För ett år sen delade jag den här bild på Facebook.
Tåget fick symbolisera hur jag kände mig då. Jag var uppsagd från mitt jobb och
visste inget om min framtid och vart jag skulle i livet. Jag var väldigt orolig
att det inte skulle komma några nya tåg för mig utan att jag skulle bli kvar på
perrongen för alltid.
Jag blev inte kvar där utan det kom ett nytt tåg till mig
också. Ett väldigt bra tåg. Jag fick ett nytt jobba som var roligt, spännande
och utmanande. Under maj månad fick även Micke annat jobba och kom hem till
Sverige och jobbade. Livet kändes helt perfekt!
Hela juni var det fullt upp med nya jobbet, student för Lollo och
Vätternrundorna, halvan och helan. Jag mådde väldigt bra och har inte känt mig
så stark på flera år. Jag gjorde också två fantastiska prestationer på mina Vätternrundor. Tider jag bara kunnat drömma om. Halvvättern på 6 timmar och 42
minuter och helvättern på 14 timmar och 47 minuter.
Efter det var jag så klart sliten men det blev inte så mycket
återhämtning då jag inte hade någon semester att ta ut utan skulle jobba i fatt
det jag varit ledig.
Midsommar kom och vi ordnade med fest som vi brukar. På
midsommardagen vaknade jag inte bara bakfull utan jag hade fått blåsor i hela
min mun. Jag visste att det var stressblåsor och att jag nu fick lov att lugna
ner mig lite.
Eftersom jag tränat hårt in för Vätternrundorna skulle juli
få bli min träningsfria månad och det blev den. Det nya jobbet tog hårt på mig
under sommaren. Det var väldigt stressig och att vara ny och vilja göra sitt
bästa var också tufft.
När träningen skulle igång igen i augusti kände jag att
jag inte riktigt orkade. Jag blev mer och mer frustrerad men kämpade på med att
promenera i alla fall.
Jag har svårt med förändringar så det nya jobbet tog väldigt
mycket energi och jag vill göra allt rätt, så jag fokuserade hårt. Det var
väldigt jobbigt att gå från ett jobb som man kunde på sina fem fingrar till
något som var helt nytt. Av någon anledning som helt saknade
verklighetsförankring fick jag för mig att jag inte gjorde något bra jobb. Trotts
att alla verkade nöjda med mig. En orsak till det, var såklart att min
avdelning genomgick en stor förändring. Halva avdelningen skulle läggas ner och
jag fick vara kvar trotts att jag bara hade ett vikariat medan andra som dock
jobbade med annat blev omplacerade. Jag kände väldigt mycket av hur illa de
tyckte om att jag fick vara kvar. En av dem uttalade till och med det direkt till mig när vi
satt och fika.
Hjärnspöket började dra igång på riktigt och jag kände inte
riktigt igen mig själv. I huvudet kom tankar om hur värdelös och dålig jag är.
Hur tjock, fet och ful. Jag fick en känsla av att jag inte gjorde något bra
jobb och att de när som helst skulle avslöja att jag var en bluff , att hela
mitt liv var en stor bluff.
I mitten av september fick jag ett rött märka på mitt ben.
Jag var till doktorn som efter många om och med konstaterade att jag fått
Borrelia. Jag fick behandling för detta.
Jag bestämde att jag behövde lite semester och att åka i slutet
av november. Då gick min bil sönder så jag hade pengar till någon resa. Jag
kände mig mer och mer bitter över det och när vi kom till november kontaktade
jag vårdcentralen via hemsidan. Där jag skrev och berättade. De bad mig då
ringa och då blev det inget mer för det var ju just av den anledningen jag
skrivit från början att jag inte orkade förklara hur jag mådde i telefon.
Jag kände inte igen mig själv alls och började på riktigt gå
på högvarv. Jag började städa. Jag städade över allt, rensade skåp och garderober. Fixade och trixade tills jag på kvällen stöp i säng för att sen gå
upp klockan 05:00 och åka till jobbet. Jag började känna igen lite grejer från
när jag var deprimerad för 7 år sen. Fast jag var ju inte så trött på morgonen
som jag var då och det fick liksom vara min måttstock. Så länge jag inte är så
trött är det ingen fara. Jag började sova dåligt, somnade lätt men vaknade av
att hjärtat rusade.
Jag brukar gå ner mig lite när mörkret kommer så det var nog
bara min vanliga november nedstämdhet. Dessutom borde det inte bli så illa i år
eftersom jag faktiskt varit nere sen i juni. Det vänder snart intalade jag mig
själv och gav hela tiden mig själv dåligt samvete för att jag inte fick till
träningen. Jag måste ju vara en väldigt svag människa som inte fixar att jobba
heltid för uppenbarligen gör jag ju inte det.
December kom och jag jobbade som
vanligt, jag har inte så många lediga dagar. Alla lediga dagar som jag hade var
planerade till att julpynta, köpa julklappar och handla julmat. Jag tyckte
verkligen om att julpynta i år, det var verkligen mysigt.
Jag jobbade julafton sen var vi till barnens farmor och på
juldagen hade jag tagit en semesterdag och bjudit hit alla de mina. 19 stycken
blev vi. Dagen var hur mysig som helst och jag hade verkligen lagt ner mig själ
i den. Fast det enda jag tänkte på när alla åkt hem var att min syster varit
uppe på min toa och där var det damm på golvet. Hur jävla dåligt av mig, att
inte städat toan ordentligt. Hur mycket jag än försökte intala mig själv att hon inte bryr sig om sånt. Så fortsatte hjärnspöket att ge sig på mig. Dessutom hade Gustav blivit väldigt besviken över sin julklapp så inte ens en bra jul till mina barn kunde jag ju fixa. Hur mycket jag än talade om för mig själv att jag inte kunnat göra mer inför den här julen. Jag hade fått till allt samtidigt som jag jobbat. Så hade jag ju inte lyckats utan var den sämsta mamman som finns.
På annandagen orkade jag inget mer. Jag grät hela dagen, det
fanns inget kvar av mig men jag tvingade mig själv ut på en promenad. Fast jag
var så trött så tårarna rann. Jag insåg att jag måste söka hjälp, det här går
inte! Jag var så himla yr i mitt huvud och jag har svårt att fokusera synen.
Huvudvärk var enda dag. Fast starkast av allt var känslan av att vara helt
oduglig, otillräcklig och ångest som gjorde mig illamående. Jag kollade med
vårdcentralen men de hade inga tider förrän i slutet av januari. Så jag provade
appen min doktor i stället.
Jag fick hjälp där och doktorn konstaterade ganska snabbt
att jag var deprimerad. Jag ville att de skulle ta ett sköldkörtelprov på mig
också. För min mamma har haft besvär av det och mina symptom kan stämma in på
både depression och struma.
Jag fick börja med antidepressiv medicin men sköldkörtelprovet
var inte helt bra. Doktorn ville ta om provet om en månad för det fanns en risk
för att jag håller på att insjukna i en sköldkörtelsjukdom.
Nu har jag tagit om provet och också fått svar. Jag har en
sjukdom som heter Hashimoto. Det är en autoimmun sjukdom som gör att kroppens
egna immunförsvar bildar antikroppar som bryter ner sköldkörteln. Det är klart
jag hoppades på att det inte skulle vara något fel på mig men jag har ända sen
i somras känt att något är fel, väldigt fel. Det var skönt att få konstaterat
att jag inte är lat som inte orkar träna utan jag orkar inte det just nu.
Om jag ska medicinera vet jag inte än, en remiss till endokrinamotagningen
i Karlstad är skickad nu. Det jag själv kan göra är att äta antiinflammatorisk
kost och det håller jag just nu på att läsa in mig på.
Jag har fått mitt liv tillbaka känns det som, även om jag
inte mår bra alls så vet jag varför och kan också vara lite snällare mot mig
själv. Jag förstår att det är hormonerna i kroppen som gör att jag inte känner
mig som mig själv och att jag inte orkar ens det jag vill.
Jag har valt att inte sjukskriva mig från jobbet men har
tagit en veckas semester vilket jag verkligen behöver. Det är klart att det
kommer ta tid och jag kommer nog inte bli frisk på en gång eller jag kommer i
och för sig aldrig bli frisk för det finns inget botemedel mot sjukdomen. Fast
den går att lindra. Eftersom den är autoimmun precis som min psoriasis så går
den i skov alltså man kan vara i princip frisk i perioder. Nu har jag äntligen
lite framtids hopp.
När jag läste symtomen på Hashimoto så grät jag. Förutom allt som stämde in på mitt psyke så stämde till och med att man kan få inflammation i senan i handleden som jag haft. Det är så mycket som fått en förklaring nu.
Jag kommer fixa detta, jag kommer igen och jag ska ha tillbaka till mitt liv!
Så nu börjar nästa resa den som ska ska göra mig frisk!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar