Dammallergi, Julgalan och Ullared

Dagen sak få börja med ett blankt papper. Eftersom det är långt mellan det jag skriver så har jag oftast börjat flera gånger utan att blivit klar och då har jag lite för många lika ämnen som liksom inte går att foga ihop.

Idag skulle jag har varit med pappas Gudde och faster Ann till skidtunneln i Torsby. Jag hade sett fram mot det jätte mycket! Så blev jag sjuk igår, fick ett astmaanfall. Jag har varit lite snorig men det kom helt oväntat. Jag förtränger alltid astman ända fram till jag inte får luft. Jag borde medicinera hela tiden och speciellt vid tecken på förkylning.

Efter 15 Betapred och en del Bricanyl fick jag i alla fall luft igen.

Det som utlöste det hela var att jag städade igår. Lizette var hos mig och vi adventspyntade, städade och satte upp julgardiner. Det blev förmycket för mig som är dammallergiker tydligen.

Köket blev väldigt fint! Jag har vardagsrummet kvar men vågar mig nog inte på att städa där med mina luftrör just nu tror jag. Jag ska ta en allergitablett så får vi se om jag vågar sen.  

Så här såg dagens tisdagens "Att göra lista ut"

• Filippas bokföring
• Boka utflykter, Islandsresan

• träna
• Föräldrasamtal Gustav
• Tid på röntgen
• föräldrasamtal Lollo
• hämta Gustav kedjetäcke på BUP i Karlstad.
• fixa middag
• läxor
• mysstund med trollen 

Alla punkter är av bockade, några kom till under dagen som att tvätta och handla men jag hade gjort mig förtjänt av en stor mugg te och egentid med min ljusboka efteråt. 

Träningen bestod i en snabb promenad med stavar. Passade på medan solen sken. Den har ju liksom lyst med sin frånvaro ett tag. 

Nu ska jag berätta för er om min helg. Min helg som Micke fixat för oss. På fredag morgon satta vi oss i bilen och åkte till Göteborg. Där hade han bokat hotell. Kvällen spenderade vi på Scandinavium och Julgalan. 

Ny röd känning hade jag köpt dagen till ära. Julgalan var helt fantastisk! 

God mat, efterrätt och vin. Härlig stämning och bra musik. 

På lördag förmiddag åkte vi vidare till Ullared där hade Micke också fixat boende så där blev det en tvådagars shopping. 

Barnen fick massor av kläder, Micke och jag fick en del vi också och jag köpte massa annat roligt också. 

Vi hade en helt fantastisk helg. 

5 veckor, träningsvärk och tvättberget

Idag är det 5 veckor sen min operation och jag mår riktigt bra. 

Jag har jobbat min första långperiod efter sjukskrivningen. Vi fick varor igår och jag vet inte om min träning plus allt lyftande av varor blev för mycket för jag har blött lite grann. Först blev jag helt skärrad men så läste jag att man kan blöda lite av och till i upp till 8 veckor efter operationen och jag har inte ont alls. 

Körde ett pass med ben och armar här om dagen som resulterade i en träningsvärk utan lika. För att komma ner på toan fick jag krampaktigt hålla mig i elementet. När man har sån där fruktansvärd träningsvärk undrar jag alltid om jag är riktigt klok som utsätter mig för detta? Så tänker jag mig tillbaka till målet i Motala och känslan vid målet. Den underbara känslan att jag fixade det, slår liksom allt! Träningsvärken bättre idag tack och lov så det fick bli en regnig skogspromenad med stavarna så klart. 

Det är skönt att vara igång. Jag har bestämt mig för att träna 3 dagar i veckan. Även om jag vet varför jag måste träna just nu så hittar jag ingen motivation. Fast grejen är den att motivation är ju inget som hoppar på en utan saknas denf får man helt enkelt träna ändå ibland. Träna på rutin och skita i om det är jobbigt eller dåligt väder bara göra. För när jag står där på startlinjen och ska till Mora på skidor har jag i alla fall inte tänkt att vara helt otränad! 

Vet inte vad som hänt men alla mina Orkidéer är på väg att börja blommar. Ni ska få foton på alla de andra också så fort blommorna slagit ut. 

Jag har varit väldigt effektiv idag och fått saker gjort. Jag har svårt att komma igång med saker och är trögstartad speciellt om det är något som är hemskt tråkigt och som nästan är övermäktigt så där att man inte ens vet var man ska börja. Då tar jag till ett av mina knep. Jag använder mig av tidtagning. Jag bestämmer att jag ska göra detta tråkiga i en timme sen är det bra för idag även om jag inte är klart. Så med detta knep har jag vikt in all tvätt som svämmade över i tvättstugan. Efter en timma var jag nästan klart så jag gjorde klart det sista också. Så skönt! Tänka att man kan bli så lycklig av en tom tvättstuga.  

PMS, träning och släktmiddag

Jag har precis lyssnat klart på Ove boken och börjat på en ny av samma författare. 

Har du missat den så läs, den är helt underbar! 

Just nu känner jag mig lite som Ove i boken... jag har PMS!! Trodde i min enfald att avsaknaden av livmoder skulle minska den en aning men det kan jag upplysa er all om att det inte gjorde... och tror ni mig inte kan ni fråga min man :)

I fredags var jag till sjukgymnasten som gav besked om min hälsporre. Jag får inte springa, inte promenera annat än med stavar för att avlasta. Jag fick också övningar som jag ska göra. Det är lite motigt faktiskt och jag blir lite ledsen men det är bara att kämpa vidare. 

Så det fick bli en kvällspromenad med med stavarna. Riktigt jobbigt ska jag säga. 

Lördagkväll var vi på släkt middag i Lungsund med alla från min fars sida.  

Min syster Sandra och hennes Mikael. 

jag och min Mikael :) eller nej min Mikael är en Micke 

Det blev en trevlig kväll och massa prat om träning. Vättenrundor och Vasalopp. Men så en del om vad som hänt sen sist. Det är i vår släkt som i de flesta andra man ses allt för sällan. 

Man borde ta sig tid, varför gör man inte det? Ja det är ju tid och prioriteringar. Man är så trött, varför är alla människor så trötta jämt? Jag är verkligen en av dem som är så där trött och jag är på tok för dåligt att hålla kontakten med mina vänner även om jag skulle dö om jag inte hade dem. Skärpning Pillan!

Island, träning och min familj

Om allt går som planerat ska Gustav, Linnéa och jag åka till Island i maj. 

Jag är jätte nervös har aldrig rest ensam någonstans och knappt rest någonstans alls i mitt liv fram till i somras. Fast man måste ju våga eller hur! Jag har velat åka till Island sen jag var som Linnéa. Precis som Gustav och Linnéa var jag intresserad av vulkaner och den geologiska aktivitet som finns på Island. Gustav och Linnéa fick välja vart de ville åka EuroDisney eller Island. Utan att tveka valde de Island och nu är resan bokad och betald. Nu är det bara utflykterna som ska bokas. 

I morgon är det fyra veckor sen min operation och jag mår bra, lite tunna blödningar fortfarande men det är normalt. Igår drog jag försiktigt igång med träningen igen. Väldigt försiktigt jag lovar. Jag har skrivit ihop en plan som jag ska visa för sjukgymnasten när jag kommer dit. Det jag behöver få svar på är hur jag ska göra med min fot (hälsporren) Ska jag belasta genom promenader och utstå smärta till en viss gräns eller ska jag helt enkelt inte gå alls. 

Jag hoppas att jag får promenera trotts en del smärta. Jag älskar att gå med en ljudbok i öronen. Just nu lyssnar jag på boken En man som heter Ove och jag ler nästan hela tiden. Ljudböcker, jag säger bara det vilket underbart påhitt. Jag är ju dyslektiker så jag har inte läst så mycket böcker i mitt liv. Det har krävt väldigt mycket energi. Så hittade jag storytel!

(Klicka på bilden om du vill komma till sidan)

Jag har så många böcker som jag vill lyssna på att jag nu en period plöjt och lyssnat all ledig tid. Min hjärna får på något sätt ro av att lyssna som om den där inre stressen lugnar ner sig lite och det känns helt plötsligt inte lika tråkigt att ta mig för med saker som annars bär mig emot, som tvätt, disk och städning. 

Det går undan på andra håll också. Jag fick en återbudstid på vuxenpsyk igår, för en första bedömning. Träffade överläkaren där, en stel man som granskade mig från topp till tå, lyssnade på varje ord jag sa som om han vägde dem. Nickade då och då, ställde små frågor, bad mig fylla i några papper. Det kändes som om han lyssnade väldigt noga även om han inte sa så mycket. Sen lyfte han huvudet från alla papper och säger att han också tror att jag har ADHD eller ADD och att han skickar mig vidare för utredning. I detta första test hade jag inte så höga siffror på hyperaktivitet men nästan max poäng på uppmärksamhetsstörning och det ligger nog väldigt nära sanningen. Nu kommer jag få vänta i säkert ett år men bollen är i rullning. Detta är ett faktum som jag egentligen redan vet men det lättare att acceptera mina misslyckanden med att få vardagen att funka. Har jag nu ADHD/ADD måste jag säga att jag till och med fixar vardagen mycket bra egentligen och all min inre oro och stress kan få sin förklaring. Detta tror jag kommer hjälpa mig på sikt att kanske inte vara så hård mot mig själv. 

Livet rullar på och jag börjar få tillbaka balansen. Har som vanligt tänkt väldigt mycket men tycker det är okej att jag är en tänkare bara jag tänker och kommer fram till något inte bara ältar något.  

Jag har tänkt mycket på det där med att leva sitt eget liv fullt ut och om lycka. Hur lite andras liv och lycka har med mitt att göra.. Hur olycklig jag skulle bli av att kanske leva någon annans liv och hur olycklig någon skulle bli i mitt. Vi är ju så jäkla olika. 

Jag har skrivit om lycka förut och det finns så många kloka ord om livet , lycka och framgång. Vad är framgång egentligen? Är framgång pengar och fint jobb? Nja det kan det ju vara om det är det som är ens mål. Framgång i mitt liv är att vara precis där jag vill vara. Att när jag 75 år gamla tittar tillbaka på år 2014 och kan säga att jag inte skulle gjort något annorlunda. För det är så det är. Jag har gjort många val som inte innebär framgång i arbetslivet. Jag läste till tekniker men ångrade mig och valde att jobba med något som får mig att skratta hela dagarna och som ger mig massa tid över till de 7 personer som är viktigast i mitt liv min familj. Jag blir inte rik i pengar över den här framgången men den framgången ger mig ett rikt liv. 

Ja livet rullar på med att få ihop livspuzzlet. 

Linnéa och jag tragglar med läxor, några kvällar i veckan. Tjat om glömda stinkande badkläder man hittar i väskan, om skor och jackor i hallen, om rum som ska städas. Det är disk som ska diskas. Tvätt som ska tvättas, tvätt som ska vikas. Så en massa kramar, skratt, samtal, funderingar och frågor och så ännu mer kramar. Kattmat som är slut och mjölk som står kvar glömd på frukostbordet och surnar, lördagsgodis som ska handlar och en vacker blomma från min man. 

Ett glas Cava och en god middag. En som fyller år och önskar sig rotmos och fläsklägg och en mamma som självklart ställer sig och lagar detta även om det tar 4 timmar. Så tårar av trötthet och tårar av lycka och inte en enda sekund skulle jag vilja vara utan. Jag vill att det aldrig ska ta slut. Vill inte att barnen ska bli stora. Vill att det alltid ska vara som det är just nu! Tiden går så fort. 

Det är snart jul, jag försöker att inte säga det så här tidigt Micke och jag plockade nog höstens sista kantareller i söndags. Skogen var trollbindande vacker. 

Idag har jag varit och firat min pappa på farsdag. Han, Morris och jag tog en promenad på elljusspåret och pratade massor. Jag pratade med Morris också han vill gärna ha uppmärksamhet han också. Vi har en sak gemensam han och jag även Morris har troligen ADHD :) Han skulle dock få höga poäng på hyperaktivitet. 

Hormoner, barnen och vinterns fösta snö

Om jag är piggare vet jag inte riktigt. Jag får väldigt lätt huvudvärk när jag gör något ansträngande och jag blir väldigt lätt trött. Det har nu gått 3 veckor sen jag gjorde operationen. En vecka kvar på sjukskrivningen och jag längtar efter mitt jobb så otroligt mycket men jag är så trött och orolig, tänkt om jag inte hinner bli pigg och inte orkar. Nej det är nog ingen fara. Det blir i alla fall väldigt bra för min hjärna den måste få något att göra. Den har tråkigt och hittar då på det mest tokiga saker att lägga energi på. Jag har helt enkelt tråkigt hela jag. Jag får inte göra något som är tungt, jag kan inte träna och jag kan jobba. Om envishet är ett ord som beskriver mig bra så är brist på tålamod två andra. 

Jag har lite hormonsvallningar just nu. Jag har alltid varit känslig för förändringar och alla fyra gånger jag varit gravid har jag vetat att det varit så innan jag kissat en blått sträck på stickan på grund av min psyke. Jag har aldrig kunnat äta p-piller eller mini-piller. Mini-pillar har varit värst, de innehåller gulkroppshormon. Det hormon som också bildas i kroppen i början av en graviditet och det hormon som får mig att se nattsvart och gråta för precis allt. Så jag försöker i detta som just nu känns som ett kaos inuti med både känslor upp och ner i en salig blandning och alla tankar, klappa mig själv på axel och tänka. Det går över, det blir bättre, sen gråter jag en stund för att i nästa ringa kvittrande till min man bara för att få säga att jag älskar honom. Känslorna kommer så starkt då och jag måste bara får säga det till honom annars spricker jag. Han uppskattar mina samtal och är alltid så snäll och varm som bara han kan vara. Vår kärlek är den finast som finns tycker jag. 

För ett tag sen läste jag ett inlägg på FB om singelliv och tvåsamhet. Det var skrivet av en stark, snygg och oberoende singel kvinna. Hon klankade verkligen ner på tvåsamheten, speciellt för kvinnan. Jag tyckte inlägget lös av dåliga erfarenheter bara. Att välja en tvåsamhet för att man inte vill vara själv var i hennes ögon inte rätt och ett tecken på svaghet. Jag vill verkligen inte vara själv, herre gud vad hopplöst tråkigt jag skulle tycka att det var. Jag skulle däremot klara mig själv. Det finns faktiskt inget jag inte skulle fixa om jag var tvungen. Jag vill ha tvåsamheten för att jag vill dela mitt liv med något som jag älskar. Jag har den inte för att jag måste utan för att jag vill. Har man dåliga erfarenheter eller inte haft ett förhållande som för båda framåt mot sina mål kan jag förstå att man inte är intresserad. Men att döma en kvinna som väljer en tvåsamhet för att vara vek och osjälvständig låter så fördomsfullt i mina öron.  

För att första få ordning på alla dessa tankar och analyser som min hjärna ständigt håller på med startade jag veckan med dessa ord.  

Tänkte att om jag i alla fall har en regel jag utgår från när tankarna och analyserna tar över mig helt så blir det kanske mindre oordning inne i skallen på mig.

När barnen kommer från skolan har jag inte tråkigt. Det är så skönt att verkligen ha tid att prata med dem och finnas här. Vore det inte för att jag själv skulle bli galen av att gå hemma så önskar jag att jag skulle kunna få vara hemma och ta emot dem efter skolan varje dag. Krama om dem och få en pratstund och bara finnas där. Jag har njutit så av det. Louise och jag låg på soffan under filten när hon var kall och frusen och jag värmde henne. Hon är trött just nu. Hon är som mig tror jag och känner av ljusets frånvaro. Hon var i och för sig på konvent i helgen och sov väldigt lite. Hon har varit så blyg förut men har hittat sig själv och är så stark. Nervös var hon när jag lämnade av henne ensam på konventet i Frövi i torsdags. Hon hade fått jobb som funktionär och kände ingen. Fast när jag ringde henne på torsdagkväll var det en sprudlande glad tjej jag pratade med. Jag är så stolt över henne, hon har haft det tufft i sitt lilla liv. Men växt upp till en fantastiskt tjej, hon är intelligent, rak, ärlig och jag beundrar henne för att hon alltid är sig själv. Hon gör sig aldrig till för någon. Jag önskar ibland att jag varit mer som henne när jag var ung, vågat gå min egen väg och på riktig inte bara saga att jag skiter i vad andra tycker utan verkligen skitit i det på det sätt som hon gör.   

Emil och jag har pratat om hans framtid och det kommande gymnasievalen som är jobbigt. Han har väldigt många funderingar och mycket som sliter i honom. Ska han följa sin fars fotspår? Han har fått för sig att han skulle de för att det var det som förväntades av honom. Jag blev nästan upprörd över det och rädd att det skulle vara jag som satt den pressen på honom. Det var inte jag utan han själv som kände att Magnus hade blivit stolt över honom då. åå min älskade Emil. Det är inte lätt för någon att välja sin egen väg i livet och speciellt inte om man tror man har massa skyldigheter mot en död pappa. Jag vet ju inte alltid bäst men förklarade för Emil vad jag tror och hur jag känner. Magnus har inte någon rätt att tycka något, han finns inte längre och vi vet ju inte vad han hade tyckt. Han hade säkert inte krävd att du skulle bli samma sak som han. Hans mål med er var ju som mitt att ni skulle bli lyckliga, självständiga vuxna en dag. Jag tror det lugnade Emil som nu fortsätter att leta en datautbildning. För det är det som han brinner för min son. Just nu har han praktik och är med min systers man på It-avdelningen i kommunen. Emil tycker det är väldigt rolig och berättar vad han gjort när han kommer hem. Han är duktig Emil. Jag som alltid skött allt här hemma med våra datorer, nätverk, installationer och ominstallationer tycker det är så skönt att jag nu mera kan be Emil: snälla Emil kan du kolla Linnéas dator den har blivit seg säger hon. 

Gustav ska få ett kedjetäcke, vår sköterska på BUP ringde här om dagen och berättade att det nu var beviljat. När vi får det vet jag inte riktigt. Jag hoppas det ska hjälpa min lilla morgontrötter :) Han är så smart den killen och får han bara rätt hjälp i skolan och framåt kommer han kunna bli vad som helst. Han är så intresserad och förstår verkligen allt. Jag tycker det är så roligt att försöka svara på hans frågor. Igår undrade han om ett laddat batteri väger mer än ett oladdat. Ni kan ju gissa på om jag också lär mig massor på att finna ut svaren åt honom och sen förklara dem på ett begripligt sätt. Ja vad tror ni väger ett laddat batteri mer än ett oladdat? Ja det gör det faktiskt men det är försumbart lite 0,000000001 g mer. Fast hur förklarar man det lilla talet? Jag fick en jätte bra idé jag tog en värktablett som jag hade den vägde nästan ett gram och så förökte jag dela den i 10 bitar för att visa Gustav vad 0,1 g var det blev ju inte så bra precis men sen tog jag den pyttiga biten... men det gick ju så klart inte att dela i 10 bitar den var för liten redan från början men Gustav förstod principen på en gång om hur liten biten skulle vara när vi kom ner till 0,000000001. Om inte något tar död på hans vilja att lära under skolåren så kommer han kunna komma långt. Hans ser allt på ett annat sätt och även Einstein hade Asperger. 

Linnéa lillbus vår egen lilla virvelvind. Hon är nästan magisk hon kan vara på två ställen samtidigt :) Eller kanske inte men hon kan vara vid dörren in till köket och ändå lyckas riva omkull ett glas som står på köksbordet. Grejer och saker rasar, hon faller och slår sig. Hennes intressen är människor och världen. Hon är ända in i hjärtat en god människa, rättvis och står för mänskliga rättigheter. Hon är också väldigt känslig och känner in allt omkring sig. Ja hon är bara 10 år men hon vet mer om Ebolan, kriget i Syrien och de homosexuellasrättigheter i Ryssland än många vuxna kan jag lova. Här om dagen frågade jag henne vem hon var kär i och skojade om att jag skulle tala om vem jag var kär i om hon sa. Den gick hon så klart inte på utan sa: Du är ju kär i Micke det vet ju alla. Ja men fortsatte jag finns det ingen pojke i klassen som är fin. Hon rynkade sina ögonbryn och tittade på mig väldigt bestämt och säger: det är väll inte självklart att det är en pojke. Jag tittade upp på min lilla 10 åring som kommer bli en förståndig flicka och inser att hon har helt rätt. Det är ju inte självklart. Hon fortsatta med att säga att man inte får säga så som jag gjorde. Lite generad av min lilla dotters tillrättavisning blev jag. Fast hon har ju helt rätt. Vem hon nu var kär i fick jag dock aldrig veta.

Alla har vi äntligen kommit iväg till Jessika som klipper oss. 

Mamman gjorde ingen större förändring, Louise färgade sig svart igen, Linnéa tog bara topparna och mina pojkar som var så långhåriga har nu båda två pojkfrisyr. 

Emil var verkligen långhårig. 

Igår föll fösta snön här. Den ligger faktiskt kvar även om det är ett väldigt tunt lager. Jag var med Linnéa till tandläkaren och det var när vi kom ut där ifrån hon såg alla flingorna i luften. Den otroliga lycka detta naturfenomen kan ge ett barn är fantastiskt och helt underbart att få höra. På eftermiddagen gjordes det försök att få till en snögubbe men så mycket snö hade det faktiskt inte kommit. Det blev endast några snöbollar som Gustav och hon envisades med att försöka stoppa in i nacken på varandra men leken pågick länge och det var två ganska trötta barn som kom in för kvällen. 

Jag önskar mig också mycket snö i år så jag kan över och få riktigt många mil i benen på mina skidor inför halvvasan. Oj vad nervös jag börjar bli att jag ska ha tappat all min kondition under den här eviga vilan efter operationen. Visade Lollo övningarna i Lofsans 500-pass för lår och rumpa igår och jag gjorde en av varje och blev nästan lite yr. Nu ska jag ju inte träna just nu så kanske kroppen sa ifrån på en gång. Åter igen Pillan TÅLAMOD.