Snart vänder det och går mot ljusare tider bara fem dagar kvar nu! Som så många andra blir jag väldigt less på det här mörkret.
Som jag skrev innan så var jag sjuk hela förra veckan. Jag fick faktiskt lov att ligga, vilket inte är något min rastlösa kropp är van precis. Fast har man 4 barn spelar det ingen roll att man är sjuk. Det finns vissa saker man måste göra än då som att laga mat och se till att de får vad det behöver. I torsdags fick jag ta till alla vad jag hade i medicinskåpet för att orka i väg till Karlstad. Det var dags för uppföljning på Linnéas utredning.
Ja det är vad utredningen sa att Linnéa har. Det kom inte som en överraskning. Jag hade sagt att jag skulle bita av mig armen om jag hade fel så det känns skönt att slippa börja gnaga :) I sidan på den här bloggen finns en länk som heter ADHD/ADD om du vill läsa mer om det. Linnéas största svårigheter är koncentrationen.
Jag har tagit beslutet att skriva om detta på bloggen även om jag lämnar ut både mig och Linnéa. Som förälder till barn med nevorpsykisktfunktionshinder får man ofta höra att man inte ska skriva om det, inte lämna ut barnen. Detta blir jag ganska upprörd över. Är det något ful som ska döljas som inte får finnas och som vi absolut inte ska tala öppet om?
Det är klart vi ska prata om det och beskriva hur det är att leva med det och förklara att dessa människor är som alla andra men ändå inte. Det har fullt normal intelligens. Många har till och med högre intelligens än snittet. Se på min Lollo med sina 128 i iq bara som exempel. Det är inget fult som måste döljas. Döljer vi det så blir det något fult. Vi måste våga prata om det öppet. Det finns dem som har så mycket fördomar att deras barn inte få leka med andra barn om de har ADHD detta var en väninna till mig med om för en tid sen. Så kunskap är a och o och vi måste att sprida den.
Själv har jag inte någon diagnos men hade den funnit när jag var liten så hade jag fått den. Så jag kommer att göra ett lite längre inlägg längre fram om hur det är och hur det fungerar eller inte fungerar. Jag måste bara vänta in motivationen för det.
Den 10 december var det 5 år sen pappas olycka utanför Borlänge!
Då när det hände visste vi inte ens om vi skulle få behålla honom. Vi visste inte hur skadad han skulle bli om han överlevde. Den resan han har gjort är beundransvärd. Han har kämpat så hårt och vägen har varit lång men han har varit så duktig. Han visste nog inte ens själv att han hade en sån här styrka. Idag är han näst intill återställd, förutom att han har väldigt mycket mer metall inuti kroppen och inte kör lastbil längre. Jag tycker till och med att han är mindre tankspridd nu för tiden men det håller han inte riktigt med mig om. Fast lugnare och inte så uppstressad som min pappa alltid varit, det är han nu mer! Min fina älskade pappa!
Fem dagar har hon kvar ni min Zätt!
Bebis är fixerad och jag längtar efter att få snosa! Fast jag längtar efter en annan sak också. Jag längtar efter att få höra Lizettes upplevelser. Förlossning är ju den absolut största upplevelsen i livet. Det finns inget annat som kan komma i närheten av det magiska och smärtsamma med att föda barn. Därför är jag väldigt fascinerad av förlossningsberättelser.
Dessa fina fick jag av min Zätt i födelsedagspresent!
Detta kom min älskade make hem med på fredagen!
Jag måste ha varit en väldigt snäll fru :)
eftersom min make tyckte jag förtjänade denna. Den är så snygg så jag vet inte vad!
Penicillinet hade börjat verka men jag tror jag har en virusinfektion också. För snoran vill inte släppa. Varje gång jag blir förkyld tackar jag mig själv lite extra att jag slutat röka. För Astman är nog besvärlig som den är.
I lördags tog jag mig till jobbet fast det kändes tungt.
På kvällen var jag på julbord med alla mina fina arbetskompisar på Coopan
God mat och massa prat och skratt!
Nu har jag gått på långledigt. Jag behöver verkligen det nu. Jag är faktiskt jättesliten. Halsfluss, astma, snuva och fem tuffa arbetsdagar på rad tror jag förklarar varför.
December är en jävla stress månad och jag tycker normalt sett om jul men jag hinner ju aldrig med något julmys och har egentligen aldrig gjort det. På julafton har jag alltid varit så slut att jag somnat i soffan till Kalle. Tänker varje år att i år ska det inte bli så. Förra året jobbade jag jättemycket i december. I år är jag väldigt mycket mer ledig och hoppas både hinna vila och mysa.
Idag ska jag till stan och köpa de sista julklapparna sen hoppas jag kunna samla ihop lite krafter under den här ledigheten.
Jag försöker också att inte stressa upp mig över att jag inte kan träna för jag kan inte det. Jag måste bli frisk först och det får ta sin tid.
Jag har tränat för hårt ett tag. Jag är ingen lagom människa utan för mig är det alltid allt eller inget. Jag är av eller på. Detta är typiska ADHD drag och kickarna endorfinet ger när jag tränar tycker min ADHD-hjärna om. Då får den ro och kan vila. Problemet är att jag är 39 år och inte tränat mer än i två och ett halvt år. Så min kropp håller inte för så hård träning som jag ger den. Jag tränar så hårt att resultaten går bakåt i stället för framåt. Att hitta en balans i detta är nu det viktigaste för mig. Fast först och främst ska jag bli frisk.
Jag har aldrig kunnat vara lagom med något. Jag har gjort samma sak hela mitt liv och detta är något som jag måste jobba på. Jag kör alltid hårt med det jag håller på mig. När Louise och Emil var små jobbade jag så mycket att jag blev sjuk. Några år senare pluggade jag så mycket att jag blev sjuk och nu de senaste åren har jag tränat mig till både höftinflammationer, stressfraktur och utmattning. Fast just träningen har ju fått hela mig att må bättre så det vill jag fortsätta med fast det är dags att föröka göra det i lagom dos.
