Tider, reumatologen och fullt upp

Den här bilden skickade min lillasyster till mig här om dagen, med orden: Jag går förbi den här butiken varje dag på väg till mitt jobb och varje gång tänker jag på dig, förlåt :)

Ja det är nog lite så att hon har rätt lillasyster. Jag har svårt att passa tider men jag har blivit väldigt mycket bättre och jag kommer nästan aldrig försent nu mera men jag är ju inte så himla ofta ute i god till heller om jag säger så. 

Ska jag kort försöka förklara vad som är mitt problem så är det en konstig rädsla för dötid. Vänta är det absolut värsta jag vet. Sitta 10 min och vänta på att få komma in till tandläkaren är rent slöseri med min tid. Kommer jag lite försent får jag komma in på en gång. Ja nu är jag inte uträknad och liksom tänkt ut det på det här viset men det är så min hjärna funkar. Fast även detta har jag nog hittat ett botemedel mot och det heter Storytel. Nu kan jag göra något bra under min väntan och detta har gjort att det inte alls känns som ett sånt slöseri med tid. För faktum är att stressen det innebär att alltid vara ute i sista minuten mår jag ju heller inte bra av. Inträffar det något efter vägen blir jag ju ännu mer sen och då mår jag riktigt dåligt av både stress och misslyckandet av att komma i tid. 

Det nya i mitt liv är just att jag tänker på ett annat sätt nu. Jag tar till de där 15 minuterna extra som man faktiskt behöver för oväntade saker och händer inget oväntat lyssnar jag på min bok i 15 minuter. Tänk om jag hade kunnat komma på detta lite tidigare i livet! 

Jag har ju väntat en hel evighet på att få komma till reumatologen men i måndag var det min tur. Det var ett bra besök och en bra doktor. Han skickar mig vidare på magnetröntgen av höfter och rygg. Sen fick jag också två olika mediciner som ska hjälpa mig mot smärtan i både foten och höften. Jag fick också svar på en del av mina frågor om hur man ska träna. 

Det var skönt att få mina besvär bekräftade. Det är svårt att leva med en sjukdom som inte syns på utsidan annat än när kroppen är full i psoriasisfläckar. Det är inte bara det att ingen ser att man har ont man har också svårt att acceptera att man har en sjukdom själv. 

Jag måste verkligen utgå från mina egna förutsättningar och det ska jag så klart göra. 

I onsdags var det verkligen fullt på min att göra lista men det blev en bra dag i alla fall. Jag startade dagen med ett löppass på 2,5 km sen hade jag samtal med min coach från reumatikerförbundet. Ett bra samtal! Tanka-->apoteket-->ärenden på jobbet--> Ica Kvantum Filipstad och insättning av pengar--> Forex Karlstad köpa Islänska kronor--> avslutningssamtal på barnpsykiatrin Karlstad--> Sen lunch i bilen--> besiktiga bilen i Filipstad--> in på jobbet och göra charkorder-->handla-->hem-->laga mat. Jag tycker faktiskt att jag var hemskt duktig som hann med allt detta på samma dag men det är tur att inte alla dagar ser ut så här.

Det börjar närma sig. Det är snart dags för vår resa! Det ska bli så himla spännande!

Min Lollo hon ritar den här skulle jag vilja ha som tatuering på min axel. Vist är den fin!

Löpning

Vet ni? Jag sprang igår! Första gången sen september med tejpad fot, och med de mediciner jag fått av reumatologen verkar det gå ganska bra! Lårhöjdsbacken upp fick det bli så det skulle vara riktigt jobbigt! Men jag sprang!!! Kanske kan kroppen gilla för ett löppass i veckan!

Mina, Ruset och Pinchos

Ibland känner jag hur livet fyller hela mig. Jag känner hur jag förmodligen är den lyckligaste människa på jorden eller det kanske jag inte är men jag vill i alla fall inte ha något annat liv än det jag lever just nu. 

En stund igår var de samlade tre av mina stora barn och vi satt och pratade och skrattade då kom den liksom över mig den där känslan av att just det här ögonblicket vill jag minnas i hela mitt liv. En för inte så länge sedan var jag allt för stressad för att vara här och nu och då missade jag känslan i nuet och att verkligen reflektera över underbara så ting i  min vardag. Närheten från de mina <3

Det var ju fredag igår och Micke kom hem. 

Jag firade det med god Cava, men också en massa god mat. Micke hade köpt med Norska sommarkotletter. Har du möjligheten att köpa med det om du besöker Norge så gör det. Det är vanliga kotletter bara att de är rimmade och det är sjukt gott att grilla. Jag gjorde mimosasallad, en grekisksallad och bea så klart. Det var hur som helst helt underbart gott.  

Den här dagen är ingen vanlig dag för den är min Mickes födelsedag. Jag startade dagen med att göra frukost på sängen åt min man. 

Sen hade jag bara en enda förpliktelse och det var ett möte med Mari och Sara om StorforsRuset som går av stapeln den 30 maj. Vill ni vara med och springa och vill ha mer information klicka här.  Det är verkligen jätte roligt att engagera sig i detta! 

Sen var det dags för Mickes överraskning. Han fick åka på shopping :) nu är det inte så att han gillar shopping men den här shoppingen gillade han. Jag hade sparat ihop pengar för att han skulle få shoppa på Dormys. (golf shop) och jag kan lova att där behövs det pengar om man ska kunna shoppa för fy vilken dyr sport det är. Det blev i alla fall både vagn, bag och en ny driver. Så jag tror han var nöjd min man. 

Efteråt provade vi på att vara lite inne och besöka Pintchos.

Vet inte om den här belysningen skulle vara romantiskt men jag tyckte vi såg mest knasiga ut i det där ljuset. Hur som helst var maten i alla fall jätte god och vi hade en mycket trevlig eftermiddag!

Nu har jag precis fixat tacos till barnen så de också fick lite mys! 

Magsjuka, elaka barn och träning

Linnéa var hemma måndag - onsdag från skolan för att hon hade feber. Igår skulle hon få gå till skolan igen men då fick hon magsjuka. Det är inte så kul att vara sjuk precis :( 

men Lillbus har egna sätt att roa sig :)

Det finns inget värre än när barnen är sjuka eller ledsna tycker jag och igår hade jag en väldigt ledsen son här. Han skulle vara med några kompisar de skulle bara hem och slänga av den ena tjejens väska. Gustav väntade och väntade men de kom inte tillbaka. Det hade ju kunnat göra vem som helst ledsen men har man dess utom Asperger så förstår man liksom inte alls varför de gör så här. Jag hoppas att det är ett missförstånd att det var meningen att han skulle komma efter. Han skulle prata med dem i skolan idag. Som mamma vill man ju reva upp hela jorden, springa efter de här ungarna och skrika åt dem för i hjärtat på en gör det ont på riktigt när ens barn är ledsna. Jag hoppas detta löser sig och att det var ett missförstånd. Jag lade i alla fall ner massa tid på att trösta och försöka förklara ur alla möjliga tänkbara scenarier. Han var i alla fall vid gott mod när han gick till skolan idag. Men fy vad barn kan vara elaka mot varandra

Det har varit så underbart väder några dagar nu så jag har sån lust att träna och det har jag också gjort. Igår blev det cykelintervaller i uppförsbacke, alltså man måste vara nära på idiot för att ge sig på något sånt! Blodsmak i munnen men det blev 35 minuter och sen lite armträning på det. Jag har verkligen tyckt att det är svårt att träna armarna för det känns som om det inte ger något resultat men nu är jag väldigt taggad faktiskt för äntligen så känner jag att det blivit skillnad framförallt när jag cyklar. Jag får inte alls lika ont i axlar och skuldror av det statiska just för armar och axlar som det blir när man cyklar. 

Fast jag fick betala lite högre för backträningen igår än jag tänkt mig för höften gillade inte belastningen som det innebar. Fast det är så skönt att vara igång med träningen igen! Jag som aldrig tränat förut kan inte förstå hur det blev så här? Jag trodde inte att jag skulle bli en träningsmänniska men det är ju bara positivt att jag blivit det. 

En sak som jag verkligen inte trodde på var att man blev pigg av att träna. Att slita ont och hårt i 1 timma skulle få mig pigg... nej det var ju inte alls logiskt. Så om jag redan var trött och typ bara orkade ligga och se på TV kunde jag ju omöjligt blir piggare av att anstränga mig med träning också. Fast detta har verkligen motbevisat sig massor av gånger. Ju mer jag tränar ju piggare blir jag! 

