Tonåring, blå present och husbilshelg

Måndag morgon och långvecka med 46 timmar framför mig. Då gäller det att också planera livet efter det.  Planering är nyckeln för mig.

Idag är det ingen vanlig dag för det är min lilla Linnéas 13 års dag. Tänk att min minsta lilla trollunge fyller 13 år!! Trotts att hon viste att det skulle innebära en mycket tidig morgon ville hon inte skjuta på att få frukost på sängen.

Så det fick hon halv sex i morse. Hon åker nämligen i väg på skolresa idag och blir borta hela veckan. De ska åka till Dovre och Linnéa har sett så mycket fram mot den här resan. De ska fjällvandra och det är en av de saker som min lilla dotter älskar.

En annan sak som jag tror min dotter också hade älskat är vad jag fick göra i helgen. När jag fylld 40 år så önskade jag mig upplevelser och det fick jag. Den här helgen var det dags för att få min ”present” av pappa och Gudde.

Så här ser jag ut efter den så jag vet inte om jag ska tacka eller inte faktiskt.

Det jag fick var att genomföra en höghöjdsbana. Klättra och dra sig fram 10 meter ovanför marken. Det var en häftig upplevelse men verkligen inget för den höjdrädda eller armsvaga.

Jag var så himla tät av min astma bara vilket var skitstörande men annars var det verkligen en annorlunda upplevelse!

För utom att hänga 10 meter ovanför marken i en sele så åt vi god mat och drack vin. 

Vi låg på Laxsjöns camping som var en väldigt trevlig liten camping.

Förmodligen var det sista helgen jag var ute med husbilen och det har inte blivit så många turer i år men så har jag ju inte haft semester heller.

Nästa år hoppas jag på många många fler helger! 

 

Tårar, Ellie och löpning

Ja nog grät jag allt när jag lämnade Louise i tisdags. Det var fulgråten som kom. Det finns dock något förlösande med att gråta och låta sorgen komma ut. Hur opraktiskt det är att köra bil när man storgråter behöver jag kanske inte ens berätta om. Fast samtidigt så gav resan i bilen hem, mig möjligheten att på riktigt få gråta ut.

Jag är en känslomänniska och jag är nog bra på att leva ut mina känslor men att vara ledsen är nog det jag är sämst på. Jag vill nog att jag ska vara glad för det mesta. Jag är inte lika tillåtande till mig när det gäller att vara ledsen.

Jag har haft kontakt med Louise flera gånger igår och då känns det bättre. Jag vill ju inte att hon ska få dåligt samvete över att hennes mamma är så knäckt för att hon flyttar. För är det något jag verkligen vill så är det att hon ska följa sina drömmar. Nu tror jag hon förstår precis hur det är och inte får något dåligt samvete som tur är.

Som tur är har jag två barn kvar hemma i några år till.

Igår när Micke och jag stod och lagade mat så sa han: tänk att vi kan stå en helt vanlig onsdag och laga mat tillsammans! Ja det är ju helt underbart!!

Det är kanske inte så konstigt att det är lite svårt att ta in alla förändringar som skett sen i januari då jag blev varslad om uppsägning. Om någon visat mig en bild över hur mitt liv ser ut nu, bara för ett år sedan hade jag inte trott att den bilden var ur mitt liv. 

Sist jag skrev berättade jag inte att vi hade äran att få vår lilla trollunge hos oss i helgen. Det är så mysigt och när hon ropar momo och kramar mig kommer det tårar varje gång i mina ögon

Fast jäklar vad trött jag blir efter hon varit hos mig. Jag sov inte ordentligt alls utan liksom vakade över henne. Så fort hon vände sig vaknade jag. Hon sov så snällt hela natten så det är inget problem att ha henne men sova det kan jag verkligen inte göra. 

Bästisarna Lollo och Ellie

Vi gick och matade änderna. Det tycker hon är jättekul!

