Dagarna innan jag skulle börja på mitt nya jobb blev jag erbjuden att vikariera som chef för personalpoolen fram till sista januari. Det här erbjudandet kom väldigt oväntat för mig men jag bestämde mig för att vara modig och tacka ja.
Så sen den 7 oktober har jag nu jobbat som avgiftshandläggare och chef för undersköterskepoolen i kommunen. Det har varit fullt upp och jag har jättemycket att göra. Fast det är väldigt roligt och jag lär mig något nytt hela tiden. Även om jag har massor mer att göra nu så är ändå detta så himla mycket mindre stressigt.
Säkert hundra gånger i mitt liv har jag sagt till mig själv att nu ska jag börja ett nytt liv. Har det inte handlat om bantning och träning så har det handlat om städning och ordning. Ibland har jag lyckats göra vissa förändringar och ibland har det gått åt skogen redan första dagen på det nya livet.
Så nu för hundra första gången har jag startat ett nytt liv eller en början på resten av livet kanske. Med hjälp av mitt nya jobb och mina nya arbetstider blir min vardag att se ganska lika ut från dag till dag och det gillar min ADHD-hjärna. Det gör det helt enkelt lättare att skapa rutiner och rutiner skapar trygghet och mindre stress.
Så det jag gjort är helt enkelt ett schema! Det har jag också provat att göra hundra gånger innan med varierat resultat men som oftast helt utan resultat. Så vad har jag gjort annorlunda den här gången. Jo jag har inte lagt 200 grejer på schemat utan jag har börjat i liten skala. Lagt in att på onsdagar efter jobbet är det städdag hemma och tisdagar går jag på Pyttedans med Ellie. När de rutinerna sitter ska jag lägga till något mer. Så i två veckor har jag faktiskt städat på onsdagar och dansat med Ellie.
Nu när jag på alla sätt är piggare och börjar känna mig som mig själv igen, skulle jag vilja börja träna. Jag drömmer om att cykla men även med det måste jag skynda långsamt. Jag blir sugen på att cykla Vätternrundan men även där måste jag tänka om. Jag behöver kanske inte cykla 30 mil utan 10-15 mil kanske kan vara bra nog. Det är så att när jag är pigg och har energi vill jag göra allt jag inte orkat med förut men med en hjärna som varit utmattad vet jag att jag måste hålla igen. Något har jag lärt mig i alla fall. Eller jag har faktiskt lärt mig väldigt mycket sen jag brakade ihop i januari 2017. Nu vågar jag äntligen se framåt och känner också att jag har ett liv och inte bara en existens som det kändes som då i januari 2017.
Hösten är alltid bästa tiden på året för mig i alla fall fram till vi ställer om klockan.
Då brukar jag alltid drabbas av lite vintertrötthet och den hoppas jag att jag ska kunna möta på ett bra sätt om den kommer även i år.
