Att skriva, London och livskriser

Jag har bloggat sen 1999, det är en väldig massa år. Med tanke på att den fösta svenska bloggen startades 1997 så var jag nog bland det första och jag har varit ganska så flitig måste jag säga. Under många år hade jag min blogg på Passagen. Det gör mig fortfarande arg att de bara plockade ner alla bloggar som låg där och ingen fick en chans att spara ner något.

Att skriva är ett sätt för mig att få sätta ord på det jag känner. Det hjälper mig att sortera när det är alldeles för rörig i mitt huvud. Fast nu ett tag har jag funderat på vad mitt syfte är med min blogg och varför jag har den kvar. Det känns inte som om jag får till det där flödet när orden bara kommer av sig själv och jag inte ens behöver tänka för att få ner ord på pappret.

En gång i tiden skriva jag rakt från hjärtat. Nu har jag blivit så himla rädd om hjärtat på något sätt. Det är inte alls lika lätt att lämna ut sig själv som förr. Varför det vet jag inte faktiskt. Kanske har jag blivit fegare med åren fast jag tror att jag blivit tuffare så kanske jag inte har det egentligen.

Egentligen borde jag skriva mycket mer om det jag går igenom just nu om livet vid 40 och den livskris som jag hankar mig fram genom just nu. För kanske är det fler där ut som upplever samma sak.

Det handlar inte så mycket om att jag är 40 år och känner mig gammal för det gör jag inte utan kanske mer om att jag var 20 år nyss och nu är jag 40 år. Vad hände liksom???

Nu när barnen blir stora och man inte längre tycker man fyller någon funktion. Tiden som mamma i en stor familj håller på att ta slut och det har ju varit mitt liv i så många år. Jag har faktiskt bara varit mamma, för något annat har jag inte hunnit med att vara. Så jag är mamma Pillan och det är en väldigt stor del av min identitet. Helt plötsligt handlar jag inte längre 25 liter mjölk i veckan och tvättar inte 14 maskiner med tvätt. Jag lagar inte längre mat till 8 personer per dag. Jag läser inte längre läxor med 5 barn och det är ingen av dem som vill få hjälp med att borsta tänderna eller tvätta håret. Jag vet att mina barn fortfarande kommer behöva mig och att det är viktigt att finnas där. För min mamma är fruktansvärt viktig i mitt liv, fast jag är 40 år. Fast allt är på ett annat sätt.

Det behöver så klart inte vara till det sämre och jag älskar att umgås med mina barn som man kan göra på ett helt annat sätt nu när det är stora.
Förra helgen var vi till London på en tjejhelg.

Tillsammans med min syster och hennes dotter.

Det var en fantastiskt rolig resa!

Det är ju ett helt nytt sätt att umgås på.

Innan vi reste var jag lite orolig för att resan skulle ta alla mina krafter som jag faktiskt lyckats bygga upp men det gjorde inte det. Jag kände att jag fick kraft och energi igen.

Nu har jag varit i London 3 gånger. Det kanske är dags att välja ett annat resmål nästa gång :) men jag gillar verkligen London! 

Det är en stad som är väldigt enkel att vara turist i. Sen om man har med sig en egen Lollo som vi hade så är det ännu enklare.

Vi <3

Shopping hör ju till London men jag shoppade inte så mycket. Det blev ett nytt Pandora armband, två par byxor på Primarks och Whiskey till Micke. 

 

Jag inser att det jag går igenom är en livskris och jag försöker lyssna på Micke som tycker jag ska försöka njuta av att få tid för mig själv och möjligheter att göra vad JAG vill på ett sätt som jag inte haft på 19 år. Fast det är just det som är grejen att det är 19 år sedan. Jag är inte riktigt samma person som jag var då och det är inte så bara att helt plötsligt veta vad man vill göra med all tid.

Jag ska i alla fall ta tag i detta och inte sitta och ruttna bort som skelettet som Linnéa och hennes kompis Jullan drog hem i tisdags. Det är ju tur man inte är lättskrämd. Det såg för dumt ut med det där skelettet sittande i soffan hela eftermiddagen. Fast Jullan fick lov att ta med sig hen hem igen även om hen inte gjorde så mycket väsen av sig.

 

Jag förstår att det inte är så konstigt att jag inte mår så 100% bra. Det har varit kanske lite för mycket förändringar och jag är inte bra på förändringar.

Det har som ni förstått varit så jäkla jobbigt att den här tjejen flyttat hemifrån. Min fina älskade Lollo men nu har vi varit i London och jag fick ha henne nästan en hel vecka hos mig.

 

Även om jag varit sliten så känner jag att jag är på rätt väg 

Förra veckan var jag till och med i väg och lämnade blod igen, vilket jag fått ställa in flera gånger på rad för att jag inte känt mig pigg nog.

Sen har jag inte fått till det är med min träning och det tycker jag faktiskt är skitjobbigt. 

Jag har bestämt mig för att inte vara så hård mot mig själv. Jag kanske behöver landa i det "nya" livet innan jag kan etablera något igen. Så i stället för att gräma mig över att jag inte orkar eller får till träningen så kan jag ju glädjas åt att jag i alla fall är väldigt flitig med att gå på mina promenader.

En timma om dagen försöker jag att gå och i förrgår sprang jag faktiskt en liten stund!

Vad det gäller sunda vanor så har de också ballat ur en aning för mig. Jag säger inte att jag tänker leva ett liv där jag inte någon gång ibland kan ta en sån här munk till kaffet. Problemet för mig är dock att när jag hamnar i sockerträsket så är det som att mycket vill ha ännu mer.

Nu har jag inte tänkt att ta tag i detta genom att göra ett stort projekt utan jag ska försöka göra lite bättre val och välja lite mindre söta alternativ lite oftare. För som Lofsan säger i podden allt du inte känner att du kan börja med här och nu är ett för stort steg.

 

Prestationer, Champagne och återbesök

In för nästa år har jag tagit beslutet att bara cykla tjejvättern.

Jag är nu anmäld och mitt mål är att cykla på en bättre tid än jag gjorde 2014 när jag cyklade Tjejvättern sist. Det är ett realistiskt mål och ett mål som kommer kräva en del träning men inte alls så mycket som det krävs när man ska cykla hela Vätternrundan. Jag har lite svårt med att vara måttlig, är det verkligen någon prestation att "bara" cykla Tjejvättern? Man kan ju också fråga sig, måste jag prestera? Vem är det som bestämmer om det jag gör är en prestation eller inte? Jo i grund om botten är det ju jag själv och ibland skulle jag vilja skak om mig själv och skrika: var inte så jävla hård mot dig själv!

 

Fast det är svårt, för jag har väldigt svårt för att vara lagom med något. Allt jag gör, kör jag till 110% eller inte alls. 

Det här är i alla fall bland det roligaste jag vet och förra veckan fick jag till alla mina inplanerade träningspass. Jag skulle tagit en löptur på lördagen men det fick bli två långpromenader. En på lördag och en på söndag istället för jag har något skit i mina luftrör som inte vill släppa helt.

Efter lördagens promenad, lagade jag mat och packade mina väskor. Micke åkte redan på fredag morgon till Alingsås på Golfresa. Linnéa och jag åkte till min Therese i Linköping

Vi stannade på Brunneby och köpte saft, marmelad och balsamico vinäger. Den med chili som jag brukar köpa var slut men jag köpte en med fikon istället och det var inte alls dum.

 

Jag hade en så mysig lördagkväll hos min Therése. Vi åt en massa god mat och pratade massor. Det är något speciellt med de där allra finaste vännerna. De fyller på energiförråden på ett sätt som inga andra kan göra.

I 37 år har vi varit vänner och det firade vi med riktigt findricka! Riktigt god var den här.

 

Det var helgen det och nu så har det dragit igång en ny vecka. Jag började veckan med att jobba halvdag. Jag skulle med min lilltjej på återbesök hos doktorn. Vi vet inte anledningen men det blev en väldigt väntan igår fast vi hade tidbokad. 

Linnéa har inte så mycket till tålamod och tillslut hade hon tröttnat så mycket att hon kröp på golvet. Inte var det helt bra med hennes handled heller utan den har flyttat sig lite vilket kan komma att påverka hennes rörlighet i handen. Fast om det vet vi inget än, det kan bara framtiden utvisa.

 

När vi kom hem från sjukhuset igår skulle jag träna men som ni förstår så var jag väldigt försenad mot vad jag trodde. Jag borde naturligtvis gått i väg i alla fall men den här gången tror jag latmasken tog ett stor tugga bak i ryggen på mig för jag fick skitont bara helt plötsligt. Jag tror jag stäckte mig för idag känns det väldigt mycket bättre. 

Oturskråkan, vila och träna

På fredag eftermiddag kom hon äntligen hem med sin brutna hand min lilla oturskråka ❤️ 

Hon hade mycket att berätta och även en del hon själv behövde bearbeta av sina upplevelser. Vi låg på hennes säng på fredag kväll, hon berättade, grät och skrattade. Det är inte bara att hamna på sjukhus utan mamma när man är 13 år. Hon var så duktig min lilla tjej. 

 

För mig var det jobbhelg. Den här helgen var min kompensation för förra helgen jag jobbade. Det går inte ens att jämföra. Förra lördagen jag jobbade var det enda jag orkade efteråt att ligga i badkaret och stirra i taket. Nu orkade jag gå på marken en stund till och med. Man är väldigt utsatt när man jobbar helg på mitt jobb just för att man faktiskt bara är två personal och jobbar mot hela kommunen då.

Så här fint besök har jag aldrig haft på jobbet! Det var ju Oxhälja och mina barn mötte upp mig på jobbet. Linnéa ville så gärna gå men samtidigt orkade hon inte. Det blev tungt med den gipsade armen. De köpte munkar och jag köpte kokosbollar och marknadschoklad. Det blev bara två timmar och jag kände att det räckte. Ju äldre jag blir ju jobbigare tycker jag det är med mycket folk. Fortsätter detta kommer jag väll bli helt folkskygg när jag är 60 år.

Jag är väldigt trött och sliten just nu, känner mig inte riktigt som mig själv alls. Jag vet att jag i mitt liv har perioder när jag är nedstämd och den här perioden har nog faktiskt varat ända sen i somras.     

Jag jobbar på det men ofta har jag lite för bråttom. Jag vill bli pigg och full av energi på en gång och så funkar det inte alls. Jag vet också att jag har perioder i livet då jag känner mig som om jag har kolsyra i hela kroppen av lycka. Jag försöker tänka på att båda delarna är en del av livet och utan det ena kan inte det andra finnas. Har man inga downs har man inga upps och mina upps skulle jag verkligen inte vilja vara utan. Även om det är på bekostnad av att jag ibland faktiskt på riktigt mår skit och helst av allt bara vill ligga i fosterställning och gråta.

En sak som jag har svårt för är att vila. Jag har svårt att ge mig själv tid för återhämtning. Vad det beror på vet jag inte riktigt men jag tror mest det beror på att jag inte tror jag ska bli trött av något jag gör. Jag har alltid varit en prestationsprinsessa och en duktig flicka och att vara något när man inget presterar är lite svårt för mig. Det jobbar jag också på!! . 

I tisdags när jag var ledig kände jag mig till och med sjuk för att jag var så trött. Jag var frusen och kände mig febrig. Jag och min Linnéa låg på sängen och myste hela förmiddagen.

Att i allt detta försöka motivera sig att komma i väg och träna är fan inte lätt.

Jag är så stolt över mig själv, att jag ändå kom i väg. Hade jag inte haft schemat och min plan klar nu hade jag inte kommit i väg. Till och med passet var tungt men jag gjorde det, jag tränade!!

Komma i gång, skadad och fredagsfrukost

Nu så äntligen har jag fått till ett träningsschema. Det är svårt när man inte har något direkt mål men så som jag har känt mig ett tag nu har jag kommit fram till att mitt främsta mål är att må bra och det har varit lite si och så med den där må bra känslan ett tag. Nu ska bara förkylningen släppa taget om mig helt så jag orkar köra på.

Min enda lediga dag den här veckan var igår och jag gjorde verkligen inget annat igår än att oroa mig för Linnéa lillbus. Som jag berättade så är hon på skolresa till Dovre. Om det ska hända någon något så är det såklart min lilla oturskråka. De hade en klättningslek och det blev något fel med Linnéa säkerhetssele så hon föll från över 2 meters höjd rakt ner i backen. Hon landade på sin arm. De körde henne i ambulans till Lillehammers sjukhus. De röntgade, sövde henne, lade rätt benen inne i handleden på henne och gipsade henne. Allt utan att jag kunde vara med henne. Det kändes väldigt jobbigt att inte kunna vara hos henne.

I kväll kommer hon hem och det hon önskade sig var att få cola och det ska hon få!

Linnéa hade så sett fram mot att få gå upp på Dovre fjället men tack vare att hon skadade sig så missade hon den utflykten. Jag har lovat henne att jag ska följa med henne och gå till upp till Snöhetta om hon vill. Är det inte så jäkla typiskt att det barnet på skolan som såg mest fram mot vandringen och som varit redo för detta med skor och utrustning i över ett år ska skada sig och inte kunna gå dit.

Jag är så glad att hon kommer hem ikväll mamma lilla hjärta <3

Att hon trivs ute i naturen har hon nog fått både från sin mor och sin far. Fast jag var inte en sån skogsmulle som jag är nu när jag var 13 år. På mig har det liksom kommit med åren mer.

Nu är det bland det bästa jag vet att få gå i skogen eller att bara sätta sig där en stund och bara vara! .

Idag är det 1 september och jag sitter fortfarande och väntar på att det ska bli sommar. Det är ju inte möjligt att den redan varit eller? Den här helgen är det Oxhälja och när den har varit är det höst på riktigt! 

Idag var det min tur att bjuda på frukost på jobbet, vi turas om. Fredagar är den absolut mysigaste dagen i veckan att jobba.