Saknar, sportfiskemässa och Linnéarummet

Jag åkte och hälsade på Linnéa. Gud vad jag saknar henne ibland. Jag kanske inte, om jag ska vara ärligt. Saknar att ha henne boende hemma 🙈 Utan det är personen Linnéa jag saknar. 

Jag är tacksam att hon inte är så långt bort än. Jag vet ju att det troligen kommer en tid då hon kommer vara hos Aaron i Kalifornien men den tiden är inte än. Till dess har jag nog vant mig mer vid, det nya livet. Aaron kommer snart tillbaka hit och hon längtar jättemycket efter honom. Om jag saknar henne när jag inte sett henne på en vecka. Hur mycket saknad känner man när man har sin älskade på andra sida jorden? 

Efter att Linnéa flyttade har jag upptäckt att Micke och jag behöver hitta på mer på helgerna. Det har alltid varit så mycket att bara rodda runt i med barnen. Så vi har istället haft svårt att få tiden att räcka till. Nu finns det gott om tid.

Några saker som vi roat oss med den sista tiden är Sportfiskemässan i Stockholm. Den roade kanske min make lite mer än mig. Fast de var min födelsedagspresent till honom. Han är väldigt bra på att hitta på överraskningar till mig när jag fyller år och jag är sämst på det. Så nu var jag riktigt stolt över mig själv som kom på något bra. Vi har också på varit på Vin och Deli i februari med våra bästisar.

När Linnéa flyttade ut, flyttade jag in i Linnéarummet.

Det betydde att jag har fått göra bland det roligaste jag vet, inreda. 

Jag har har så förbannat mycket saker och har så svårt för att kasta något. Det är ett problem om man dess utom tycker om att shoppa och gå på loppis 🙈 Därför bestämde jag mig för att jag inte skulle få köpa något nytt eller bara några få saker. När jag skulle flytta in i Linnéarummet. Det gick över förväntan och det slutade med att enda inköpet blev en lampa och en blomma. Jag blev väldigt nöjd med resultatet. Att blanda gammalt och nytt med ärvda och hemgjorda saker, tycker jag gör ett hem personligt.

Pillan, Trollen och det nya livet

Jag tror det är dags för min blogg att byt namn. För den har ju redan bytt riktning. Jag bloggar väldigt lite om livet i en stor familj nu för tiden. Vi är fortfarande en stor familj och när vi samlas blir det fullt i sofforna i sällskapsrummet. 

Även om jag träffar mina barn ofta och har någon form av kontakt med dem nästan varje dag. Så handlar inte min vardag om livet i en stor familj länge. Det handlar om en kvinna som snart fyller 50 år, är mitt i klimakteriet, som ska hitta både sig själv och sin identitet efter 27 år som mamma på heltid. 

Sen mina två minsta troll flyttade, har det stundtals varit väldigt jobbigt. Jag saknar mina Troll så det gör ont i hjärtat 💔. Samtidigt som man är så glad för deras skull. Det är helt underbart att få vara med på deras resa ut i livet. Jag köper presenter till deras nya hem, hjälper dem att fixa med sånt som de vill ha hjälp med och jag njuter av varje sekund av det. Jag har så mycket blandade känslor hela tiden och till de en kropp i hormonell obalans. Vissa dagar när jag kommer från jobbet, är det riktigt tråkigt. Andra dagar är det så jävla skönt att bra få tänka på sig själv. Inte ha några måsten alls. Jag behöver inte ens laga mat om jag inte vill. 

Så trotts att jag ibland drabbas av panikartad separationsångest så njuter jag av mitt liv just nu. Därför ser jag så fram emot att få utforska min identitet och hitta min väg i framåt. Nu när det nya livet precis börjat. 

Min Lollo ska få gör en ny header till bloggen den jag har ju är sen 2017 tror jag 🙈

Så vill du följa med mig på resan? Så är du välkommen till Pillan, trollen och det nya livet.    

Flyttade hemifrån, körkort och Ozempic

Det är längesedan jag skrev något och det är för att jag har haft mycket att göra. Det var jul, nyår, januari och februari som bjöd på massor av jobb. Linnéa ”Lillbus” flyttade hemifrån. Vilket betyder att hon inte är så himla mycket ”Lillbus” längre. Hon klarade sitt körkort och Micke och jag fick fick vara världens stoltaste föräldrar, som vi i och för sig alltid är men lite extra just då. 

Så där står jag nu, mitt i livet och mitt i klimakteriet, snart 50 år gammal. Så vad gör jag nu? Jag hade oro att jag skulle känna mig väldigt ensam när den sista nu är utflyttad men faktum är att det har gått väldigt bra. Det har varit en process. Jag tror jag redan började bearbetat det faktum att Linnéa skulle flytta. När hon i somras var med Aaron på semester ute i Europa och reste.

Så nu känns det som om jag kan fokusera på vad som är positivt med att inte ha några barn hemma. Att få njuta lite av det, tycker jag att jag är värd efter 27 år med barn hemma. Sen går det upp och ner en del dagar har jag faktiskt känt mig väldigt ledsen. Till de lever sen också hormonerna rövare med mig. Ni som inte kommit till klimakteriet än kanske minns hur det var när man var tonåring. Ungefär lika sur, trotsig, arg och ledsen om vart annat känner mig sig när man är i klimakteriet. För någon vecka sen här var det riktigt jobbigt men det går i vågor. 

Det kände var viktigt när Linnéa flyttade. Var att fylla upp tomrummet som uppstod i hemmet. Vad gör man med alla rum? Jag vill inte att det bara ska stå tomt och samla damm. Jag kunde liksom inte tänka mig att låta rummet stå som när hon bodde i det. För då blir man påmind om att något fattas. Då tror jag det är bättre att se till att rummet eller rummen har en funktion. Vi har 10 rum och kök, så jag har haft en del att fundera på. Vi har fått frågan flera gånger redan.  Ska ni verkligen bo kvar i det där stora huset när ni är själva? Ja, det har vi tänkt. Hittar vi något mindre som har allt vi vill ha så absolut men så länge vårt eget hus är bästa alternativ kommer vi att bo kvar. Dessutom har vi lagt så otroligt mycket tid, pengar och kärlek på att få huset som vi vill ha det. 

Linnéa hade inte bara ett rum när hon bodde hemma. Hon hade även en liten ateljé där hon målade och skulpterade. Nu har jag tagit över de rummet och flyttat in mina målar saker. Jag är inte lika konstnärlig som Linnéa men jag tycker det är roligt att måla och det är väldigt lyxigt att ha ett helt rum för det intresset, när det enda jag kan måla är blommor och träd 🙈 

Det finns ytterligare en anledning till att jag inte skrivit på länge. Jag har som de som följt mig genom åren vet alltid kämpat med min vikt. Under många år led jag av en ätstörningar. 2017 när jag hade några mil kvar att cykla av de 30milen man cyklar på Vätternrundan. Sa jag till min kropp: Tar du mig i mål ska jag slut banta. Det blev vändningen i livet för mig. Jag accepterade att jag är tjock och kommer att vara det. Jag har har varit med om trauman, ätit psykofarmaka, jag har en ämnesomsättningssjukdom och är reumatiker. Jag har svårt att röra mig så mycket som jag önskar och borde. 

Beslutet att acceptera att jag är tjock och duger ändå är mitt bästa beslut. Jag är inte är smal eller snyggast i världen men det behöver jag inte vara. Jag behöver bara duga bra för mig själv. 

Fast sen fick jag diabetes också. Jag fick medicin och alla värden blev bra. Ja, alla värden utom mitt BMI då. På min årliga diabeteskontroll, erbjöd doktorn mig att testa Ozempic. Då vaknade så klart det sovande bantnings- och ätstörda monstret till liv i mig och jag ville absolut testa den här möjligheten. 

Jag skulle känna mig mindre hungrig och det tyckte jag inte att jag gjorde. Jag äter väldigt regelbundet och äter bra och nyttig mat för det mesta. När jag tagit sprutorna i 3 veckor. Fick jag, vad jag trodde då vinterkräksjukan. Det var bara det att ingen annan blev sjuk och jag fick inte behålla något. Efter en vecka fick jag åka in till sjukhus och få dropp. Ja, jag hade absolut tappat i vikt 5 kg på en vecka. Detta var dagen före julafton. Så jul och nyår blev inte som jag tänkt. Jag fick sluta med Ozempicen och de tog nästan två hela veckor efter det, innan jag fick behålla maten helt. Då var min julledighet slut och jag skulle tillbaka till jobbet. Jag var sjukt sliten efter att ha varit sjuk i nästan tre veckor, jag hade brist på både natrium och kalium. Jag borde kanske ha sjukskrivit mig för att få tillbaka min krafter lite. Fast jag hade ju väldigt mycket som jag var tvungen att ro i land på jobbet. Jag driver ett projekt som skulle starta 20 januari och det har varit så roligt och är så kul att även om krafterna saknades var sjukskrivning inget alternativ. Jag vill väldigt gärna dela min erfarenhet av Ozempic med andra. Just för att det i många medier framhålls som en mirakelmedicin. Fast som min lillasyster som är farmaceut säger: no drog has a single action. Jag känner att jag börja komma igen nu äntligen men jag är faktiskt fortfarande väldigt sliten.