Vår, cykeltur och diagnoser

Linnéa är bättre men får vara hemma idag också. Hon får vara hos mormor och Lizette medan jag jobbar idag. För att hon för det första är mycket bättre och för att jag behöver lite socialt umgänge! 

Linnéa burkar inte vara sjuk och hon brukar speciellt inte vara orkeslös. Då blir det inte så lätt när man annars är väldigt livlig. Hon har trotts sin höga feber försökt att hålla igång som vanligt. Sen har hon blivit väldigt frustrerad över att hon blir trött. 

Det fick bli en cykeltur igår också, vädret var helt fantastiskt och det är så vackert ute just nu. 

Fast nu känner jag att jag måste vila lite för min höft är verkligen inte bra och inte min fot heller. Foten är verkligen värst men nu börjar det närma sig, på måndag ska jag äntligen till reumatologen. Jag har såna förhoppningar om att han ska kunna göra mig helt bra. För som sagt min dröm är ju att kunna springa igen. Just att springa är det roligaste jag vet, det passar mig som är en stressad själ. 

I helgen när jag var i Örebro, var ett av de många samtalsämnena diagnoser. Att få prata om detta med andra som också förstår och har en del erfarenheter ger mig väldigt mycket. 

Vi pratade också om samhällets reaktioner. Idag finns väldigt många fördomar och väldigt mycket okunskap. Vi bor ju dock i ett fritt land som folk har ju rätt att uttala sig om diagnoser utan att ha någon som helst kunskap. 

Några ord som jag ofta stöter på när någon trotts allt frågat vad det innebär att ha Asperger eller ADHD är just att man blir nonchalerad med orden: ja men det låter ju precis som mina barn! Jo det kan det ju göra men ett barn får ingen diagnos om inte funktionshindret utgör ett så stort problem att det ställer till det i vardagen för individen. 

Folk tycket också att det sätts diagnoser så lätt, att var enda unge får en diagnos nu för tiden. Så är det verkligen inte och detta tycker jag är en skymf mot de läkare, sköterskor och psykologer som jobbar med detta. Det är en massa kriterier man ska uppfylla för att få en diagnos.

Okunskapen är så stor! Förr fanns minsann inga diagnoser och det gick så bra än då. Ja för dem som inte hade några ja. Om du själv tänker tillbaka på din egen klass från grundskolan så fanns de där. Den utåtagerande killen, den extremt tystlåtna som gick för sig själv. Idag fick finns det kanske 1-3 barn i varje klass som har diagnos och det fanns det i min klass också fast de fick ingen diagnos. De som inte fick någon hjälpt på den tiden kunde det gå dåligt för och det finns ju en anledning till att personer med nevropykiska funktionshinder är överrepresenterade i kriminalvården och missbruksvården. Där har vi idag svaret på att det gick så bra förr utan diagnoser och stöd till de här människorna.   

Jag ska fortsätta på detta tema en annan dag men nu får det vara slut för idag! 

Vab, cyklar och mail-träff

Jag har hemma och Vabar, Lillbus är sjuk hon har hosta och hög feber och är inte alls pigg.

Fast det jobbigaste är nog att hon måste vara stilla. Det är frustrerande för en tjej som alltid är i rörelser annars. Hon är något bättre idag men hon har fortfarande feber min lilla snutta. 

Jag har kommit igång med cyklandet men herre gud var jag tappat i ork och kondition under de här månaderna som jag vila. 

Jag har väldigt lätt att se ner på min prestation, just för att jag inte presterar samma tider som jag gjorde förra sommaren. Jag har som jag skrivit om tidigare en ganska elak inre kritiker och efter senaste cykelpasset var han på mig igen. Fast en av mina nya styrkor är att få tyst på den där jäveln eller rättare sagt få honom att säga bra saker. Det sitter ju i huvudet. För ärligt talat så hade jag förmodligen inte kunnat cykla alls nu om jag inte hade vilat de där månaderna som jag faktiskt gjorde. Sen är det väll ganska bra att över huvud taget cykla över 3 mil eller? Fast jag måste alltid passa på för de dåliga tankarna får gärna övertaget hos mig och om de får fritt spelrum är jag snart den värdelösaste människa på jorden och så är det ju faktiskt inte. 

När jag väntade Emil 1999 fanns en hemsida som hete Kanalen. Detta var ju långt före Facebooks tid. Kanalen var en sida för föräldrar och de hade olika mail-listor. Jag gick med i ganska många listor. Med tiden dog listorna ut men efter en men det var en som blev kvar 98:or. Vi skriver fortfarande även om mail-listan inte finns kvar efter att kanalen kraschade. Nu mer har vi en facebook-grupp och vi pratar verkligen om allt och ses ett par gånger per år. Det var några år sedan jag var med på någon träff men i helgen var träff i Örebro.    

Massa god mat

Massa goa tjejer. Det är lite konstigt att man känner någon så mycket som vi känner varandra utan att man är van att se dem. Första gången vi sågs hade jag inte ens ett ansikte på många av tjejerna och då blev det helt fel att någon var mörkhårig eller hade en speciell dialekt. Hur som helst är de här tjejerna bland de finaste vänner man kan ha <3

Vänskap

Vad är viktigast i livet? 

Startar dagen med denna, hittade den på FB. Ibland behöver man se över sitt umgänge och fundera om det är så här eller inte. Jag har alltid varit en givare och visst är det bra att vara snäll och jag är stolt över att just ordet snäll är ett ord som de flesta väljer när de ska beskriva mig. 

Fast men får inte vara för snäll vilket jag har varit. Jag har alltid varit den som hört av mig till mina vänner, ringt och frågat hur det mår, det har ofta varit upp till mig att se till att hålla kontakten, eller den rollen har jag tagit på mig själv. Nu är det ganska många år sedan jag slutade med detta för jag insåg någonstans att det är som budskapet i bilden. På ett år efter jag slutade höra av mig och började ställa krav på att andra skulle komma till mig eller ringa, så minskade antalet vänner med hälften ungefär. Fast å andra sidan så fick jag då också veta vilka som var riktiga vänner. Jag vet inte om det har att göra med att man blir äldre och klokare men jag tycker att det sättet som jag prioriterar de människor jag har runt omkring mig är mycket bättre än för 10 år sedan. 

Vissa vänner kan man ha svårt att släppa trotts att man vet att relationen är bedrövlig. Att efter ett telefonsamtal har vännen sugit ur dig all energi och du måste lägga dig en stund. För mig finns det där som kallas för samvete. Det styr mig väldigt mycket och jag får lätt dålig samvete och jag får det för allt. Jag försöker liksom ta känslomässigt ansvar för väldigt många människor omkring mig. Försöker dämpa deras fall på något sätt vilket självklart aldrig funkat men jag har genom att slå knut på mig själv i alla fall försökt. 

Men vad är rätt och fel då och hur gör man det frågar jag mig många gånger. Sig att du har en vän som blir sjuk eller drabbas av en tragedi. Självklart måste men finnas där, stötta och trösta. Fast hur gör man när man lyssnat i 10 år när tragiken aldrig tar slut? Är man då en dålig vän som inte orkar mer? När man ger och ger och inte får något tillbaka. Jag som nästan alltid värderat andra människors behov före mina egna. Har också någon konstig tro på att jag varit så behövd och måste finnas till för den här personen. Alltså en ganska stor tro på att jag skulle vara så viktig. Därför har jag funnit mig i denna behandling i åra tal. Jag har lyssnat och lyssnat och när jag har behövt berätta något så har det inte funnits tid till samtal längre. Jag har fått varit en soptunnan som man kan dämpa av all skit i och sen aldrig själv behöva lyssnad på. Jag upptäckte att en av de vänner som jag trodde var en vän och som jag fungerat som soptunna åt i så många år inte ens kunde redogöra för namnet på alla i min familj.. ja nu är vi ju 8 stycken men om man är riktiga vänner så känns det som en stor del.

Så efter moget övervägande bestämde jag mig för att även om min vän har det svårt och jobbigt i sitt liv kan hon inte längre få använda mig som soptunna. Det får ingen göra. Så jag släppte taget! Samvetet är på mig då och då än men det är mitt val det här kontot blev tomt för länge sen och all kredit är redan utnyttjad så nu har kontot avslutats.    

16 år, träning och ljudböcker

Just nu sitter jag och väntar på att solen ska få upp temperaturen lite så att jag kan ge mig iväg på en cykeltur. Det är sista lediga dagen idag och den här ledigheten har varit väldigt välbehövlig. 

I måndags fyllde Emil 16 år. Som alla andra mammor som har barn i övre tonåren säger: vart har tiden tagit vägen?

Magnus och Emil för 16 år sedan. I år önskade han sig inträde till Dreamhak och det fick han så klart.

Frukost på sängen fick han också, liksom sin mammas skönsång ;)

Har ni sett något så vackert?

I helgen som gick var det Picacon i Kristinehamn. Picacon är ett konvent, såna där som Lollo är runt hela i Sverige. Nu var det ära och Lollo tog hand som sina småsyskon en stund, så de fick vara med. Linnéa var utklädd till någon en skogs alv.

För mig har det varit så att när jag väl började träna och det blev en del av mitt liv, så kunde jag inte vara utan träningen. Jag ville träna mer och mer hela tiden och det gjorde jag också. Tyvärr så gick jag ju sönder helt och hållet men nu tror jag att jag hittat rätt och kommit till en väldigt viktig insikt. Både med träningen och mig själv. Jag tränar för min skull! Jag tränar för att hålla mig frisk, inte för att passa in! Jag tränar för att få en stark kropp inte en skadad sönder tränad kropp! Jag tränar inte heller för att gå ner i vikt längre. Eftersom jag väger för mycket så vore det ju roligt om jag blev lite lättare men det är inte alls syftet med träningen. Jag har efter många om och men bestämt mig för att

JAG DUGER SOM JAG ÄR!

Alla duger vi som vi är! Detta är så klart lätt att säga men väldigt svårt att känna ända in i själen men det känns som om jag är på rätt väg. 

I lördags körde jag min vanliga cykelrunda på 34 km för första gången i år. Det var härlig men det gick inte fort och jag var väldigt trött i benen redan innan för att jag hade kört ett benpass dagen innan. En sak som jag märkt. Jag har tränat ganska mycket armar ett tag för att jag har ju inte kunnat annat eftersom benen varit som dem varit och det har gjort att jag inte alls domnar så mycket när jag cyklar. 

Jag lyssnar på väldigt mycket böcker, storytel är det bästa som hänt mig, ja nästan i alla fall :) Är man dyslektiker som jag så finns det verkligen inget bättre. Fast ljudböckerna har också en väldigt avstressande funktion hos mig. Jag har svårt att åka till en butik och handla för det stressar mig något oerhört men med ljudbok i öronen funkar det jättebra! Många av de böcker jag lyssnat på den sista tiden handlar om personlig utveckling. Jag tycker det är väldigt intressant hur man kan med sin egen kraft och egna tankar få ett bättre liv. 

Jag brukar säga att jag samlar guldkorn från alla böcker. Det kan handla om allt möjligt och man får massa nya insikter plus att det lär mig en massa saker om andra människor också. En av de största lärdomarna är nog insikten om vem mitt liv är till för och vem det ska vara bra för. Den enorma frihet som det gett mig att inse att mitt liv är mitt. Det låter som en självklarhet kanske men det har verkligen inte varit det för mig. Jag har velat passa in och vara som alla andra. När man väl inser hur lite andras liv har med mitt att göra blir man fri. Att sluta jämföra mig med andra skulle jag också vilja sluta med helt men där har jag en del att jobba på än. 

I tisdags var jag hem till den här tjejen och pratade lite livsfilosofi <3. 

Min fina Zätt! 

Påsken i bilder

Micke var hemma veckan före påsk och veckan efter hade barnen påsklov. 
Här kommer lite bilder för att sammanfatta påsklovet.

Promenader

Vi han med både det enda och det andra.

Micke var en tur ut på Vänern och kom hem med den största lax jag sett!

En ny utmaning doftar ljuvligt.

vår fint vid graven.

Fika hos farmor

Cykelpremiär

Långfredagstrav på Färjestad

med lillasyster, Micke, Lizette och Urban

Riset fick stå i år, katten har blivit vuxen!