig och han kunde tidigast vara hos mig om två och halv timma. Så jag beslutade mig för att gå hem i klackade skor och med matkassar.

Det finns många fördelar med att bo på ett litet ställe. En golfkompis till Micke fick syn på mig och erbjöd mig skjuts hem. Så jag slapp i alla fall gå!

Hemma firade vi äntligen Gustav. Smörgåstårta och kladdkaka hade han beställt. Jag ordnade med hyrbil, min syster ringde och frågade hur det gick för mig. Medan jag beklagade mig för henne, hör jag ett konstigt ljud hon pep liksom till på ett konstig sätt. Då körde hon på ett rådjur. Det gick bra med henne tack och lov.

Efter 3 timmar hemma hämtade bärgaren mig och vi åkte ner till bilen. En bil med automatiskväxellåda går inte att rulla om man inte lägger i Neutralläget. En bil med automatiskväxellåda går det inte att lägga i Neutralläge på när bilen inte är igång och en bil som inte startar kan man inte få i gång... Bärgaren hade ingen aning om hur man gjorde heller. Just i såna situationer blir jag väldigt stressad. Jag läste i instruktionerna men det är som om inte hjärnan fattar vad jag läser när jag stressar. Jag fick andas lite och lugna mig så kom läsförmågan tillbaka och jag kunde förstå vad det stod och också förstå hur man skulle göra. Man skulle sätta bilen i tändnings läge 2. Bärgaren börjar lasta på bilen. När den står där uppe och tändningen ska vridas av, då STARTAR bilen!!!! Så bärgaren lastade av bilen igen och jag åkte hem. Jag ringde och bokade av hyrbilen. Då var klockan 20:30 och jag landade en duns i soffan.

Jag tänker lämna in bilen ändå för att kolla vad som blev fel.

Jag tror att Levaxinet äntligen ligger på rätt nivå. Jag mår väldigt mycket bättre och jag känner att jag faktiskt fått livet tillbaka. Jag har också bestämt mig för att försöka avstå från gluten igen. Detta för att jag faktiskt är glutenintolerant. Jag har märkt att jag mår bättre utan gluten men att jag på riktigt har en intolerans har jag inte vetat så länge. Jag undrar varför läkaren som tog provet på mig 2015 aldrig sa något. Men de prov som togs då ligger över referensvärden för glutenintolerans.    

Jag känner nu att jag orkar med mer saker i livet än att jobba. 

Som att ha den här tjejen hos mig. Hon gillar att sova hos mormor och morfar och jag skämmer bort henne så mycket jag bara kan. Jag kan lova er att hon vet om att hon är mormors ögonsten också.
 
Nu när jag äntligen börjar få lite energi tillbaka så försöker jag att hålla mig själv tillbaka lite så att jag inte ska bränna allt jag har på en gång.

Lillis hon är bra på att vila och ta det lugnt hon.

Förra helgen hade jag min trelediga helg. På torsdagkväll åkte vi ner till Mio och hämtade vår nya säng.

Jag blev så nöjd och jag sover så skönt!

Sen på fredagen åkte jag till min kompis Therese i Linköping.

På vägen hem därifrån på lördagen åkte jag vägen om Örebro och hämtade hem min Lollo!! Ett dygn fick jag ha henne hemma innan hon var tvungen att åka tillbaka.

Det är tur för mig att jag har den här lilla tjejen.


Jag har varit mamma så länge.. jag är fortfarande mamma men jag är inte alls så behövd som jag var när jag hade 4 små barn. Så såg ju mitt liv ut under så väldigt lång tid och så är det inte nu. Det är det tomrummet som lilla Ellie fyller upp. Jag älskar att få ta hand om henne. Fast en egen liten skulle jag inte vilja ha nu. Jag är så nöjd med att faktiskt ha tid för självsamhet.

Höjdhopp, adhd och finaste gåvan

Hur högt har du lagt din ribba? Vad har du för förväntningar på dig själv? Jag har lagt min på 2 meter, så högt kan jag inte hoppa. En lagom nivå skulle kanske vara 1,20 men där ligger den aldrig i något jag gör. Så jag hoppar och hoppar, jag kämpar och kämpar och oftast hoppar jag långt över min förmåga. Jag hamnar någonstans mellan 1,6 och 1,8 och det är väldigt bra även om det kostar på kroppen att överprestera hela tiden. Jag borde vara så nöjd MEN eftersom ribban ligger på 2 meter misslyckas jag med alla hopp jag gör.

Vad an denna metafor? Jo detta är en bit som kommit fram under min adhd utredning. Varför har jag blivit så här då? Jo jag kompenserar för alla misslyckanden som barn. 

Det är också detta jag ska försöka få lite hjälp med. Jag har så höga krav på mig själv. Jag vill så mycket och blir så ledsen när jag inte lyckas eller när jag inte okar. För det är ganska jobbigt att hela tiden hoppa mot den där ribban som ligger på 2 meter.

Jag ska sänka ribban för sanningen är den att jag faktiskt är skitduktig och att det jag gör och presterar räcker gott och väl. Jag har någon gång fått för mig att jag är lat och aldrig gör tillräckligt det har gjort att jag inte lyssnar på min kropp. Är kroppen trött och sliten har jag inte tagit det på allvar utan sett det som att jag försöker lata mig. Att göra så hela tiden funkar ända tills man kraschar och då spelar det ingen roll hur mycket jag försöker då lyssnar inte kroppen på mig längre. Den ger liksom tillbaka. 

Det jag ska försöka lära mig är att vara lagom och vad som faktiskt är "good enough"

Av min Lollo fick jag en väldigt fin julklapp förra året, hon fyllde också på med lappar på morsdag. Dessa är verkligen något som stärker mig när jag känner mig liten och oduglig.

Bilen, kroppshets och den sista puzzelbiten.

Jag verkligen älskar min nya bil! Jag har nu haft den i två veckor och inget har gått sönder. Det är kanske så det ska vara med bilar men det är inget som jag är van precis. Förutom att den är hur underbar som helst att köra så har den dieselvärmare. Det var ett av mina kriterier när jag tittade på bil. Jag kan från telefonen ställa in vilken tid bilen ska vara klar för avfärd. I morse var det -3°C ute men 06:05 när jag åkte hemifrån var bilen varm och isfri!

Ända sen Linnéa och jag kom från vårt Norge äventyr har jag varit sliten. Så i onsdags tog jag semester för att få en dag extra ledigt. Jag ska faktiskt försöka göra så att jag tar någon dag då och då, nu under hösten.

Som jag skrivit om förut så tror jag att det är viktigt att ha tid att stanna upp och reflektera lite. Vi är snart inne i oktober och jag vet inte vart september tog vägen. 

Det var marken med allt vad det innebär

med kålsoppa och karuseller för de små
och en del helt onödiga inköp... men visst var den fin min nya väska?

Efter det vet jag inte vad som hände och nu är september slut. Fast visst har jag gjort en del den här måndagen också. Innan jag och Linnéa var till Norge var jag så pigg i kroppen att jag faktiskt orkade träna.

Jag kände mig stark och frisk! Fast just nu är det återhämtning min kropp behöver.

Under väldigt många år nu (ca 4 år) har jag gått igenom en livskris och jag är inte ute på andra sidan än heller. Ibland känner jag mig väldigt vilse i livet. Som om jag inte längre vet vem jag är. Detta bottnar så klart i de förändringar som jag gått igenom de senaste året men nytt jobb, barn som flyttat hemifrån och ytterligare en autoimmun sjukdom

Det konstiga är att när jag inte riktigt vet vem jag är så vet jag i alla fall att jag är fel och är hela tiden missnöjd med allt som är jag! 

Har ni kollat på Mias program och hälsohets? Om inte så gör det!

Vad är det med oss kvinnor egentligen? Varför är vi så missnöjda med oss själva. En orsak är så klart att vi hela tiden blir matade med ett ideal som är helt omöjligt att upp nå. Det finns också väldigt mycket pengar i att vi inte är nöjda med oss själva. Det sorgliga är ju att det inte ens spelar någon roll hur vi kvinnor ser ut, vi är alla lika missnöjda. 

När jag cyklade Vätternrundan 2016 bestämde jag mig för att aldrig mer banta. Jag klappade mig själv på mina lår och sa till min kropp: tar du mig i mål, ska du aldrig behöva banta mer. Jag har hållit det löftet till mig själv, efter alla år av den ena bantningskuren efter den andra. Fast så ibland dras jag med och tänker att jag nog borde försöka. Jag borde bli smal för jag duger inte som jag är!
Den här bilden tog Linnéa på mig när vi var i Dovre. Jag delande inte bilden i mitt flöde först för att jag tyckte jag var så tjock. Fast det är ju så jag ser ut! Det var ju också med den "tjocka" kroppen som jag gick upp och ner för till Stortoppen på Snöhetta. Jag promenerade/klättrade i ösregn och blåst i nästan 8 timmar med just den här "tjocka" kroppen. Så efter att ha sett Mias program och tänkt och begrundat. Bestämde jag mig för att lägga ut bilden. För det är faktiskt en fin bild och jag måste lära mig att vara nöjd med min kropp som den är. För den kan utföra fantastiska saker och har aldrig svikit mig trotts allt jag utsatt den för. 

Jag har burit, fött och ammat fyra barn

och den här tjejen säger dessutom att mormor är mjuk.

När jag känner mig vilse och svag tappar jag fokus på vad som är viktigt i livet och dras med i flödet på sociala medier. Jag vet inte om man kan skylla allt på det men mycket av min prestationsångest hämtar jag i sociala medier. Det är så lätt att se vad andra har och gör. Sen jämför man sig och eftersom man jämför sig med 10 personer så förlorar man på en gång och kommer inte ens i närheten av att vara så bra som alla andra är.

Jag försöker istället tänka på allt jag har. En fantastisk familj. Den är säkert inte mer fantastisk än någon annans men det som gör min speciell är att den just är min. Jag är omgiven av så många fina och underbara människor.

Jag har också möjligheten att dela mitt liv med så många fina.
Under min lediga onsdag åkte jag och mamma och hälsade på Lollo i Örebro.
(kaffeplanta från IKEA)
Mat, fika, skratt och en tur till IKEA blev det. 3 generationer som tillsammans hade en toppen dag.
 
Andra lediga dagar spenderar jag ju med den 4:e generationen. Mitt barnbarn.
Familj och vänner, det är det som är mitt liv. Egentligen behöver man inget annat här i livet.
I lördag var jag på Färjestadtravet tillsammans med just familj och vänner. Vi var ett väldigt spritigt gäng. Jag tror den här gruppen människor väldigt väl symboliserar vem jag är. Vi var 7 stycken som åkte tillsammans på den här resan äldste man är 66 år och yngsta 25 år.

Det här är också jag!

Jag har alltid på tok för bråttom när jag gör något. Det ska gå snabbt och rappt, jag kan lova er att mina knivar är vassa. Fast man ska ju lära så länge man lever och lärdomen av detta är: Diska inte knivar med disksvamp, använd diskborste!

När Magnus dog och jag blev själv sa jag att det kändes som om mitt liv var ett puzzel och att något skakat om allt och spritt ut alla bitar och jag förgäves försökte fånga dem för att kunna bygga mitt liv på nytt. I början kunde jag inte ens se motivet av vad det skulle bli men jag fångade så många bitar jag kunde. Med tiden har puzzlet blivit mer och mer komplett och det går tydlig att se vad det föreställer. Färdig blir man kanske aldrig men på tisdag ska jag på min ADHD utredning och då kanske jag får den sista riktigt viktiga puzzelbiten.

Många gånger har jag varit för hård mot mig själv. Ingen annan har någonsin krävt så mycket av mig som jag gör själv. Mitt nya jobb har jag inte varit något undantag. Jag har velat prestera så mycket och det har jag faktiskt också gjort.

och vid senaste löneförhandlingen fick jag en ökning med 5,2% vilket jag är väldigt nöjd med. Fast jag har kämpat hårt också och stressat upp mig väldigt mycket. Det har tagit på min ork och kostat en del hälsomässigt.

Nu trivs väldigt bra här och är trygg i min nya yrkesroll. Jag har fått nytt kontor med en varm väggfärgen mot mitt förra som var isblått. Det är stor skillnad när jag inte längre stressar så mycket som jag gjorde i början. Att känna att man är bra på sitt jobb och inte bara ny och okunnig gör skillnad. Nu var det ju ingen som tyckte jag var okunnig utan det var ju jag själv som satt upp bilden om att jag skulle kunna jobbet till 200% innan jag ens lärt mig det.

Jag ska använda mig av ett av mina favorit uttryck för att avsluta bloggen idag.

Jag kanske inte kommit ända dit jag vill komma men jag är i alla fall inte kvar där jag var!

Ny bil och en tur till Dovre fjäll

Nu ni jäklar har vi köpt bil. Detta är det absolut dyraste jag någonsin köpt, inte ens vårt hus var så här dyrt. Visst är den fin?? Det känns nästan lite overkligt att den är vår!

Fast eftersom vi lagat mellan 60.000 - 90.000 kr per år de senaste åren på att reparera våra bilar, hoppas jag att denna som är NY ska hålla sig hel i alla fall i några år framåt.

I helgen har jag och Linnéa varit på ett riktigt äventyr. Vi har bestigit Snöhetta i Dovrefjäll. 104 mil i bil totalt. Toppen på berget ligger 2286m över havet. 12 km tur och retur att gå med en höjdskillnad på 814 m. Vi klarade det!! Jag är så stolt över både mig själv och Linnéa!!!

Fast jag lovar er att detta inte var någon lek precis. Detta klassar in bland de tre jobbigaste saker jag utsatt mig för. (borträknat förlossningarna) Bara Vätternrundan 2017 och Halvvasan var värre. Vandringen tog 7 timmar, det var brant så jag kröp på alla fyra på vissa ställen. När vi kom till toppen blåste det så mycket att jag aldrig någonsin varit med om en sådan vind. Det var så kallt att vi inte kunde ta några kort. På vägen ner började det först regna småspik som sen övergick i vanligt regn. Stenarna blev halkiga och jag kröp även nerför på vissa ställen. Vi var så genom blöta och frusna när vi nådde vår utgångsplats att det tog timmar att tina upp igen. Jag har aldrig varit så rädd att skada mig som jag var. Jag grät en liten skvätt när Linnéa tittade bort, var ju tvungen att hålla modet upp för henne. Fast jag tror det var hon som höll upp mig. Min fantastiska Linnéa som med sitt sprall och glada kvitter, gjorde att trotts att det var tufft så blev det ett fint minne att bevara i hjärtat!

Mina knän och fotleder behöver dock några fler dagar på sig för att återhämta sig från detta. Jag är blåslagen och svullen.

Träning, cykelklubb och skolstart för Lollo

Alltså jag säger bara det 100µg Levaxin det är grejer det!! När jag tog prover inför ADHD utredningen låg tsh på 0.71. Jag är så glad att jag stod på mig om att höja Levaxin dosen så att jag skulle få ner tsh till under 1. Jag har inte känt mig så här pigg på evigheter. Jag har kunnat träna!

Jag har både styrketränat, sprungit och cyklat. Jag är med i en cykelklubb vars mål ät att cykla, äta god mat och dricka gott vin. När jag blev tillfrågad kände jag på en gång att detta är cykelklubben för mig. Klubben har bestämt att vi ska försöka cykla 500 mil tillsammans i september och jag är såklart på . 50 mil är målet men så långt kommer jag självklart inte hinna cykla men så många mil som möjligt ska jag hinner.

Det är 1 september idag och snart är det dags för min Lollo att ge sig tillbaka till Örebro och universitetet. Jag älskar att ha henne hemma och det har jag fått ha hela sommaren <3

Förmodligen kommer det att göra ont i hjärtat när jag ska lämna av henne. Själv längtar hon efter sina vänner och det förstår jag.  

Volvo, Göteborg och sensommar

 Igår var Micke och jag till Örebro och kollade bilar. Vi har nu bestämt oss och bara det är ett stort framsteg.

Det kommer bli en Volvo en XC60 eller en V90. Vi ska bara hitta rätt bil för oss att köpa.. så fortsättning följer.

Förra helgen var jag och mina barn till Göteborg. Vi har inte gjort något tillsammans i sommar. Lollo och Emil har jobbat och det är inte så enkelt att hitta något som passar alla. 

Ett besök på SF bokhandel och Universeum blev det.

Plus en natt i husbilen på ställplats i Partille

Emil har inte varit hemma så mycket i sommar så det var så gott att få ha med sig både honom och Elin till Göteborg.

Ju piggare jag har känt mig ju gladare har jag också blivit. Det finns ju en självklarhet i det så klart. När de enda man orkar eller tvingar sig att orka är att gå till jobbet blir ju livet inte så kul, hur mycket man än tycker om sitt jobb.

Nu när mina krafter börjar komma tillbaka har jag så smått börjat våga planera att göra lite saker i höst.

I september ska jag, Linnéa, syster Sandra och hennes Elis till Dovre fjäll. Linnéa ska äntligen få besöka snöhätta som hon missade när hon bröt sin arm på skolresan förra året.

