Att vara reumatiker innebär att man i princip alltid har ont i sin kropp. Det innebär också att man ibland har inihelvete ont. Det har jag haft ett tag i min höft. Så när jag var hos reumatologen var han snäll och gav mig en kortisonspruta i den inflammerade senan. Jag är något bättre faktiskt.
Det är verkligen något speciellt att få gå på bröllop. Det är så stämningsfullt och fint. Det var ett så fint brudpar och när hon kom in i kyrkan och jag för första gången fick se henne som brud kom tårarna. Jag är så blödig och gråter så lätt nu för tiden.
Jag blev alldeles varm i hjärtat av att få vara med och dela deras dag. Varm i hjärtat blir jag också när jag tänker på de mina. Hur otroligt lycklig lottat jag är som har alla mina barn och barnbarn och vänner.
När Louise var hemma sist så åkte vi och hälsade på hos Emil. Jag tog med mig mat och så gjorde jag middagen hemma hos honom. Det blev en väldigt mysig eftermiddag. Att få vara tillsammans med alla mina barn gör mig hel.
Trotts att höften krånglar med mig så försöker jag komma ut på promenader, det går bra att gå själv för då lyssnar jag på ljud bok men bäste är när Linnea följer med. Hon har börjat på gymnasiet nu och hon trivs.
Medan Micke och Mats fiskade kräftor fick jag ha min Rosie här hos mig. Jag har världens finaste vänner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar