Nu har jag koll på alla depåer och banprofilen. Jag har lagt upp loppet i mitt huvud och tänker cykla depå för depå. Det går ju inte att tänka att man ska cykla 30 mil när man startar. Det mentala är så himla viktigt och svårt!
Cykeln är fixad och jag har så smått börjat packa. Lugnet har inte helt infunnit sig och det kommer det nog inte göra. Jag känner mig dock lite lugnar nu men under helgen har jag varit helt jävla urflippad och ett känslomässigt vrak. Det är inte riktigt så här jag vill må innan ett lopp. Fast jag vet inte vad jag skulle kunna göra åt det för jag är en känslomänniska som känner av och in väldigt mycket. Det har en tendens att bli för mycket känslor och ibland önskar jag att jag hade en avstängningsknapp.
Fast när jag verkligen går ner mig i mörka svackor försöker jag tänka att det är priset jag måste betala för att kunna uppleva lycka på det sätt som jag kan. Jag har fått förmågan att kunna känna glädjerus och att bli nästan hög på min egen lycka!
Igår körde jag sista träningspasset innan Vätternrundan. Planen var att få ihop 100 mil eller minst 75 i alla fall. Nu blev det inte så.
Med det 3 jag cyklade igår har jag fått ihop 51 och jag har gjort allt jag kan. Nu är det träningsvila fram till fredag klockan 23:54 då starten går. Jag cyklade allt jag förmådde igår. Jag behövde känna att jag är stark och kan. Jag har liksom tappat hela mitt självförtroende. Jag har tränat och är nog i mitt livs bästa form men ändå känner jag mig för tillfället slö, tjock och otränad. Ja som sagt jag tänker för mycket!
Fick se på FB att det idag är 9 år sen vi flyttade in i vårt hus.
Vi har verkligen gjort ett hästjobb jag och min man. Det är en väldigt stor förändring och det är verkligen vårt hem nu!
Mitt kök är husets hjärta! Jag älskar det och det är jag som planerat varje detalj. 45m2 stort är det vilket är helt lagom till en stor familj :)
Jag tog en så rolig bild på min Micke när vi pysslade med husbilen. Min egen Toker!
Fast utan honom vore jag vilse helt. Han är min bästa vän och mitt allt. Den här veckan när jag varit helt... jaa.. galen skulle man nog kunna säga. Inte nog med att jag är uppstressad över Vätternrundan jag har haft PMS också. Jag avskyr mig själv när jag är så där för jag är inte snäll, jag fräser som kan katt och min älskade make har ett tålamod och en förståelse som ingen annan. När jag sen mina tårar sprutar för att jag inte vet vad jag ska ta vägen. Kramar han mig fast jag inte gjort mig förtjänt av någon kram precis! Är så glad att just han är min man!
Jag jobbar verkligen på detta och ibland funderar jag på att söka hjälp för jag står nästan inte ur med mig själv och min PMS. Men så fort det går över är ju allt bra igen och då har man ju liksom inte en tanke på det fören man är där igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar