Jag är hemma och vabbar med min lilla Linnéa. Det är tack och lov inte ofta de är sjuka mina små.
Lite morgonmys! Det är en av dagens bästa stunder, när de kommer in till mig och ligger hos mig en stund. Gustav som är så liten och tunn brukar komma för att jag ska värma upp honom som han säger och då brukar jag bylsa om honom alla täcken och filtar som finns och sen lägga armen om honom. Jag njuter och passar på för jag har kommit på att den här tiden kommer ta slut. Att barnen blir stora. Det känns både bra och jobbigt. Bra för att man får tid till saker man inte haft tid till på många år och jobbigt för att man inte kommer vara behövd på samma sätt som nu. Det är jätte svårt att vara tonårsmamma, man ska lita på sina barn, ge dem frihet samtidigt som de är mina barn och man vill beskydda dem. Louise suckade lite när jag för 10 gången frågade om hon har allt med sig när jag släppte av henne i Karlstad på konventet hon var på i helgen.
Innan bjöd jag henne på lunch.
Hon är 17 år nu. Jag var 17 år när jag träffade hennes pappa. Jag hör alla säga att man inte förstår vart tiden tar vägen och jag förstår nu att folk inte säger så bara utan att det verkligen är så. Hon blir 18 år och är vuxen nästa år. Hur ska man kunna förstå det? Det finns så hemskt mycket som man kan oroa sig för som mamma när barnen är ute. Louise har dock valt att hon ska vara nykterist och det känns naturligtvis väldigt tryggt för en tonårsmamma. Hon är också så bestämd i det hon bestämmer sig för. Detta handlar nog inte om uppfostran utan mer om hennes egen livsfilosofi.
I lördags bjöd jag min familj på Mongoliskbuffé, ja alla utom Gustav som ville ha räkor i sötsur sås.
Det var väldigt gott och just Mongoliskbuffé är nog en av det bästa alternativen när man äter ute tycker jag rent näringsmässigt.
Det finns dock ingen gång som Linnéas ADHD märks så mycket som när vi gör något sånt här. Alla intryck gör henne helt snurrig. Hon tycker själv det är jätte jobbigt. Att få henne lugn i dessa situationer är svårt och det är hemskt lätt att man blir arg och irriterad på att hon inte sitter still utan är överallt där hon inte ska vara. Jag försöker lösa det genom kramar. Det låter kanske inte som om det skulle kunna hjälpa så mycket men vi kramar och liksom håller för ögonen och öron en stund. Får henne att bara kolla på mig och prata med henne lugn och stilla. Då får hennes hjärna koppla av en liten stund från att runt om kring som hon inte klarar av att sortera.
Jag försöker verkligen att ge Linnéa de verktyg som hon behöver men det är inte lätt. Problemet är ju att jag själv har samma problem som henne och att jag själv inte alltid vet vad jag behöver för att må bra. En sak som jag själv inte trodde jag hade så stort behov av var att vara ensam. Att få gå undan och sortera. Jag har hittat ett sätt som passar mig bra och det är min träning. Det är nog därför jag helst tränar själv.
eller det är väldigt trevlig med sällskap också. Så här vackert var det när jag och Cina åkte skidor i lördags. Det gick dock sjukt tungt och jag var helt slut efter 11 km. Efter duschen somnade jag raklång på sängen en stund.
16 pass har jag hunnit med så här långt i år och jag ligger redan lite efter om jag ska hinna få ihop 200 pass på ett år. Fast jag känner ingen stress. För när jag blir bättre i min fot ska jag lägga in snabbar promenader igen.
Jag var och hämtade mina formgjutna sulor i fredags. Det är inte helt behagligt att gå på dem men jag känner faktiskt redan en förbättring i min fot. 3 månader ska jag gå i de här skorna får inte gå i andra skor alls och har även skor inne. Idag ska jag försöka mig på en liten promenad ute. Den kommer inte att bli lång. Jag har såna förhoppningar på de här sulorna nu och förhoppning att jag ska bli bra i fötter och höfter. Att jag ska kunna springa igen! Men ingen löptur förrän tidigast i maj och detta måste måste jag hålla på. Inte starta för tidigt.
När jag var hos ortopeden i fredags fick jag också en förklaring till varför det inte bara gör ont på insidan hälen där inflammationen sitter utan jag har även även så kallad hälkuddesinsufficiens (söndertrampad, uttrampad hälkudde). Detta går att se med blotta ögat om du står på din onda fot och blir det vita prickar här och där runt hälen, de vita prickarna är fettknölarna som ska vara under hälen finns de på andra ställen som i mitt fall på hela insidan av foten betyder det att fettkudden inte sitter där den ska och då heller inte ger den stötdämpning som behövs när man ex springer. Kosta på dig en hälkopp som finns på nästan alla sportaffärer om du har detta problem. Att det gör ont är ju faktiskt inte så svårt att förstå, man går liksom på hälbenet :o
Inläggen passar i alla fall perfekt i pjäxorna så det är inget problem att åka skidor som tur är.
Jag hade ledig helgen och den kom och gick i ett rasande tempo. Ändå gjorde vi inte så mycket.
På fredag eftermiddag fick jag besök av Heidi och Adam. Fina blommor fick jag :) Det blev en trevlig eftermiddag med massa prat och värme som hon har massor av Heidi <3