Jag har funderat väldigt mycket sen jag blev sjuk (sköldkörteln) eftersom det var mycket av det som satte sig i huvudet på mig. Jag har läst så mycket självhjälps böcker och visst kan en del saker hjälpa men just orden som klingade högst i mitt huvud när jag mådde som sämst var Kay Polaks ord: att välja glädje. De orden fick mig till och med att må ännu sämre. Jag trotts allt jag läst, trotts att jag försökte att se positivt fick inte till det. Att inte lyckas när det är så enkelt som att bara välja glädje istället för negativa tankar. Nu inser jag att det faktiskt inte funkar så. Det kan vara en god vägledning men den som är deprimerad har naturligtvis inte valt det.

Fast nu tror jag ändå att jag hittat min väg och detta med en helt ny insikt om mina tankar och det är just att ta tankarna för vad de är just bara tankar och inte värdera de negativa högre. Inte försöka att tänka på ett annat sätt utan bara förlika mig med att jag har huvudet fullt av negativa tankar men även positiva. Låter detta flummigt, filosofiskt men intressant så rekommenderar jag dig att läsa. 

Har man som jag ett virrvarr av tankar i huvudet och om man känner att man måste ha förklaringar på allt, så är boken jättebra. 

Jag har förresten fått tid för ADHD utredning i höst. Det ska bli väldigt intressant. Jag har väntat på tid i 4½ år "bara"

Jag fyller 42 år i år och jag har verkligen genomgått en livskris. De senaste åren. Någon sa till mig att livet börjar vid 40 och det ville jag absolut tro på. Bara det att jag känt mig förbrukad och gammal. Anledningen till det är många självklart har hormonerna spelat stor roll och gjort alla reaktioner kraftigare än det annars kanske varit. Fast sen har 2 barn flyttat hemifrån. Jag är inte lika behövd som förut.

Fast man får nya roller och det är nog det som tar lite tid att vänja sig vid. 

Att det finns en liten människa som ropar mormor och som somnar på min arm tätt, tätt in till. Är en ny roll som jag verkligen älskar att ha.

Jag älskar att det är sen sommar och början till höst.  

Bilar, höstkänslor och 100 mikrogram Levaxin.

Letande efter en ny bil går vidare, vi letar efter en suv med 4 hjulsdrift. Micke måste kunna dra båten med bilen. Jag hade hittat en Ford Edge på en firma i Karlskoga. Bilen var jättefin, hade all tänkbar lyx. Jag har dock aldrig i mitt liv träffat på en mer oengagerad säljare. När det sen visade sig att AC:n var trasig utan att säljaren sagt något bestämde jag mig för att inte köpa bil på den firman. Fast jag kan inte låta bil att reta mig på säljarens engagemang. Han ringde inte upp, tog inte reda på de saker vi ville veta om bilen. Gav inga raka svar. På hans vägg hängde diplom om bästa säljare och nu efteråt är jag säker på att han har skrivit ut dem själv..

På fredag ska vi åka till Örebro och provköra 2 andra bilar fortsättning kommer att följa på detta lovar jag.......

Semestern är som sagt slut och vardagen börjar infinna sig. Barnen börjar längta tillbaka till skolan. Jag längtar också efter att de ska börja igen. 

På mitt jobb är det dock fortfarande semesterperiod vilket är samma sak som kaos och sjukt mycket att göra, plus att vi är lite underbemannade på min avdelning.

På fredagar turas vi om att ha med frukost och det är så himla mysigt och behövs verkligen när det är tung jobbat!

Det börjar faktiskt bli höst, det känns lite i luften och i morse när jag åkte till jobbet var det bara 10°C varmt ute.

Tidig höst är den bästa årstiden tycker jag. Det är så vackert och luften är så frisk att andas. Det är som om mitt liv får en ny start.

Nu har det verkligen varit så också. Jag har varit i väg och tagit nya prover och nu äntligen ligger jag ganska bra. Jag hade dock en önskan om att få höja dosen Levaxin till 100 mikrogram.

Jag vill pressa ner tsh till under 1,0.

Det känns som om jag börjar få mitt liv tillbaka. Jag har kunnat börja träna lite mer nu och orkar väldigt mycket mer.

Jag tog med mig min Linnéa på cykeltur i skogen här om dagen. Jag har också haft kraft kvar efter jobbet för att gå på promenader. Jag har liksom inte behövt tvinga mig att gå utan det har känts bra.

Jag ska prova att styrketräna snart men jag har fortfarande väldigt låg puls och är orolig att jag ska bli så där fruktansvärt yr som jag blev förut.