Ända sen Linnéa och jag kom från vårt Norge äventyr har jag varit sliten. Så i onsdags tog jag semester för att få en dag extra ledigt. Jag ska faktiskt försöka göra så att jag tar någon dag då och då, nu under hösten.
Som jag skrivit om förut så tror jag att det är viktigt att ha tid att stanna upp och reflektera lite. Vi är snart inne i oktober och jag vet inte vart september tog vägen.
Det var marken med allt vad det innebär
med kålsoppa och karuseller för de små
och en del helt onödiga inköp... men visst var den fin min nya väska?
Efter det vet jag inte vad som hände och nu är september slut. Fast visst har jag gjort en del den här måndagen också. Innan jag och Linnéa var till Norge var jag så pigg i kroppen att jag faktiskt orkade träna.
Jag kände mig stark och frisk! Fast just nu är det återhämtning min kropp behöver.
Under väldigt många år nu (ca 4 år) har jag gått igenom en livskris och jag är inte ute på andra sidan än heller. Ibland känner jag mig väldigt vilse i livet. Som om jag inte längre vet vem jag är. Detta bottnar så klart i de förändringar som jag gått igenom de senaste året men nytt jobb, barn som flyttat hemifrån och ytterligare en autoimmun sjukdom
Det konstiga är att när jag inte riktigt vet vem jag är så vet jag i alla fall att jag är fel och är hela tiden missnöjd med allt som är jag!
Har ni kollat på Mias program och hälsohets? Om inte så gör det!
Vad är det med oss kvinnor egentligen? Varför är vi så missnöjda med oss själva. En orsak är så klart att vi hela tiden blir matade med ett ideal som är helt omöjligt att upp nå. Det finns också väldigt mycket pengar i att vi inte är nöjda med oss själva. Det sorgliga är ju att det inte ens spelar någon roll hur vi kvinnor ser ut, vi är alla lika missnöjda.
När jag cyklade Vätternrundan 2016 bestämde jag mig för att aldrig mer banta. Jag klappade mig själv på mina lår och sa till min kropp: tar du mig i mål, ska du aldrig behöva banta mer. Jag har hållit det löftet till mig själv, efter alla år av den ena bantningskuren efter den andra. Fast så ibland dras jag med och tänker att jag nog borde försöka. Jag borde bli smal för jag duger inte som jag är!
Den här bilden tog Linnéa på mig när vi var i Dovre. Jag delande inte bilden i mitt flöde först för att jag tyckte jag var så tjock. Fast det är ju så jag ser ut! Det var ju också med den "tjocka" kroppen som jag gick upp och ner för till Stortoppen på Snöhetta. Jag promenerade/klättrade i ösregn och blåst i nästan 8 timmar med just den här "tjocka" kroppen. Så efter att ha sett Mias program och tänkt och begrundat. Bestämde jag mig för att lägga ut bilden. För det är faktiskt en fin bild och jag måste lära mig att vara nöjd med min kropp som den är. För den kan utföra fantastiska saker och har aldrig svikit mig trotts allt jag utsatt den för.
Jag har burit, fött och ammat fyra barn
och den här tjejen säger dessutom att mormor är mjuk.
När jag känner mig vilse och svag tappar jag fokus på vad som är viktigt i livet och dras med i flödet på sociala medier. Jag vet inte om man kan skylla allt på det men mycket av min prestationsångest hämtar jag i sociala medier. Det är så lätt att se vad andra har och gör. Sen jämför man sig och eftersom man jämför sig med 10 personer så förlorar man på en gång och kommer inte ens i närheten av att vara så bra som alla andra är.
Jag försöker istället tänka på allt jag har. En fantastisk familj. Den är säkert inte mer fantastisk än någon annans men det som gör min speciell är att den just är min. Jag är omgiven av så många fina och underbara människor.
Jag har också möjligheten att dela mitt liv med så många fina.
Under min lediga onsdag åkte jag och mamma och hälsade på Lollo i Örebro.
(kaffeplanta från IKEA)
Mat, fika, skratt och en tur till IKEA blev det. 3 generationer som tillsammans hade en toppen dag.
Andra lediga dagar spenderar jag ju med den 4:e generationen. Mitt barnbarn.
Familj och vänner, det är det som är mitt liv. Egentligen behöver man inget annat här i livet.
I lördag var jag på Färjestadtravet tillsammans med just familj och vänner. Vi var ett väldigt spritigt gäng. Jag tror den här gruppen människor väldigt väl symboliserar vem jag är. Vi var 7 stycken som åkte tillsammans på den här resan äldste man är 66 år och yngsta 25 år.
Det här är också jag!
Jag har alltid på tok för bråttom när jag gör något. Det ska gå snabbt och rappt, jag kan lova er att mina knivar är vassa. Fast man ska ju lära så länge man lever och lärdomen av detta är: Diska inte knivar med disksvamp, använd diskborste!
När Magnus dog och jag blev själv sa jag att det kändes som om mitt liv var ett puzzel och att något skakat om allt och spritt ut alla bitar och jag förgäves försökte fånga dem för att kunna bygga mitt liv på nytt. I början kunde jag inte ens se motivet av vad det skulle bli men jag fångade så många bitar jag kunde. Med tiden har puzzlet blivit mer och mer komplett och det går tydlig att se vad det föreställer. Färdig blir man kanske aldrig men på tisdag ska jag på min ADHD utredning och då kanske jag får den sista riktigt viktiga puzzelbiten.
Många gånger har jag varit för hård mot mig själv. Ingen annan har någonsin krävt så mycket av mig som jag gör själv. Mitt nya jobb har jag inte varit något undantag. Jag har velat prestera så mycket och det har jag faktiskt också gjort.
och vid senaste löneförhandlingen fick jag en ökning med 5,2% vilket jag är väldigt nöjd med. Fast jag har kämpat hårt också och stressat upp mig väldigt mycket. Det har tagit på min ork och kostat en del hälsomässigt.
Nu trivs väldigt bra här och är trygg i min nya yrkesroll. Jag har fått nytt kontor med en varm väggfärgen mot mitt förra som var isblått. Det är stor skillnad när jag inte längre stressar så mycket som jag gjorde i början. Att känna att man är bra på sitt jobb och inte bara ny och okunnig gör skillnad. Nu var det ju ingen som tyckte jag var okunnig utan det var ju jag själv som satt upp bilden om att jag skulle kunna jobbet till 200% innan jag ens lärt mig det.
Jag ska använda mig av ett av mina favorit uttryck för att avsluta bloggen idag.
Jag kanske inte kommit ända dit jag vill komma men jag är i alla fall inte kvar där jag var!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar