Att fira något, gravitationstest och en paviljong istället

Det blev en paus här på bloggen. Inte för att det hänt något särskilt dramatiskt – bara det vanliga livet som rullat på. När det gått ett tag känns det svårt att komma igång, som att jag borde skriva något stort eller viktigt. I verkligheten är det mest småsaker, vardag, skratt, oro, blommor, trötthet och idéer som far förbi. Våren kom och gick och så var det helt plötsligt sommar och 3 veckor kvar till semestern.

I år har vi inga planer alls. Vi får ta det lite som det kommer tänker jag och framför allt efter vädret. Jag har inte tänkt mig en regnig semester i husvagnen utan då är jag heller hemma med min stora TV att kolla serier om det blir regn. Fast nu hoppas vi på sol och lagom varmt till semestern.

Vi har ju också planterat massor i trädgården och växthuset så då är det ju inte bara att åka hemifrån, utan man måste ju ha någon som vattnar. Det är väll helt underbart att se det man planterat växa. Sen att kunna skörda och göra något av det man själv odlat. När jag får göra det då känner jag mig rik.

Jag älskar ju traditioner och att fira saker och varför ska man inte passa på att fira något när man kan. Vi har bott 18 år i vårt hus, små tjejerna har fått sommarlov. Jag har firat min mamma på morsdag med att bjuda henne på mat och shopping i Karlstad.

Dagen före midsommar plockar vi alltid en stor bukett blommor tillsammans – jag och mina små tjejer. Det har blivit en tradition, en sån där som bara växer fram och sen plötsligt känns självklar. Vi går där med korgar och saxar, pratar om vilka som är finast, vilka som doftar mest, och hur många som egentligen får vara gula. I år blev buketten riktigt ståtlig och hamnade mitt på bordet, som ett slags hjärta i hela firandet. Jag älskar den där stunden – inte bara för blommorna, utan för att vi gör något tillsammans, år efter år.

Aaron har åkte tillbaka till USA. Det kanske vi inte precis firade, utan då hade vi mer en avslutningsfest. Han var saknad på midsommar. Om han saknade oss är en annan fråga, för han fick otalet bilder och filmer skickade till sig🙈

Jag är inte jättebra på engelska men jäklar vad övning jag fått sen Linnéa träffade Aaron. Det som gjort störst skillnad nu är att jag vågar prata. Vågar försöka förklara även om det blir fel ibland. Som när jag skulle säga att jag är trött på min jäkla hosta men istället sa att jag var trött på att skälla (skälla som hundar gör) 😂😂 Han förstod dock vad jag menade. En gång när vi pratade om sjukvård och skillnader i USA och Sverige sa jag att man oftast gör ett gravitationstest själv innan man kontaktar en barnmorskan om man är gravid. Den gången såg han lite förvirrad ut 🙈😂 Det tog en stund innan han fick förklaringen för Linnéa och jag hade väldigt svårt att sluta skratta. 

Här är jag med mina fyra små troll – fast de är inte så små längre men mina troll kommer de alltid att vara.

Jag är tacksam att alla barnen och barnbarn vill komma hem till Midsommarafton. Att vi alla är samlade händer inte ofta nu, så det känns som om man vill stoppa tiden. Jag är fortfarande helt varm i hjärtat efter den kvällen. Det betyder mer än jag kan sätta ord på – men jag försöker ändå.

Om man firar allt, så tar det som sagt aldrig slut på firandet 😍 Micke och jag firade vår tolfte bröllopsdag. Sen fick jag fira att jag för första gången i mitt liv vann på tutbingon. Vet inte hur många år det är vi har åkt på bingo Micke och jag. Jag har aldrig fått tuta men nu var det min tur 😀 

Vi har skördat årets första gurka i växthuset. Kort och tjock var den men vem är inte det liksom 😀 I år var året vi skulle bygga tak över vår altan... vi har till och med satt undan pengar just för det. Fast nu blev det en paviljong i stället. En till tänker ni som hängt med ett tag och känner oss. Ja det finns ju inte två personer till i den här världen som har svårare för att bestämma sig för något än min make och jag. Så vad man ska ha för tak, om vi ens ska ha ett eller om vi kanske rent av ska flytta är såna frågor som ibland gör att det blir en paviljong istället. 🙈

Sen barnen flyttade är jag huslig typ en gång i veckan. Onsdagar har blivit den dagen jag lagar mat. För hur tråkigt är det inte att laga bara till sig själv. Det är också trevligt att gå ut och äta med mina kollegor, så slipper man ju laga matlådor också. Idag är det onsdag så idag har jag lagat 8 matlådor och gjort rabarber- och jordgubbsmarmelad. Det går ju fort om man bara börjar. 

Jag är dock väldigt sliten, för våren har varit tuff på jobbet och jag har varit sjuk till och från mest hela tiden. Så nu längtar och väntar vi på semester. 

Pelargonmuseet, årdagen och Koster med mina tjejkompisar

Förra veckan var en kort men intensiv arbetsvecka. Jag bytte kontor för 9 gången på 8 år 🙈 Fast den här gången var det helt självvalt. Vi har ibland besökare här utifrån så att spara mig från astmatiska anfall, efter som vissa människor här i världen tycks tro att man ska ha en hel falska parfym på sig. Så flyttade jag så långt från vårt konferensrum som det bara gick. 

Otroligt skönt med långhelg 🙏 Först Valborg och majbrasa vid vår hembygdsgård med Lizette, Ubbe och små tjejerna. 1 maj blev det ett besök på Pelargonmuseet och lite inköp till trädgården på Niklasdams handelsträdgård. Vi har satt ut tomaterna i växthuset. Nu är jag lite orolig att vi kanske var lite för optimistiska för det var -3°C igår morse. Så vi får se om de överlevde det. Det är så kul att se hur trädgården vaknar till liv.

Det är alltid lite extra tungt inför årdagen. 19 år har gått sen den där kvällen. Då jag gick och lade mig tidigt för att jag hade migrän. Då han kom upp till mig och tittade till mig, gav mig en kram och sa ropa om det är något. Några timmar senare var han borta för alltid. Det är så sorgligt och tragiskt, vi har lärt oss att leva med sorgen men det går nog inte en enda dag som jag inte tänker på honom. Älskade älskade du. 

Jag har varit på Koster med mina tjejkompisar. Vilken helg vi hade!! När jag tänker tillbaka till den blir jag varm i hjärtat. Vi är 7 tjejer som gick grundskolan tillsammans och efter många år tagit upp kontakten igen. 

Astma, påsk och de jävla rådjuren

Så har hela april gått och jag har i princip varit sjuk hela månaden. Det är först nu jag känner att livet är tillbaka. Det började med en förkylning men eftersom jag inte lyssnar på kroppen och stannar hemma och vilar när jag är sjuk, så blev jag snabbt sjuk igen och så där har det varit.

Det slutade med att jag fick lov att vila för jag orkade inget mer. Jag fick gå till doktorn som sjukskrev mig. För jag var kraftigt försämrad i min astma och hade fått inflammation i lungorna. Nu är jag i alla fall tillbaka på jobbet. Mina lungor är väldigt känsliga och jag måste ta det lugnt men jag är glad att jag äntligen blev frisk.

Som ni vet så älskar jag ju att pynta och fixa i mitt hem. Påskris tycker jag ser väldigt stökiga ut. Fast i år är jag riktigt nöjd med mitt ris. 

Alla barnen var hemma under påsk, jag är så tacksam att de vill komma hem och fira med oss.

Det blev mycket god mat och aningen för mycket både tårta och godis men det är påsk en gång per år tänker jag. 

I helgen som var firade vi mamma som fyllt 70 år. Det är mycket födelsedagar hos oss i början av åren. Micke och Emil har också fyllt år.

Nu har verkligen min trädgård vaknat till liv. I höstas köpte jag massor av nya tulpanlökar Så ni kan gissa om jag var sur. När jag kom upp och de jävla rådjuren varit och betat av mina tulpaner. Några har klarat sig så jag kommer få lite tulpaner i alla fall.

Det ser ut som att vi kan få lite plommon i år i alla fall. 

Saknar, sportfiskemässa och Linnéarummet

Jag åkte och hälsade på Linnéa. Gud vad jag saknar henne ibland. Jag kanske inte, om jag ska vara ärligt. Saknar att ha henne boende hemma 🙈 Utan det är personen Linnéa jag saknar. 

Jag är tacksam att hon inte är så långt bort än. Jag vet ju att det troligen kommer en tid då hon kommer vara hos Aaron i Kalifornien men den tiden är inte än. Till dess har jag nog vant mig mer vid, det nya livet. Aaron kommer snart tillbaka hit och hon längtar jättemycket efter honom. Om jag saknar henne när jag inte sett henne på en vecka. Hur mycket saknad känner man när man har sin älskade på andra sida jorden? 

Efter att Linnéa flyttade har jag upptäckt att Micke och jag behöver hitta på mer på helgerna. Det har alltid varit så mycket att bara rodda runt i med barnen. Så vi har istället haft svårt att få tiden att räcka till. Nu finns det gott om tid.

Några saker som vi roat oss med den sista tiden är Sportfiskemässan i Stockholm. Den roade kanske min make lite mer än mig. Fast de var min födelsedagspresent till honom. Han är väldigt bra på att hitta på överraskningar till mig när jag fyller år och jag är sämst på det. Så nu var jag riktigt stolt över mig själv som kom på något bra. Vi har också på varit på Vin och Deli i februari med våra bästisar.

När Linnéa flyttade ut, flyttade jag in i Linnéarummet.

Det betydde att jag har fått göra bland det roligaste jag vet, inreda. 

Jag har har så förbannat mycket saker och har så svårt för att kasta något. Det är ett problem om man dess utom tycker om att shoppa och gå på loppis 🙈 Därför bestämde jag mig för att jag inte skulle få köpa något nytt eller bara några få saker. När jag skulle flytta in i Linnéarummet. Det gick över förväntan och det slutade med att enda inköpet blev en lampa och en blomma. Jag blev väldigt nöjd med resultatet. Att blanda gammalt och nytt med ärvda och hemgjorda saker, tycker jag gör ett hem personligt.

Pillan, Trollen och det nya livet

Jag tror det är dags för min blogg att byt namn. För den har ju redan bytt riktning. Jag bloggar väldigt lite om livet i en stor familj nu för tiden. Vi är fortfarande en stor familj och när vi samlas blir det fullt i sofforna i sällskapsrummet. 

Även om jag träffar mina barn ofta och har någon form av kontakt med dem nästan varje dag. Så handlar inte min vardag om livet i en stor familj länge. Det handlar om en kvinna som snart fyller 50 år, är mitt i klimakteriet, som ska hitta både sig själv och sin identitet efter 27 år som mamma på heltid. 

Sen mina två minsta troll flyttade, har det stundtals varit väldigt jobbigt. Jag saknar mina Troll så det gör ont i hjärtat 💔. Samtidigt som man är så glad för deras skull. Det är helt underbart att få vara med på deras resa ut i livet. Jag köper presenter till deras nya hem, hjälper dem att fixa med sånt som de vill ha hjälp med och jag njuter av varje sekund av det. Jag har så mycket blandade känslor hela tiden och till de en kropp i hormonell obalans. Vissa dagar när jag kommer från jobbet, är det riktigt tråkigt. Andra dagar är det så jävla skönt att bra få tänka på sig själv. Inte ha några måsten alls. Jag behöver inte ens laga mat om jag inte vill. 

Så trotts att jag ibland drabbas av panikartad separationsångest så njuter jag av mitt liv just nu. Därför ser jag så fram emot att få utforska min identitet och hitta min väg i framåt. Nu när det nya livet precis börjat. 

Min Lollo ska få gör en ny header till bloggen den jag har ju är sen 2017 tror jag 🙈

Så vill du följa med mig på resan? Så är du välkommen till Pillan, trollen och det nya livet.    

Flyttade hemifrån, körkort och Ozempic

Det är längesedan jag skrev något och det är för att jag har haft mycket att göra. Det var jul, nyår, januari och februari som bjöd på massor av jobb. Linnéa ”Lillbus” flyttade hemifrån. Vilket betyder att hon inte är så himla mycket ”Lillbus” längre. Hon klarade sitt körkort och Micke och jag fick fick vara världens stoltaste föräldrar, som vi i och för sig alltid är men lite extra just då. 

Så där står jag nu, mitt i livet och mitt i klimakteriet, snart 50 år gammal. Så vad gör jag nu? Jag hade oro att jag skulle känna mig väldigt ensam när den sista nu är utflyttad men faktum är att det har gått väldigt bra. Det har varit en process. Jag tror jag redan började bearbetat det faktum att Linnéa skulle flytta. När hon i somras var med Aaron på semester ute i Europa och reste.

Så nu känns det som om jag kan fokusera på vad som är positivt med att inte ha några barn hemma. Att få njuta lite av det, tycker jag att jag är värd efter 27 år med barn hemma. Sen går det upp och ner en del dagar har jag faktiskt känt mig väldigt ledsen. Till de lever sen också hormonerna rövare med mig. Ni som inte kommit till klimakteriet än kanske minns hur det var när man var tonåring. Ungefär lika sur, trotsig, arg och ledsen om vart annat känner mig sig när man är i klimakteriet. För någon vecka sen här var det riktigt jobbigt men det går i vågor. 

Det kände var viktigt när Linnéa flyttade. Var att fylla upp tomrummet som uppstod i hemmet. Vad gör man med alla rum? Jag vill inte att det bara ska stå tomt och samla damm. Jag kunde liksom inte tänka mig att låta rummet stå som när hon bodde i det. För då blir man påmind om att något fattas. Då tror jag det är bättre att se till att rummet eller rummen har en funktion. Vi har 10 rum och kök, så jag har haft en del att fundera på. Vi har fått frågan flera gånger redan.  Ska ni verkligen bo kvar i det där stora huset när ni är själva? Ja, det har vi tänkt. Hittar vi något mindre som har allt vi vill ha så absolut men så länge vårt eget hus är bästa alternativ kommer vi att bo kvar. Dessutom har vi lagt så otroligt mycket tid, pengar och kärlek på att få huset som vi vill ha det. 

Linnéa hade inte bara ett rum när hon bodde hemma. Hon hade även en liten ateljé där hon målade och skulpterade. Nu har jag tagit över de rummet och flyttat in mina målar saker. Jag är inte lika konstnärlig som Linnéa men jag tycker det är roligt att måla och det är väldigt lyxigt att ha ett helt rum för det intresset, när det enda jag kan måla är blommor och träd 🙈 

Det finns ytterligare en anledning till att jag inte skrivit på länge. Jag har som de som följt mig genom åren vet alltid kämpat med min vikt. Under många år led jag av en ätstörningar. 2017 när jag hade några mil kvar att cykla av de 30milen man cyklar på Vätternrundan. Sa jag till min kropp: Tar du mig i mål ska jag slut banta. Det blev vändningen i livet för mig. Jag accepterade att jag är tjock och kommer att vara det. Jag har har varit med om trauman, ätit psykofarmaka, jag har en ämnesomsättningssjukdom och är reumatiker. Jag har svårt att röra mig så mycket som jag önskar och borde. 

Beslutet att acceptera att jag är tjock och duger ändå är mitt bästa beslut. Jag är inte är smal eller snyggast i världen men det behöver jag inte vara. Jag behöver bara duga bra för mig själv. 

Fast sen fick jag diabetes också. Jag fick medicin och alla värden blev bra. Ja, alla värden utom mitt BMI då. På min årliga diabeteskontroll, erbjöd doktorn mig att testa Ozempic. Då vaknade så klart det sovande bantnings- och ätstörda monstret till liv i mig och jag ville absolut testa den här möjligheten. 

Jag skulle känna mig mindre hungrig och det tyckte jag inte att jag gjorde. Jag äter väldigt regelbundet och äter bra och nyttig mat för det mesta. När jag tagit sprutorna i 3 veckor. Fick jag, vad jag trodde då vinterkräksjukan. Det var bara det att ingen annan blev sjuk och jag fick inte behålla något. Efter en vecka fick jag åka in till sjukhus och få dropp. Ja, jag hade absolut tappat i vikt 5 kg på en vecka. Detta var dagen före julafton. Så jul och nyår blev inte som jag tänkt. Jag fick sluta med Ozempicen och de tog nästan två hela veckor efter det, innan jag fick behålla maten helt. Då var min julledighet slut och jag skulle tillbaka till jobbet. Jag var sjukt sliten efter att ha varit sjuk i nästan tre veckor, jag hade brist på både natrium och kalium. Jag borde kanske ha sjukskrivit mig för att få tillbaka min krafter lite. Fast jag hade ju väldigt mycket som jag var tvungen att ro i land på jobbet. Jag driver ett projekt som skulle starta 20 januari och det har varit så roligt och är så kul att även om krafterna saknades var sjukskrivning inget alternativ. Jag vill väldigt gärna dela min erfarenhet av Ozempic med andra. Just för att det i många medier framhålls som en mirakelmedicin. Fast som min lillasyster som är farmaceut säger: no drog has a single action. Jag känner att jag börja komma igen nu äntligen men jag är faktiskt fortfarande väldigt sliten.