Jag har verkligen haft svårt att få till träningen ända sen Vätternrundan. Först skulle jag vila. Sen var jag för sliten för att ens orka dra igång någon träning och nu har jag haft för mycket att göra. Det hjälper inte ens att jag försöker prioritera träningen för jag har inget jag kan prioritera om. Fast nu när vardagen kommer att infinna sig så hoppas jag att jag ska få till det. Jag behöver också inse att jag måste hitta andra tillfällen att träna på. Nu när livet ser helt annorlunda ut.  

Jag fick i alla fall till en 5 km löptur en av dagarna! Det är viktigt för självförtroendet att springa just 5 km ibland, speciellt när man börjar tvivla på sig själv och tror att man tappat all kondition.

När barnen flyttar ut....

Idag när jag kommer från jobbet ska jag köra Louise till Örebro. Vi har fått tag i ett jättefin studentboende till henne. Hon kommer att dela hus med några andra tjejer och huset är verkligen både snyggt och fräscht.  Från och med idag ska hon bo och studera där. Mamma hjärtat blöder som ett öppet sår och jag vet att jag kommer gråta när jag lämnar henne. Jag grät redan igår kväll en stund.  Det är riktigt sorg jag känner.

Fast känslorna kring detta är helt ambivalenta. Jag är så glad över att jag uppfostrat mina barn till vuxna ansvarstagande och duktiga människor. Louise har kommit in på sin drömutbildning. Hon kommer få jobba med just precis det hon vill. Som mamma kan man inte önska något annat.

Ändå känns det som om jag ska gå sönder på riktigt. Jag sörjer och har en så fruktansvärd separationsångest. Jag vill stanna tiden. Jag tycker inte att jag inte tagit vara på tiden när de var små men jag kan säga att det sista 10 åren gått väldigt fort. 

Nu har jag gråtit över detta i två dagar och när jag väll lämnar henne i eftermiddag kommer jag förmodligen gråta ännu mer.

Emil har ju inte bott hemma på två år, så jag är van att han är borta. Han har nu precis flyttat från sitt studentrum till en egen lägenhet och är väldigt nöjd med det!

När Emil flyttade så var det inte så definitivt som det är för Lollo nu. Jag tyckte det var jobbigt när Emil också flyttade men det har inte varit som det är nu. Emil har under de senaste åren liksom mer flyttat stegvis. Det har varit en mer långdragen process så mamman har liksom hunnit med.

Klart att det blir bra detta men det vore en lögn att säga att det inte är jobbigt! 

Rutiner, jobbhelgen och kräftor

När jag vaknade i morse funderade jag på om det verkligen på riktigt kunde vara måndag? Det kändes som om någon hade stulit en dag från mig för helgen kände så himla kort. Livet går verkligen i 180 och jag har svårt att få tiden att räcka till. Det är liksom något som ska göras hela tiden och den kommande veckan är inget undantag.

Jag har varit och styrketränat ett par gången men jag tycker det är svårt att komma i väg efter jobbet. Jag har alltid tränat det första jag gör på morgonen och det trivs jag väldigt bra med.

Jag måste dock vänja mig med att träna på eftermiddagarna, för om jag bara ska träna när jag har lediga förmiddagar kommer det inte bli så mycket träning precis. Jag har också lite svårt med motivationen just nu men jag försöker att inte få panik över det, så länge jag i alla fall går 1 timma om dagen.

När livet är fullt av måste och att göra saker, så är det tur jag har hjälpsamma barn.
Min Lollo vet vad som gör mamma lycklig hon.

Förra lördagen jobbade jag och det var en av de värsta helgerna jag varit med om. Jag var på riktigt så slut när jag kom hem att jag bara blev sittande i soffan och stirra rakt ut. Det hade varit så stressigt att jag kände mig sjuk. Jag orkade inte ens ut på en promenad
Utan jag kröp ner i ett bubbelbad men bubbeldricka och en podd.

Arbetsbelastningen och beslut som man måste ta på kort tid, samtidigt som du vet att ju längre tiden går ju längre sitter någon gamla tant/farbror och väntar på hjälp. Vissa dagar är mitt jobb faktiskt näst intill omänskligt. Stundtals kände jag hur det krampade i magen på mig just när det är helg. Man är bara två som jobbar och då jobbar man ut mot 10 verksamheter. En verksamhet ringer och undrar om man fått tag i en vikarie samtidigt som man jobbar med 4-5 andra verksamheter och försöker lösa. Som sagt något stressigare har jag aldrig jobbat med. Fast bort ser man från dessa dagar som tack och lov bara är var fjärde vecka har jag ett väldigt roligt och varierande jobb.

Trotts att helgen var supertuff så har jag i alla fall förmånen att veckan där jag jobbar helg efterföljs av en vecka med bara tre arbetsdagar.

En sån vecka hade jag alltså förra veckan.

Nu vet jag inte i hur många blogginlägg jag tjatat om att det är sån skillnad på att jobba med det jag jobbar nu mot förut. Kanske är det så att jag egentligen inte är så anpassningsbar som jag tror eller så tar det bara längre tid ju äldre man blir att anpassa sig.

Jag längtar faktisk galet mycket efter att barnen börjar skolan och att få nöta på vecka efter vecka, skapa en vardag så att när det sen blir något annat så blir det inte hela världen för man har en struktur, en grund att utgå från. Veckoplanera på söndag, veckohandla på torsdagar, träna på bestämda dagar osv. Jag är kanske inte helt normal som tycker att när det är vardag är livet som bäst!! Det är ju då som guldkornen som finns får extra stor betydelse.

Guldkorn för mig på hösten är utan tvekan att få plocka svamp.

Micke hade sin enda semester vecka för det här året förra veckan och mitt i allt det har min bil stått på verkstad, så det dagar jag jobbade blev Micke låst hemma. Han var väldigt glad att jag inte jobbade var enda dag om man säger så. Det blir lite mer fixande och trixande att bara ha en bil men det går. Micke åkte och spelade golf i Grums och jag passade på att hälsa på min lillasyster. Min fina underbara lillasyster som jag umgås på tok för lite med och som flyttade alldeles för långt bort.
Det var som rena julafton att vara hos henne, hon är så duktig på att virka och jag fick massor av dukar av henne. De är så fina! Tänk att kunna sånt där som att måla och handarbeten, jag är så imponerad av de som kan. För själv kan jag verkligen inte. Jag fick inte förmågan att jobba med mina händer på det sättet. 

Den här helgen som var skulle Micke i väg på det årlige kräftfisket och jag tog en spontan tripp till Heidi på fredagkväll.

Vi hade en jättemysig kväll med massa prat och skratt och nya träningsplaner.

Micke skulle ha varit borta hela helgen men kom hem redan natten till lördagen
och hade med sig lite småkryp hem. Jag äter alltid en kräfta per år av tradition men jag gillar faktiskt tillbehören mycket mer än kräftorna. Någon kräftfest är inte inplanerad än.

När barnen börjar skolan är det ju alltid en massa saker som behövs inhandlas. För de växer som ogräs under sommaren.

En shopping dag sitter ju aldrig fel. Vi tog med oss mormor också. Linnéa som ska med skolan till Dovre och fjällvandra fyndade jag ett par riktigt fina vandringskängor åt på STADIUM för bara 249 kr de hade kostat 999 kr 

Jag är ju lite rastlös av mig för det mesta så det blev en tur till skogen på söndag eftermiddag. Nu har trattkantarellerna börjat att komma. Det är min favorit svamp att plocka.

Sommar, förlovningsdag och Pokémon

Startar bloggen med att bjuda på en liten selfi från gårdagen! 

Jag är verkligen inte gjord för att gå upp 05:00, tänkte att jag skulle vänja mig och kanske kanske är det lite lättare nu men det är marginellt. 

Idag är jag ledig och har haft sovmorgon! Jag vaknade i och för sig klockan sju men gick inte upp förrän halv nio, så himla skönt! 

Så var vi inne i augusti och skolstarten för mina barn närmar sig. Jag tycker det ska bli ganska skönt att komma igång med vardagen igen. Jag längtar efter den kalla luften och höstlöven. 

För jag gillar nog inte sommaren så mycket egentligen. Sol, bad och lata dagar gillar jag men det är ju sällan så sommaren ser ut. Istället är det en massa krav på att man ska göra en massa saker hela tiden. Sen undrar jag om sommaren egentligen inte är som bäst när man i maj går och längtar efter den?  

Hela det här landet är ju ett stort undantag på sommaren. Inget behöver fungera utan man kan skylla på att det är semester. På mitt jobb har vi det skittufft, för att det är sommar och då får vi de tröstande orden: snart är det slut på semestrarna då blir det bättre! Ja det hoppas jag verkligen!!! 

Jag har ett roligt jobb men det är verkligen jättetufft. Det fattas folk över allt, vi går kort på personal på min avdelning plus att själva rekryteringen tar mycket mer tid än det brukar för att det som sagt fattas folk i alla verksamheter under sommaren. 

Det jag behöver lära mig är att stänga av, att det inte får ta för mycket energi. Att inte bli arg och irriterad över hur folk beter sig. Fast jag undrar ju vad det är för fel på folk som ringer och sjukanmäler sig och som sen lägger ut bilder på socialamedier att det är på sjön och fiskar eller på Kålmorden med sina barn!!

Det är då den åter igen kommer till pass, sinnersro bönen!

"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden."

Jag är nog faktiskt lite bitter över att jag inte haft någon längre semester i år. 

Jag är lite gnällig just nu, jag känner inte helt igen mig själv. Livet är upp och ner men när det är ner så blir jag så analytisk. Vilket jag i och för sig alltid är men vid mina downs så är jag värre analytisk än vanligt. Jag försöker dock att tänka på att om man inte hade några downs så skulle man ju heller inte ha några ups och när jag har dem brukar jag ju känna en euforisk lycka som kolsyra i kroppen. Det är ju så att det ena ger det andra och en sak som jag har kommit fram till är hur viktigt det är att vara här och nu. Att inte fundera så mycket på hur det ser ut sen livet. 

För det vi har är nuet inget annat har vi. 

I söndags var jag barnvakt åt min lilla Ellie bebis <3 

Fast jag hade äran att umgås med lilltjejen även på lördagen. Vi tog en tur till Bjurbäcken och fikade.

Sen hade jag fullt hus

Det är då jag trivs som bäst. Det är så här jag vill att det ska se ut. Alla de mina hemma. 

och få dricka lite bubbel med min Zätt <3 

Den 26/7 hade Micke och jag varit förlovade i 10 år

Det firade vi genom att glömma bort det. Att vi är lika glömska Micke och jag tror jag är det bästa med oss. Vi anklagar aldrig varandra för att någon glömmer något. Vi har heller inte minne nog att vara långsinta. Så ingen av oss surar speciellt länge över något. Fast förlovningsdagen ska vi fira längre fram om vi inte glömmer det förstås!

Med den här bilden vill jag säga äntligen! 

Jag inser med mitt nya jobb och mitt nya liv att om jag vill träna lika mycket som förut så kommer det kräva lite mer planering. Jag kommer rent av inte kunna få till lika mycket träning. Jag jobbar med en plan just nu. 

Huvudsaken är att jag får till mina promenader tills den är klar.   

Jag håller i mitt Pokémon spelande, tycka vad man vill om det men faktum är att det där spelet i alla fall gjort att jag gått 1,5 mil i veckan i ett helt år.